Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Normalt avses den musik som på något vis är förbunden med kyrkliga sammankomster och en del av liturgin.
Men spännvidden är stor mellan å ena sidan liturgisk bruksmusik och å andra sidan annan musik som spelas i kyrkorna – ofta i form av separata konserter.
Faktiskt var det väl alldeles i början av 1970-talet som svenska kyrkor började användas för renodlad konsertverksamhet. Till en början brukade dylika evenemang rubriceras som ”musikgudstjänster” och inramas av prästerlig medverkan. Under senare decennier däremot har kyrkorna allt oftare kommit att fungera som vilken konsertlokal som helst – och musikaliskt har allt fler församlingar närmast sig en ytterst liberal attityd. Rock’n roll-konserter och discomusik förekommer numera lite varstans i kyrkorna.
Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.
Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.
Sextiotalets andra hälft var en omvälvande period inom kyrkomusiken. Den allmänna radikaliseringen sipprade in även i kyrkans värld. Anders Frostensons psalm ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, från 1968, blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Men psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på ”Jag skulle gärna vilja tro”, från samma tid.
Några år senare kom musikalen ”Jesus Christ Superstar”: Jesus blev ett ideal för många hippies – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.
Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil. Men häromåret mötte jag en kantor som sa: ”Det senaste året har vi haft övervägande stora gudstjänster, med mycket folk, körer och baluns. Det har börjat kännas som att vi skapar shower för att attrahera åhörarna. Själv saknar jag avvägningen mot det stillsamma.”
Reformistiskt lagda kantorer uttrycker ofta åsikten att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som spelas. Och sådan är faktiskt den allmänna trenden; det räcker att påminna om den nyintroducerade, oranga psalmboken, ”Psalmer i 2000-talet” (Verbum), där tanken är att nya psalmer bättre ska spegla samtiden; här återfinns bl.a. Py Bäckmans ”Stad i ljus” och Benny Anderssons tonsättning av ”Rör vid mig nu”.
Häromåret bad jag fyra kantorer inom Svenska kyrkan definiera kyrkomusikens huvudsakliga uppgift. De svarade så här:
1: ”För många människor är det musiken som är vägen in i kyrkan. Som kyrkomusiker får man mycket uppskattning för musiken i gudstjänsterna. Kyrkomusikens uppgift är naturligtvis främst att förmedla den kristna tron. Min önskan är att människor ska må bra när de kommer till kyrkan. Där tror jag att musiken betyder väldigt mycket.” 2: ”Att förstärka och fördjupa. Att ta vi där orden inte räcker till.” 3: ”Att öppna människornas sinnen för Gud. Att få oss att hitta vår inre kärna.” 4: ”Dess främsta uppgift är att hjälpa till i bönen och lovsången i våra gudstjänster. Den har också en viktig uppgift att föra vidare det rika arv av musik som genom tiderna har skrivits just för kyrkan och gudstjänsten.”
