Del av altartavlan

Ovanmyra missionshus, påskafton 2010

Cd, Karlfeldt + Peterson-Berger = romansmusik

Helge Brilioth, tenor, Sven Alin, piano/Erland Hagegård, baryton, Jan Eyron, piano
"Intet är som väntans tider". Karlfeldt-dikter tonsatta av Peterson-Berger
(Sterling)

Erik Axel Karlfeldt och Wilhelm Peterson-Berger möttes på Operabaren en mörk höstkväll år 1900 – resultatet blev livslång vänskap. Nationalromantikern P-Berger tonsatte gärna Karlfeldts poem – och faktum är att han i detta intima format gjort storverk. Pianostämmans griegska tonmåleri och schubertska dramatik gör sig här oerhört väl mot Hagegårds mjukt svävande röst; emellanåt möter i stället Helge Brilioths mer konturskarpa, fylligare tenor (men i begynnelsen var ju också han baryton).

Cd, Jacob Koranyi/Peter Friis Johansson

Jakob Koranyi, cello, Peter Friis Johansson, piano
Verk av Britten, Liget och Brahms
(Caprice)

24-årige Jakob Koranyi, som 2002 vann tävlingen Unga solister, demonstrerar här den tekniska behärskning och enastående tonbildning han så ofta lovordats för. Koranyi gör det inte lätt för sig: framförandet av Brittens sonat för cello och piano opus 65, som Rostropovitj uruppförde 1961, kastar vindilsartat mellan olikartade uttryck. Koranyi spelar med ungdomlig iver, genomgående säkert ackompanjerad av jämnårige pianisten Peter Friis Johansson – som för bara några månader sedan, efter denna inspelning, också erhöll nämnda solistpris! Ligets krävande sonat för solovioloncell tolkar Koranyi lekande lätt men ändå med inlevelsefull skärpa. Framförandet av Brahms sonat för piano och cello op 38 slutligen blir i sin uttrycksfullhet ändå nr ett!

Maja Lundgrens nya roman

Maja Lundgren
Mäktig tussilago
(Albert Bonniers förlag)

En så egensinnig svensk roman som Maja Lundgrens Mäktig tussilago var det länge sedan jag läste. Det närmaste jag kan associera till är avsnittet "Om smekningar" i Göran Tunströms Juloratoriet. Men Maja Lundgrens våghalsiga stil och fragmentariska, gåtfullt utlagda romanpussel är än djärvare - faktiskt i klass med Andrej Belyjs modernistiska, extremt drastiska romanexperiment "Petersburg".

I Maja Lundgrens romanåterkomst efter den minst sagt omdebatterade Myggor och tigrar möter den medelålders Oscar Riktelius; en man som tappar riktningen i livet. Tidigare har han gett upp sitt avhandlingsarbete; nu, efter en fest med gamla bekanta från ungdomsåren, har han brutit ihop och blivit intagen för psykiatrisk vård. En psykiater (här kallade "Mister") försöker återföra honom till vanligheten och provar bland annat med hypnos. Patienten försöker återberätta vad som hände på festen - i mångt och mycket befinner sig psykiatern och läsaren i samma situation: fragment för fragment får man försöka pussla ihop det som framkommer och efterhand försöka bilda sig en uppfattning om vad alltsammans egentligen handlar om.

I mångt och mycket kan skildringen av festen läsas som en satir över en riktningslös intellektuell vänster, men i ett större perspektiv läser jag snarare romanen som en text som provar att röra sig längs gränsen för vad som anses vara "friskt" respektive "sjukt". Intressant nog låter Maja Lundgren både den förment friske och den förment sjuke komma till tals. Eller som det heter i en av passagerna:

"Patienten tror fortfarande på paranormala fenomen, antecknade Mister. Han kände till sin förvåning ursinnet växa. Hopplöshet, vrede, äckel, frustration.
Mister har fortfarande inte kommit till klarhet, antecknade Oscar."

Maja Lundgrens roman är lika gäckande som spännande. Men beständigt gåtfull, som höljd i ett tintomaralikt skimmer.

