Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Naturen

Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Naturen
Atlas förlag

29-åriga Caroline Ringskog Ferrada-Noli romandebuterar med ett säreget, mycket begåvat skrivet verk: Naturen.

Emellertid: i denna jag-roman tycks ”naturen” snarast anspela på den mänskliga naturen. Den unga kvinnliga betraktaren rör sig likt en desillusionerad flanör genom samtidens fragmentiserade värld; lite cynisk, lite bitter – men framför allt: skadeskjuten efter en djup sorg.

Emellanåt framstår boken som en samtida blogg där den unga kvinnan ibland raljant, ibland uppgivet-blaserat, noterar fenomen i sin omgivning och bl.a. upprörs av arbetarklassens slappa klädstil och över huvud taget svenskarnas fulhet (skildringen är lite à la Carl Johan Vallgrens nidbild av Sverige i Herr Bachmanns testamente; andra gånger tänker jag på Michelle Meadows underbara gestaltning av den uttråkat överlägsna östermalmsflickan i Johan Klings film Darling).

Mestadels imponeras man av det täta, smidiga, smått läckert samtida språket; Ferrada-Noli är en makalös stilist – och detta faktum tillsammans med djärvheten i själva anslaget gör denna roman till en läsupplevelse. En känsla av friskhet dominerar – ibland kom jag på mig med att associera till den unge Hamsun.

Björn Ranelid: Ansikte av eld

Björn Ranelid
Ansikte av eld
Albert Bonniers förlag


Björn Ranelid har i sina omfångsrika och numera årligen utkommande romaner allt tydligare bemödat sig om att lyfta fram så kallat vanliga människors livsöden; författaren demonstrerar, med en folkskollärares envishet, varje individs storhet, unicitet och absoluta egenvärde. Ranelids humanistiska mission ackompanjeras därtill av en för varje bok allt fränare samhällskritik och ett massivt fördömande av samhällets ökande klassklyftor.

Höstens nya roman, Ansikte av eld, är Björn Ranelids starkaste verk hittills. Djupt rörd läser jag om vänskapen mellan två till synes omaka kvinnor: 93-åriga, stenrika Greta Anker, boende i flott våning på Östermalm och flickan Saskia från hemtjänsten. De blir nära förbundna och förevisningsexempel på den praktiska humanism Björn Ranelid så gärna förevisar i sina böcker.

Aldrig tidigare har Björn Ranelid skrivit en så koncentrerad men samtidigt så luftigt och flyhänt prosa. Stilen är så ren och avskalad att den kan påminna om Ingmar Bergmans berättelser. Ranelids tidigare tendens till en nästan barockartad stilistisk ornamentik hålls här tillbaka – låt vara att metaforerna ibland drar mot ett slags tunströmsk romantik men samtidigt förstärker detta berättelsens skimmer av saga och legend (här finns sekvenser, som julmiddagen den gamla damen ordnar för stadens uteliggare, som närmar sig Astrid Lindgren-territorium).

Ansikte av eld synar överklassamhället; letar sig in bakom Strandvägens vackra fasader och beskriver framgångsrika människors mörka baksidor – samtidigt som tidigare knarkaren Saskia bestås en äreräddning och får exemplifiera människans förvandlingspotential. Ungefär som hos Norén: En droppe kärlek, och allt kan förändras.

Temat i den nya boken känns igen. En rad berättelser från tidigare romaner återkommer, fördjupas och vidareutvecklas (på samma sätt arbetade för övrigt Göran Tunström och Lars Ahlin; två författare som Ranelid står mycket nära). Såväl i Min son fäktas mot världen (2000) som i Krigaren (2001) beskrev Björn Ranelid människor som också vände marknadsliberalismen ryggen och som också idkade en praktisk humanism.

Det finns i Ranelids senare böcker en närmast religiös tro på kärlekens undergörande kraft; ett slags kärleken-övervinner-allt-tematik av dostojevskijartade dimensioner.

David Puma och drottning Silvia (2002) innehöll en passus som lika gärna kunde ha varit skriven av Lars Ahlin: ”Älskad vare den som sett miraklet i tiggare och fördömda.” Också där rymdes en accentuerat samhällskritisk dimension (”Sverige behöver arga, unga män som sätter glödheta spett i överklassen”). Kvinnan är första könet (2003) formade sig till en lyrisk hymn till kvinnan som väsen, och till kärleken som kraft. Författarens patos för rättvisa och jämlikhet lyste igenom överallt.

Lustmördarna (2005) var (i likhet med den nya boken) anlagd som en levnadsskildring av en föregivet verklig människa. I Hjärtat som vapen (2006) – en titel som faktiskt skulle kunna appliceras på de flesta Ranelidromaner – förevisade författaren återigen en människa som med sin godhet och medmänsklighet trotsar livets hårda och nedbrytande makter.

Samtidigt som Ansikte av eld väver samman teman och berättelser från tidigare romaner är den ovanligt sammanhållen och koncentrerad, låt vara att tematiken är flerskiktad och – frestas jag säga – polyfont anlagd. (Och rumstiden är kvantfysikaliskt uppöst: förfluten och närvarande tid förevisas likt kinesiska askar.) Hela det svenska 1900-talet passerar här revy, levande nästan som i Olle Hägers monumentala dokumentärfilm Hundra svenska år, men här i den skönlitterära form som Björn Ranelid ju tilltror med en missionärs envishet (”Böckernas värld är egentligen större än kosmos och rymmer alla tidevarv och epoker”).

