Vilhelm Moberg som brevskrivare

Vilhelm Moberg
Du tror väl att jag är död
(Vilhelm Mobergs brev 1950—1973)
(Carlssons)

Jag minns kvällstidningarnas krigsliknande löpsedlar en sensommardag 1973: VILHELM MOBERG DÖD. Vid denna tid var författaren extra omtalad eftersom Jan Troells filmatisering av utvandrarserien nyligen hade haft premiär, med succéartad framgång (numera finns den på dvd).

Jens Liljestrand, som nyligen disputerat på en avhandling om Vilhelm Mobergs utvandrarserie, har som ett sidoarbete gett ut författarens brev. Första delen innehöll brev fram till 1950, den nya, andra delen, fram till författarens död 1973 (titeln ter sig dock märkligt vald).

Hur pass omfattande brevvurvalet är, och efter vilka principer det gjorts, framgår tyvärr inte. Beklagligt också att utgivaren tillfogat så ytterst få fotnoter. Fler upplysningar skulle ha belyst breven för en bredare läsekrets.

I det stora hela ger denna volym en ytterst närgången bild av den åldrande författaren, som efter många års slit med utvandrarserien tycks få allt svårare att hitta tillbaka in i produktivt arbete, samtidigt som återkommande krämpor delvis tycks isolera honom. En tilltagande uppgivenhet anas också i själva stilen: den Vilhelm Moberg som skriver dessa brev uppvisar ofta inget alls av den klara, välbalanserade stil som kännetecknar mycket av hans prosa.

Av särskilt intresse är breven till Eyvind Johnson, som speglar hur den nära vänskapen allvarligt hotades av kollegans framgångar på parnassen. Så här skriver Moberg 1962: ”Jag har sagt Dig förut tror jag, att jag har svårt att finna kongruensen mellan min gamle vän Eyvind från början av 30-talet och direktören i Svenska Akademien, fil. Hedersdoktorn m.m. Eyvind Johnson.”

I brev till teaterchef Karin Kavli deklarerade Moberg året dessförinnan: ”Jag är den ende svenska författare som undgått att smittas av den svenska utmärkelse- och titelsjukan /---/. Alltså: Jag är den ende av de s.k. proletärförfattarna som icke har gjort den fina sociala karriären /- --/Så jag är fortfarande bara pojken från soldattorpet.”

Ännu på 1950-talet engagerade sig Vilhelm Moberg kraftfullt i samtida debatter (”För min del måste jag bekänna att jag kanske aldrig lever så fullt ut som under en sådan här strid”) – medan han andra gånger uttrycker fullkomlig leda vid alltsammans (”uttråkad på allting igen”). År 1959 skriver han till Olle Holmberg att han ”numera finner all mänsklig strävan meningslös – även skrivandet”).

Denna tilltagande svartsyn kastar mörka skuggor över författarens senare år. Redan 1962 beklagar han sig över utebliven arbetsförmåga – och skriver: ”utan arbetsförmåga anser jag inte mitt liv uthärdligt!”

När Vilhelm Moberg 1967 hade sett Jan Troells film Här har du ditt liv, gjord efter Eyvind Johnsons Olof-roman, beskriver han hur djupt gripen han blivit och omtalar Troell som ”den nye Ingmar Bergman”. När utvandrarserien några år senare skulle filmatiseras var valet av regissör givet. Vilhelm Moberg hamnade dock på kollisionskurs med producenten, med flera. Det är sorgligt att ana den ensamhet och bitterhet med vilken Moberg gick sin ålderdom till mötes.