Bättre begagnad cembalo sökes

En cembalo i missionshuset, vid sidan av pianot och tramporgeln, är något jag drömt om; alla eventuella tips mottages med tacksamhet!

Ny Vilhelm Ekelund-bok

Jonas Ellerström – som 1983 grundade lyrikförlaget Ellerströms – är sedan länge känd som en av landets främsta kännare av Vilhelm Ekelund; berömd 1900-talspoet och viktig föregångare till den lyriska modernismen. Ellerströms senaste Ekelund-volym, ”Dikterna till Ekelund”, är en antologi bestående av dryga fyrtiotalet dikter; alla riktade till Vilhelm Ekelund och skrivna av både vänner och allsköns diktare. De medtagna texterna är daterade alltifrån 1908 till 2010 och emellanåt mycket personligt hållna. Den konstnärliga kvalitén är starkt skiftande, men förläggaren tycks ha bestämt sig för att i denna utgåva publicera allt som kunnat vittjas i ämnet. Vad som i slutändan ger denna smakfulla lilla antologi viss tyngd är mindre hyllningsdikterna i sig utan de precisa, kunskapsrika kommentarer Jonas Ellerström adderar till varje poesibidrag.

Einar Jolin på Liljevalchs

Liljevalchs Einar Jolin-utställning innebär onekligen att museet vill rehabilitera Jolins rykte som ”ytlig elegant” – men samtidigt framhåller man att just denna ”ytliga elegans” är en god anledning att åter lyfta fram Jolin, i en tid präglad av ”besatthet av ytan”.

Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors deklarerar: ”Det är uppenbart att Jolin, i målning efter målning, på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud. Jolins fullständiga orgie i vackra ytor, stil och skönhet tycks ha till uppgift att hålla något i schack, att hålla något tillbaka, nästan som en besvärjelse.”

Det är fascinerande att nu på Liljevalchs vandra runt i Einar Jolin-land. Särskilt målningarna från 1900-talets första decennier griper tag: här finns en nysaklighet, en ibland närmast geometrisk stilisering samt en naivistiskt öppen blick för skönheten i de enklaste former: ett hus, en hästkärra, en ensam båt. Här finns en stilla förundran inför tingen som kan påminna om Matisse. Den renodlade, utstuderade förenklingen ter sig överlag modernistisk: det är som att se Stockholm med funktionalisternas ögon – långt innan trettiotalet! Einar Jolin beskriver förkrigstidens Stockholm med en häpnadsväckande modernitet (samtidigt som här förvisso finns en Hilding Linnavist-aktig lekfullhet och oskuldsfullhet) och han framstår med dessa målningar som verklig avantgardist i förhållande till de flesta dåtida kollegor.

Men vad hände med tiden? Varför stelnade modernisten Jolin i sina uttryck, och varför begränsade han så starkt sin motivkrets? Liljevalchs tematiskt genomförda hängning försvårar för besökaren att finna något svar på detta. Kronologin är utsuddad: porträtt, Stockholmsbilder, stilleben osv. har sammanförts i sammanhängda teman.

Dock finner jag det inte alldeles relevant att stämpla Einar Jolin som ”ytlig”. Han ser på tillvaron med en estets förhöjda känslighet – men visst lurar jordbävningsartade krafter i många av bilderna. Det ser man – om man tittar noga. Samtidigt röjer all denna skönhet en tomhet, en saknad. Det är svårt att inte associera till Hammershöis tomma rumsinteriörer: en skönhet där livets själva puls synes ha flytt.

Einar Jolin har väl knappast värderats särskilt högt under senare år; faktum är att många av hans målningar sålts till uppseendeväckande låga priser. Det är också slående att många av de aktuella verken lånats in från privatpersoner. Sannolikt kommer nog Liljevalchs utställning att medföra att Einar Jolin åter börjar betraktas som en av de stora 1900-talskonstnärerna. För det var han, tveklöst.

Stort plus till Liljevalchs för att man samtidigt utgett en så påkostad bok om Einar Jolin, med utomordentliga reproduktioner och intressanta texter.

Fantastisk

konsert med Pers Hans och Alexander Olsson, lördag kväll den 23 oktober.

Ur boken "Folkmusiken i Sverige":

Inga spelmän kunde spela som de vilka tagit lärdomar av näcken, ty näcken var mäktig och det fanns många boningar i hans hus. På vilket sätt lärlingen nu än kom i kontakt med honom så blev han mästerspelman och kunde spela näckens polska så att alla som hörde den tvingades dansa. Ja, han kunde få människor att skratta och gråta till musiken därför att han hade musikens makt i sin hand, förlänad av näcken.

Harry Martinson:

När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön', ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen.

Musik överallt

Musik finns numera överallt. Vilken otrolig skillnad mot forntida förhållanden!

I mitten av 60-talet hade knappt hälften av de svenska hemmen skivspelare eller bandspelare. Min första egna LP fick jag 1970: Bachs Brandenburgskonserter med St Martin in the Fields, under ledning av Neville Marriner.

I början av 70-talet började många bibliotek inrätta särskilda musikavdelningar, ibland inrättades även särskilda musikbliotekarietjänster. Man fick titta igenom ett kartotek över tillgängliga grammofonskivor, och så kontakta expeditionen och meddela önskemål. Efter att ha fått hörlurar var det bara att sjunka ner i anvisad fåtölj. På de flesta musikavdelningar fanns ännu i mitten av 70-talet nästan enbart klassisk musik (och detta trots att merparten av alla skivor som såldes i Sverige var popmusik; år 1968 såldes 8 miljoner skivor, varav 6 miljoner räknades till genren pop).

Halvliggande i en sjuttiotalsorange soffa brukade jag lyssna på Chopin i väntan på bussen hem. Eller Bach. Från 1973 fanns även Ekseption-skivor; med uppspeedade verk av både Chopin och Bach – och så superbegåvat gjort att jag ibland blev kvar i musiken och missade bussen. Särskilt fantastiskt var att få höra musiken i stereo: det var en stor lyx.

På grammofonspelaren hemma lyssnade jag på Contact: en av landets första radikala rockgrupper. Här blandades folkmusik och samhällskritiska slängar, och i ”Ode till en fjord” – med udden riktad mot OK-raffinaderiet i Brofjorden – fick svensk miljörörelse en av sina första musikaliska framgångar (samma år som almstriden). Contact medverkade som första svenska band på Roskildefestivalen (1972).

I dag har många lyssningshörnor försvunnit från biblioteken. Musiken har blivit bärbar, och tillgängligheten närmast obegränsad. På Youtube kan man se musikfilmer av alla de slag. Man kan jämföra tolkningar, kolla in repetitioner, man kan gå på guidad tur på La Scala – nästan allt finns.

Youtube startades 2005 men köptes året därpå av Google; ett amerikanskt internetföretag med en årsomsättning som nu närmar sig otroliga 200 miljarder kronor! Varje dag visas en miljard videoklipp på Youtubes webbsida.

Ett av problemen i kölvattnet av denna utveckling har att göra med upphovsrätt. Numera ser jag ofta konsertbesökare som filmar evenemangen – trots att detta i regel är förbjudet. Av någon anledning tycks även kopieringsskyddat material accepteras på Youtube – såvida klippet understiger 10:58 minuter (!). Följden blir att exempelvis operaverk på dvd styckas i ett antal delar och sedan läggs ut på webbsidan.

Svindlande utveckling – men inte problemfri.