Einar Jolin på Liljevalchs

Liljevalchs Einar Jolin-utställning innebär onekligen att museet vill rehabilitera Jolins rykte som ”ytlig elegant” – men samtidigt framhåller man att just denna ”ytliga elegans” är en god anledning att åter lyfta fram Jolin, i en tid präglad av ”besatthet av ytan”.

Liljevalchs-chefen Mårten Castenfors deklarerar: ”Det är uppenbart att Jolin, i målning efter målning, på ett nästan maniskt sätt försöker att lägga en sval, vacker hinna över tillvaron medan det under ytan tycks formligen koka i hans huvud. Jolins fullständiga orgie i vackra ytor, stil och skönhet tycks ha till uppgift att hålla något i schack, att hålla något tillbaka, nästan som en besvärjelse.”

Det är fascinerande att nu på Liljevalchs vandra runt i Einar Jolin-land. Särskilt målningarna från 1900-talets första decennier griper tag: här finns en nysaklighet, en ibland närmast geometrisk stilisering samt en naivistiskt öppen blick för skönheten i de enklaste former: ett hus, en hästkärra, en ensam båt. Här finns en stilla förundran inför tingen som kan påminna om Matisse. Den renodlade, utstuderade förenklingen ter sig överlag modernistisk: det är som att se Stockholm med funktionalisternas ögon – långt innan trettiotalet! Einar Jolin beskriver förkrigstidens Stockholm med en häpnadsväckande modernitet (samtidigt som här förvisso finns en Hilding Linnavist-aktig lekfullhet och oskuldsfullhet) och han framstår med dessa målningar som verklig avantgardist i förhållande till de flesta dåtida kollegor.

Men vad hände med tiden? Varför stelnade modernisten Jolin i sina uttryck, och varför begränsade han så starkt sin motivkrets? Liljevalchs tematiskt genomförda hängning försvårar för besökaren att finna något svar på detta. Kronologin är utsuddad: porträtt, Stockholmsbilder, stilleben osv. har sammanförts i sammanhängda teman.

Dock finner jag det inte alldeles relevant att stämpla Einar Jolin som ”ytlig”. Han ser på tillvaron med en estets förhöjda känslighet – men visst lurar jordbävningsartade krafter i många av bilderna. Det ser man – om man tittar noga. Samtidigt röjer all denna skönhet en tomhet, en saknad. Det är svårt att inte associera till Hammershöis tomma rumsinteriörer: en skönhet där livets själva puls synes ha flytt.

Einar Jolin har väl knappast värderats särskilt högt under senare år; faktum är att många av hans målningar sålts till uppseendeväckande låga priser. Det är också slående att många av de aktuella verken lånats in från privatpersoner. Sannolikt kommer nog Liljevalchs utställning att medföra att Einar Jolin åter börjar betraktas som en av de stora 1900-talskonstnärerna. För det var han, tveklöst.

Stort plus till Liljevalchs för att man samtidigt utgett en så påkostad bok om Einar Jolin, med utomordentliga reproduktioner och intressanta texter.