Claes Gunnarsson och Francisca Skoogh konserterade i Falun

Dalarnas museum, Falun, 27/4
Claes Gunnarsson, violoncell, Francisca Skoogh, piano
Verk av Carter, Schumann och Barber.

Ingen lätt uppgift denna duo ålagt sig inför besöket i Falun: här bjöds en ytterst svårspelad och komplex musik, där framför allt Elliot Carters sonat för cello och piano kräver virtuosa uttolkare. Men sådana är ju Claes Gunnarsson och Francisca Skoogh – och det blev därför njutbart, mitt i alla dissonanser och intrikata strukturer – att lyssna på denna hypermodernistiska musik – som likt en forskningssond prövande rör sig i gränsområdet mellan tonalt och atonalt.

Elliot Carters fyrsatsiga sonat från 1948 kan framstå som lika svårbegriplig som en tredjegradsekvation – eller som algeabrisk geometri. Det är ett verk som lämnat den klassiska musikens tonala atmosfär och fortsatt ut i en världsrymd av oprövade möjligheter. Spännande, intellektuell musik – men också tämligen klinisk. Cellostämman är mestadels drivande och bärande i denna komposition, där jag ofta associerar till såväl Stravinskij som Bartok och Schönberg.

Duon fortsatte med ett lappkast tillbaka till romantiken och framförde några satser ur Schumanns opus 70, här transkriberat för cello och piano. Jag är inte övertygad om att sättningen gör originalet rättvisa, men hur som helst blev detta ett fint tillfälle att njuta av Claes Gunnarssons påfallande varma, täta tonbildning. Han spelar med ovanligt mycket vibrato, ofta expressivt, med stor skärpa, andra gånger lyriskt sjungande likt en Frans Helmerson. Francisca Skoogh är en – som man säger nu för tiden – oerhört fokuserad artist – och hon spelade klart och överskådligt.

Efter paus följde Samuel Barbers modernistiska men ändå rätt traditionella Sonat för cello och piano, opus 6, skrivet 1932 av en ung man som redan som sjuåring hade skrivit sin första musikal. Inte minst den känslostarka, expansivt passionerade sistasatsen, Allegro apassionato, gjordes här med bravur.