Cd, Frankfurt Baroque Orchestra

Frankfurt Baroque Orchestra, Junge Kantorei plus sångsolister
Händel: Solomon
(Naxos)

Efter att ha skrivit ett 40-tal operor övergick Händel på äldre dagar till att skriva oratorier. ”Messias” är förstås det mest kända, medan det stora flertalet – sorgligt nog – fallit i glömska. Med dramatiska effekter och operaliknande inslag utgör de en högst personlig vidareutveckling av den dåtida oratorierformen. I regel saknas den gängse sakrala prägel som samtida kollegan Bach odlade (men så uruppfördes oratorierna i regel på teatrar och inte i kyrkor). Musikerna och sångarna på denna dubbel-cd har i tidigare inspelningar visat en förbluffande lyhördhet för Händels egenart, men aldrig har jag hört dem så till den grad lysande som i detta fyrverkeriartat infallsrika verk och med arior, stämsång och komplexa körpartier storslagna som alper.

Vilhelm Moberg som brevskrivare

Vilhelm Moberg
Du tror väl att jag är död
(Vilhelm Mobergs brev 1950—1973)
(Carlssons)

Jag minns kvällstidningarnas krigsliknande löpsedlar en sensommardag 1973: VILHELM MOBERG DÖD. Vid denna tid var författaren extra omtalad eftersom Jan Troells filmatisering av utvandrarserien nyligen hade haft premiär, med succéartad framgång (numera finns den på dvd).

Jens Liljestrand, som nyligen disputerat på en avhandling om Vilhelm Mobergs utvandrarserie, har som ett sidoarbete gett ut författarens brev. Första delen innehöll brev fram till 1950, den nya, andra delen, fram till författarens död 1973 (titeln ter sig dock märkligt vald).

Hur pass omfattande brevvurvalet är, och efter vilka principer det gjorts, framgår tyvärr inte. Beklagligt också att utgivaren tillfogat så ytterst få fotnoter. Fler upplysningar skulle ha belyst breven för en bredare läsekrets.

I det stora hela ger denna volym en ytterst närgången bild av den åldrande författaren, som efter många års slit med utvandrarserien tycks få allt svårare att hitta tillbaka in i produktivt arbete, samtidigt som återkommande krämpor delvis tycks isolera honom. En tilltagande uppgivenhet anas också i själva stilen: den Vilhelm Moberg som skriver dessa brev uppvisar ofta inget alls av den klara, välbalanserade stil som kännetecknar mycket av hans prosa.

Av särskilt intresse är breven till Eyvind Johnson, som speglar hur den nära vänskapen allvarligt hotades av kollegans framgångar på parnassen. Så här skriver Moberg 1962: ”Jag har sagt Dig förut tror jag, att jag har svårt att finna kongruensen mellan min gamle vän Eyvind från början av 30-talet och direktören i Svenska Akademien, fil. Hedersdoktorn m.m. Eyvind Johnson.”

I brev till teaterchef Karin Kavli deklarerade Moberg året dessförinnan: ”Jag är den ende svenska författare som undgått att smittas av den svenska utmärkelse- och titelsjukan /---/. Alltså: Jag är den ende av de s.k. proletärförfattarna som icke har gjort den fina sociala karriären /- --/Så jag är fortfarande bara pojken från soldattorpet.”

Ännu på 1950-talet engagerade sig Vilhelm Moberg kraftfullt i samtida debatter (”För min del måste jag bekänna att jag kanske aldrig lever så fullt ut som under en sådan här strid”) – medan han andra gånger uttrycker fullkomlig leda vid alltsammans (”uttråkad på allting igen”). År 1959 skriver han till Olle Holmberg att han ”numera finner all mänsklig strävan meningslös – även skrivandet”).

Denna tilltagande svartsyn kastar mörka skuggor över författarens senare år. Redan 1962 beklagar han sig över utebliven arbetsförmåga – och skriver: ”utan arbetsförmåga anser jag inte mitt liv uthärdligt!”

När Vilhelm Moberg 1967 hade sett Jan Troells film Här har du ditt liv, gjord efter Eyvind Johnsons Olof-roman, beskriver han hur djupt gripen han blivit och omtalar Troell som ”den nye Ingmar Bergman”. När utvandrarserien några år senare skulle filmatiseras var valet av regissör givet. Vilhelm Moberg hamnade dock på kollisionskurs med producenten, med flera. Det är sorgligt att ana den ensamhet och bitterhet med vilken Moberg gick sin ålderdom till mötes.