Stark Norénuppsättning i Göteborg i höst

Folkteatern, Göteborg
SKALV
av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
I rollerna: Lars Magnus Larsson, Julia Marko-Nord, Shebly Niavarani, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Sven Boräng.

Sällan har jag sett en så Jon Fosse-aktig Norén-uppsättning som höstens ”Skalv” på Folkteatern i Göteborg – där Lars Norén ju nu numera är konstnärlig ledare. I ”Skalv” råder samma strikta minimalism som hos norrmannen; de tre familjemedlemmarna talar oavbrutet förbi varandra; den djupt nedkörda jargongen manglas fram, tömd på egentlig mening. Vars och ens ensamhet är astronomisk.

Sofia Jupither har varit inne på Fosses domäner också tidigare och har regisserat flera av hans pjäser. Hennes iscensättning av Lars Noréns Skalv är djupt imponerande; hon har uppenbart exakt gehör för Noréns replikföring. Erlend Birkelands scenografi, föreställande väntrummet till den psykiatriska klinik där det medelålders parets vuxna dotter tagits in akut, framstår som en beckettsk vänthall i en rymd av meningslöshet. Scenens utstuderat visuella renhet påminner mig om gamla Schaubühne i Berlin och den förhöjda realism som där länge odlades alltifrån Peter Steins dagar.

Julia Marko-Nord gör dottern med drabbande känslighet i mimiken; hennes ögon speglar den avgrundslösa meningslöshet hon känner i livet (”Jag vill inte leva i den här världen”). Det är en gestalt som starkt påminner om huvudpersonen i Noréns tidigare ”Hebriana”. Lena B Nilsson är fantastisk som den frustrerade, frånvända modern (”Nej, nej, så kan det väl kännas ibland”, avfärdar hon dottern. ”Det kommer att bli bra igen”). Modern lägger ner mer energi på att vika iordning dotterns klädesplagg än på att söka verklig kontakt med henne. Lars Magnus Larssons fader utstrålar en avlägsenhet som kom han från en helt annan planet. Och den osannolikt handfallne vårdaren (Shebly Niavarani) verkar mer se den nyinlagda patienten som en kvinna att förföra än som en medmänniska att hjälpa.

Oändlig ensamhet – och alltsammans skildrat i en drygt timslång föreställning som blir till en isande nedstigning i ett helvete lika synligt som osynligt.