Cd, Tre skilda stråkkvartetter tolkar Stenhammar

Freskkvartetten, The Copenhagen String Quartet, Gotlandskvartetten
Vilhelm Stenhammar: stråkkvartetter 1-6
(Caprice)

Tre förnämliga stråkkvartetter tolkar på tre cd-skivor Vilhelm Stenhammars samtliga sex stråkkvartetter – rena guldgruvan för alla kammarmusikälskare. Flertalet inspelningar har visserligen några decennier på nacken men både ljudkvalitén och framförandena är ypperliga. Stråkkvartetterna intar en särställning i Stenhammars produktion, genomarbetade med en virtuos satsteknik – och efter att ha lyssnat till dessa rasande skickliga tolkningar intar denna musik en särställning även hos mig.

Cd, Kammarkören Stella

Kammarkören Stella
Om sommaren
(Naxos)

Sångpedagogen Solveig Ågren i Örebro bildade sin kammarkör ”Stella” för bara två år sedan, men redan klingar den så utomordentligt att den tveklöst kan placeras i toppskiktet av svenska körer. På denna sin andra cd har ensemblen spelat in en rad främst äldre körverk – och inte ofta har jag hört ”Ute blåser sommarvind”, ”Om sommaren sköna” osv. sjungas så lyriskt tätt men ändå så luftigt fraserat och konstnärligt sammanbundet som här. Det är helt enkelt svensk körkonst av klassiskt snitt; här med uppdriven känslighet för texternas lyriska verkan. Praktfullt!

Cd, Haydn Trio Eisenstadt

Haydn Trio Eisenstadt
Franz Schubert: Pianotrios
(Capriccio)

Franz Schuberts båda pianotrios brukar betraktas som en veritabel höjdpunkt inom kammarmusiken. Schubert vidareutvecklar här Beethovens trioform, men den lyriska, berättande form Schubert odlar vetter rakt in i romantiken, låt vara att verken är relativt fast fotade i den wienklassicistiska formen. Den första trion uruppfördes 1828 i en av de berömda ”schubertiaderna” och väckte enormt bifall. Trots att de unga musikerna i denna trio emellanåt tolkar Schubert aningen höviskt blir ändå slutintrycket mycket gott, inte minst tack vare den passionerade närvaro de förmedlar.

Cd, Gävle symfoniorkester + Scharwenka = Frühlingswogen

Gävle symfoniorkester
Philipp Ludwig Scharwenka: Frühlingswogen m.m.
(Sterling)

Den tyske pianisten Xaver Schawenka, död 1924 var en europeiskt ryktbar pianist och tonsättare; hans äldre bror, tonsättaren Philipp (1847-1917), är dock rätt bortglömd. Desto roligare att några av hans verk nu spelats in – finstämt framförda av Gävlesymfonikerna, under varsam ledning av Christopher Fifield. ”Frühlingswogen” är en tonsättning av en Turgenjev-novell, rikt orkestrerat, lite i Richard Wagners anda, ”Arkadisk svit” för orkester är senromantiskt böljande, där det programmusikaliska stöter mot ren impressionism. Och fantasin ”Liebesnacht” glider drömskt som nattliga skepp.

Claes Gunnarsson och Francisca Skoogh konserterade i Falun

Dalarnas museum, Falun, 27/4
Claes Gunnarsson, violoncell, Francisca Skoogh, piano
Verk av Carter, Schumann och Barber.

Ingen lätt uppgift denna duo ålagt sig inför besöket i Falun: här bjöds en ytterst svårspelad och komplex musik, där framför allt Elliot Carters sonat för cello och piano kräver virtuosa uttolkare. Men sådana är ju Claes Gunnarsson och Francisca Skoogh – och det blev därför njutbart, mitt i alla dissonanser och intrikata strukturer – att lyssna på denna hypermodernistiska musik – som likt en forskningssond prövande rör sig i gränsområdet mellan tonalt och atonalt.

Elliot Carters fyrsatsiga sonat från 1948 kan framstå som lika svårbegriplig som en tredjegradsekvation – eller som algeabrisk geometri. Det är ett verk som lämnat den klassiska musikens tonala atmosfär och fortsatt ut i en världsrymd av oprövade möjligheter. Spännande, intellektuell musik – men också tämligen klinisk. Cellostämman är mestadels drivande och bärande i denna komposition, där jag ofta associerar till såväl Stravinskij som Bartok och Schönberg.

Duon fortsatte med ett lappkast tillbaka till romantiken och framförde några satser ur Schumanns opus 70, här transkriberat för cello och piano. Jag är inte övertygad om att sättningen gör originalet rättvisa, men hur som helst blev detta ett fint tillfälle att njuta av Claes Gunnarssons påfallande varma, täta tonbildning. Han spelar med ovanligt mycket vibrato, ofta expressivt, med stor skärpa, andra gånger lyriskt sjungande likt en Frans Helmerson. Francisca Skoogh är en – som man säger nu för tiden – oerhört fokuserad artist – och hon spelade klart och överskådligt.

