utsikt mot sydväst

Ovanmyra, den 1 oktober 2010

Stark Norénuppsättning i Göteborg i höst

Folkteatern, Göteborg
SKALV
av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
I rollerna: Lars Magnus Larsson, Julia Marko-Nord, Shebly Niavarani, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Sven Boräng.

Sällan har jag sett en så Jon Fosse-aktig Norén-uppsättning som höstens ”Skalv” på Folkteatern i Göteborg – där Lars Norén ju nu numera är konstnärlig ledare. I ”Skalv” råder samma strikta minimalism som hos norrmannen; de tre familjemedlemmarna talar oavbrutet förbi varandra; den djupt nedkörda jargongen manglas fram, tömd på egentlig mening. Vars och ens ensamhet är astronomisk.

Sofia Jupither har varit inne på Fosses domäner också tidigare och har regisserat flera av hans pjäser. Hennes iscensättning av Lars Noréns Skalv är djupt imponerande; hon har uppenbart exakt gehör för Noréns replikföring. Erlend Birkelands scenografi, föreställande väntrummet till den psykiatriska klinik där det medelålders parets vuxna dotter tagits in akut, framstår som en beckettsk vänthall i en rymd av meningslöshet. Scenens utstuderat visuella renhet påminner mig om gamla Schaubühne i Berlin och den förhöjda realism som där länge odlades alltifrån Peter Steins dagar.

Julia Marko-Nord gör dottern med drabbande känslighet i mimiken; hennes ögon speglar den avgrundslösa meningslöshet hon känner i livet (”Jag vill inte leva i den här världen”). Det är en gestalt som starkt påminner om huvudpersonen i Noréns tidigare ”Hebriana”. Lena B Nilsson är fantastisk som den frustrerade, frånvända modern (”Nej, nej, så kan det väl kännas ibland”, avfärdar hon dottern. ”Det kommer att bli bra igen”). Modern lägger ner mer energi på att vika iordning dotterns klädesplagg än på att söka verklig kontakt med henne. Lars Magnus Larssons fader utstrålar en avlägsenhet som kom han från en helt annan planet. Och den osannolikt handfallne vårdaren (Shebly Niavarani) verkar mer se den nyinlagda patienten som en kvinna att förföra än som en medmänniska att hjälpa.

Oändlig ensamhet – och alltsammans skildrat i en drygt timslång föreställning som blir till en isande nedstigning i ett helvete lika synligt som osynligt.

Ny Hedda Gabler

Domarhagsskolan, Avesta, 29/9
Riksteatern/Dalateatern
HEDDA GABLER
av Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Anna Kölén
Regi och scenografi: Sara Giese
I rollerna: Anna Granquist, Mattias Redbo, Sofia Berg-Böhm, Per Burell, Maria Selbing och Sandra Malmquist.

”Hedda Gabler” chockade det sena 1800-talets teaterpublik: här möter en kvinna som trots att hon är nygift, har en älskande make och ett vackert hem ändå är fundamentalt missnöjd med sitt liv! Henrik Ibsen hade – precis som Flaubert i ”Madame Bovary” – kikat ner i en välanpassad kvinnans själ och funnit mörka schakt av tomhet; av längtan efter något annat, något mer.

Allmängiltigheten är uppenbar: ett till synes lyckligt liv kan vara djupt olyckligt.

Riksteaterns och Dalateaterns nya samarbetsproduktion baseras på Anna Köléns rejält omarbetade manus, där Eilert Lövborg förvandlats till Hedda Gablers ungdomsvän: Elin Lövborg… I vad mån regissör Sara Giese varit involverad i manusbearbetningen framgår inte av programbladet. Hur som helst: Sara Gieses iscensättning av Hedda Gabler är ett starkt och välspelat kammarspel, där huvudpersonens äktenskapliga ensamhet ställs i nytt ljus.

När Anna Granqvists lite sippt uttråkade Hedda Gabler möter den intellektuellt chica Elin Lövborg, flammar kvästa ungdomsdrömmar upp. De båda kvinnorna attraheras av varandra. Sofia Berg-Böhms androgyna Elin Lövborg – den geniala författaren – anländer likt en Karin Boye-aktig världsresenär med stora ögon; en frigjord kvinna som lever sin längtan. Inte konstigt att Hedda Gabler känner hur livets grundvalar börjar skälva.

Eilert Lövborg ersatt av en kvinna: det har sina poänger. Här kan Hedda Gabler tydligare spegla sig i den andre. Hedda och Elin hör ihop – precis som de båda pistolerna i sitt fodral…

Scenbilden är enkel men sober, dominerad av fondens tunga, gula sammetsgardiner. Den aktuella uppsättningen utspelas under 30-talet; något som främst kommer till uttryck i en del tidstypisk musik. I övrigt förblir anledningen till tidsförskjutningen ganska oklar. Och dialogen må vara uppdaterad, men inte tillräckligt: resultatet blir en smula krystat, teatralt; det känns emellanåt som att lyssna till dialoger i svensk film från mellankrigstiden.

Mattias Redbos slapstickartade bärande på böcker i inledningen, till 30-talsjazziga ”Happy days are here again” framstår som ganska apart i förhållande till det täta kammarspel som sedan dominerar. Mattias Redbo gör sin Jörgen Tesman med härlig inlevelse och med precis rätt dos distraktion (spelstilen påminner starkt om Jonas Karlssons).

Per Burell gör en skarpslipad tolkning av den intrigante assessor Brack, som målmedvetet snärjer Hedda Gabler i sitt garn. Men Hedda driver driver – ohjälpligt, tycks det – allt längre bort från här-och-nu-tillvaron, drömmande om autenticitet och ”det vidunderliga”. Hon vill ha allt det som livet inte ger henne.

Fönsterkitt, inte poesifestival

På grund av praktiska bestyr med missionshuset måste tyvärr poesifestivalen skjutas på framtiden.
2011!!!

Birger Sjöberg...

Musiken dog klockan elva.
Strax efter slaget den andades ut sin själ,
slutade gyllene strängar att darra och skälva,
slutade basen sin hostning och morra farväl.
Nu ibland stolspyramider,
uppvända bordsfötter ensam jag står.

Charles Baudelaire

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förgängliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll!
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!