Maja Lundgrens nya roman

Maja Lundgren
Mäktig tussilago
(Albert Bonniers förlag)

En så egensinnig svensk roman som Maja Lundgrens Mäktig tussilago var det länge sedan jag läste. Det närmaste jag kan associera till är avsnittet "Om smekningar" i Göran Tunströms Juloratoriet. Men Maja Lundgrens våghalsiga stil och fragmentariska, gåtfullt utlagda romanpussel är än djärvare - faktiskt i klass med Andrej Belyjs modernistiska, extremt drastiska romanexperiment "Petersburg".

I Maja Lundgrens romanåterkomst efter den minst sagt omdebatterade Myggor och tigrar möter den medelålders Oscar Riktelius; en man som tappar riktningen i livet. Tidigare har han gett upp sitt avhandlingsarbete; nu, efter en fest med gamla bekanta från ungdomsåren, har han brutit ihop och blivit intagen för psykiatrisk vård. En psykiater (här kallade "Mister") försöker återföra honom till vanligheten och provar bland annat med hypnos. Patienten försöker återberätta vad som hände på festen - i mångt och mycket befinner sig psykiatern och läsaren i samma situation: fragment för fragment får man försöka pussla ihop det som framkommer och efterhand försöka bilda sig en uppfattning om vad alltsammans egentligen handlar om.

I mångt och mycket kan skildringen av festen läsas som en satir över en riktningslös intellektuell vänster, men i ett större perspektiv läser jag snarare romanen som en text som provar att röra sig längs gränsen för vad som anses vara "friskt" respektive "sjukt". Intressant nog låter Maja Lundgren både den förment friske och den förment sjuke komma till tals. Eller som det heter i en av passagerna:

"Patienten tror fortfarande på paranormala fenomen, antecknade Mister. Han kände till sin förvåning ursinnet växa. Hopplöshet, vrede, äckel, frustration.
Mister har fortfarande inte kommit till klarhet, antecknade Oscar."

Maja Lundgrens roman är lika gäckande som spännande. Men beständigt gåtfull, som höljd i ett tintomaralikt skimmer.