Efter paus följde Samuel Barbers modernistiska men ändå rätt traditionella Sonat för cello och piano, opus 6, skrivet 1932 av en ung man som redan som sjuåring hade skrivit sin första musikal. Inte minst den känslostarka, expansivt passionerade sistasatsen, Allegro apassionato, gjordes här med bravur.

Döda språk levandegjorda

Ola Wikander
I döda språks sällskap
(W&W)

Ola Wikanders stora passion i livet är språk. Och ju äldre de är, desto intressantare finner han dem. Denne unge språkvetare är inte bara en studietalang av ovanligt slag; han har också en anmärkningsvärd förmåga att med smittande entusiasm delge andra sina intryck av urgamla språk, många av dem utdöda, som exempelvis sumeriska, etruskiska och oskiska.

I boken I döda språks sällskap väcker han flera tusen år gamla språk till liv och bjuder samtidigt läsaren på en fascinerande resa genom tid och rum. Detta är lika mycket idéhistoria som språkhistoria – inte undra på att denna bok, som nu föreligger i pocket, nominerades till Augustpriset häromåret.

Redan som pojke fascinerades Ola Wikander av urgamla språk, och fadern, Örjan Wikander, ledde den vetgirige ynglingen långt in i språkliga mysterier. ”Tillsammans har vi läst gotiska, hebreiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska och mycket annat och gång på gång tillsammans förundrats och glatts över dessa fantastiska språk, ord och texter.”

De gamla språken är för Ola Wikander inte enbart språk, utan långt mer än så: ovärderliga kunskapskällor till mänsklighetens historia. ”Texterna finns där fortfarande, och språken gör det också, hur döda de än kan verka. Vad så få idag inser är att den värld och period vi tar för givna bara är en droppe i det stora hav som är historien om mänsklighetens kultur och tankeverksamhet. I mer än femtusen år har vi haft det nästan ofattbara privilegiet att kunna nedteckna våra tankar och ord, vår historia och våra berättelser i skrift och därmed bevara dem för framtida generationer.”

Ola Wikanders kombination av kunskap, pedagogik och lidelsefullt intresse får honom att framstå som läraren i filmen I döda poeters sällskap, där mer eller mindre håglösa studenter fullständigt omvändes och smittades av lärarens intresse för sitt ämne. En liknande metamorfos även här: man läser den kompakta lilla boken med stigande upptäckariver – och tacksamhet över att kvalitetsböcker som denna över huvud taget ges ut.

Ny Selma Lagerlöf-monografi

Johan Werkmäster
Selma Lagerlöf
(LL-förlaget)

Johan Werkmästers monografi om Selma Lagerlöf, med underrubriken ”Liv, lust, litteratur”, må vara skriven för att nå personer som inte är så läsvana, men den är tveklöst av stort intresse för alla. Johan Werkmäster, själv författare och kritiker, presenterar här en kronologiskt anlagd beskrivning av Selma Lagerlöfs liv och verk, som trots de rätt kompakta sammanfattningarna sammanfattningsvis gjorts med både kompetens och uppenbar inspiration.

Johan Werkmäster har även tidigare gjort fina insatser för LL-förlaget och har stor talang vad gäller förmågan att skriva enkelt men ändå inte urvattnat. En klar stil behöver ju som bekant inte betyda urvattnat innehåll.

I denna rikt och vackert illustrerade monografi porträtteras Selma Lagerlöf med ganska närgångna panoreringar. Werkmäster har i hög utsträckning inspirerats av Selma Lagerlöfs omfattande brevsamlingar – inte minst av breven till de nära väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander. Inriktningen på breven har underlättat en närgången porträttering: läser man denna bok känns det som att komma författarinnan mycket nära. Werkmäster framställer det vidare som helt klart att det fanns en erotisk dimension i förhållandet till åtminstone Valborg Olander.

Werkmäster gissar att Selma Lagerlöf ägnade mer tid åt brevskrivning än åt själva författandet – hur som helst är det bara att konstatera att Selma Lagerlöf som brevskrivare är en av den svenska litteraturhistoriens yppersta.

Den nya monografin ger livfulla bilder av Selma Lagerlöfs vardagstillvaro och inte minst av hennes resor – som här med fantastiska fotografier från Nilen-seglats och andra exotiska äventyr gör att själva hennes livsbana framstår som en saga.

När Selma som barn ska resa till Stockholm tillsammans med brodern och tredjeklasskupén är smutsig att den stinker, förklarar flickan att hon minsann ska åka finare när hon blir stor. Nej, du får nog åka tredje klass hela livet, förklarar brodern.

Selma Lagerlöfs farmor var släktens stora berätterska – när hon dog var det som om en förtrollad värld stängdes, tyckte femåriga Selma. Men som vuxen gjorde hon senare detsamma med världen som tidigare farmodern: hon förtrollade den.