Björn Ranelid diktar likt en romantiker samtidigt som hans samhällskritik och idéhistoriska exkurser stadigt förankrar texten i samtid. Ansikte av eld är både saga och rå verklighet – ett mästerstycke helt i klass med Lars Ahlins konstnärliga testamente: Din livsfrukt.

Björn Ranelids nya roman handlar om kärlek och medmänsklighet, och rymmer ett memento: Ta vara på din frihet, människa; och ta vara på dina medmänniskor lika väl som dig själv.

Signums kulturhistoria: 1900-talet

Jakob Christensson (red.)
Signums svenska kulturhistoria, del 8 (1900-talet)
(Atlantis)

Bokförlaget Signum, som sedan 2006 uppgått i Atlantis, har gjort sig känt för utomordentliga uppslagsverk: Signums svenska konsthistoria (i 13 delar, 1994—2005) och Signums svenska kulturhistoria, som började utges 2004 och där nu den sista och avslutande del 8 just kommit. Redaktör är idéhistorikern Jakob Christensson, som här presenterar en bred och välputsad backspegel över 1900-talet.

Jag läser denna tegelsten till bok med glupande aptit och konstaterar gång på gång att skribenterna skriver lika åskådligt som precist, och hela tiden utifrån uppenbart gedigna fackkunskaper. Det gångna århundradet stiger fram tydligt och levande – ungefär som i Olle Hägers och Hans Villius extremt välgjorda och åtta timmar långa film: Hundra svenska år (numera tillgänglig på dvd).

Bland många intressanta kapitel kan nämnas Hans Albin Larssons om 1900-talets demokratiska och politiska processer, Lars-Åke Engbloms genomgång av svensk press, Orvar Löfgrens genomgång av ”Turism och resande” och Henrik Ranbys om stadsplanering och bostäder (som utmärkt kompletterar Eva Erikssons båda tegelstenar i samma ämne: Den moderna stadens födelse och Den moderna staden tar form).

Växlingen mellan breda panoreringar och detaljrika, nästan kuriösa exkurser gör alltså läsningen till en fröjd. Lägg därtill ett rikt och i många fall unikt bildmaterial, baserat på efterforskningar i Kungliga bibliotekets arkiv – och helheten måste nog betraktas som ett obligatorium för alla med intresse för svensk nutidshistoria.

Horace Engdahl: Ärret efter drömmen

Horace Engdahl
Ärret efter drömmen
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl utgav för tio år sedan den sparsmakade volymen ”Meteorer”, fylld av infall och reflektioner i de mest skilda ämnen. Det var ett slags tänkebok, där främst litteraturens och konstens väsen avhandlades och där han frimodigt, och avspänt-lekfullt svingade sig mellan djupsinnigheter och lappri och där han samtidigt testade den aforistiska genrens uttrycksmöjligheter.

I höst återkommer Engdahl med en lysande essäsamling, betitlad Ärret efter drömmen, och här skriver han – måste jag nog säga – bättre än någonsin. Och som essäist förefaller han vara i sitt rätta element. Här kan litteraturvetenskapligt plöjningsarbete förenas med fri associationsflykt.

Ärret efter drömmen är en klippbok; texterna har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, men sammantaget bildas ändå en sammanhållen helhet, där frågor om den klassiska litteraturens framtid och begreppet litterär kvalitet utgör några av flera underliggande teman.

Att den klassiska romantiska litteraturen är Horace Engdahls specialområde märks naturligtvis, men förutom infallsrika, utomordentligt spännande essäer om exempelvis Karl Philipp Moritz, Atterbom och Almqvist (sistnämnda kapitel extremt välskrivet) finns stimulerande texter om bl.a. litteraturkritikens väsen, Gunnar Björling, Ulf Linde och Stig Larsson. Samt inte minst: en essä om essäistik.

Horace Engdahl talar sig varm för essä-genren - och med hela den vältalighet som blivit hans signum: ”Essän är en kvarleva från lantjunkarnas värld, den sista återstoden av en gammal samtalskultur, som fick sin dödskyss när planeringskalendern blev var mans och kvinnas egendom. I databasernas och tvåminutersinslagens epok gör essän ett lika egendomligt intryck som en hästdragen kaross. Texter som inte går att sammanfatta! Det är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap.”

Kombinationen lärdom–associationsrikedom har i denna bok avsatt en rik skörd. Och alltsammans skrivet på ett språk där pregnansen går hand i hand med lyrisk nästan eufori. Bara några exempel: ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.” ”Att läsa Runeberg för detaljernas skull vore som att dricka alkoholfritt vin eller som att följa en fotbollsmatch utan att heja på något av lagen: skäligen meningslöst.”

Ny bok om Lars-Erik Larsson

Carlhåkan Larsén
Lars-Erik Larsson
Atlantis


Bokförlaget Atlantis har i samarbete med Musikaliska akademien lanserat serien ”Svenska tonsättare”. Senast har nu utkommit en monografi om Lars-Erik Larsson (1908—1986) – lagom till hundraårsjubileet av dennes födelse. Carlhåkan Larsén har skrivit en initierad bok i klassisk life-and-letter-stil, där ett lätt och läsarvänligt tilltal kombinerats med en distinkt stil vad gäller rent musikaliska beskrivningar. Det bor en folkbildare i Larsén, som med sin lite jovialiska stil emellanåt framstår som en sentida Sten Broman.

Lars-Erik Larsson har väl alltsedan 1930-talet varit folkligt både känd och uppskattad, men på senare decennier är det väl framför allt Förklädd gud som dominerat, även om Pastoralsvit och en del andra verk spelas emellanåt.

I Skåne, kompositörens hembygd, har det dock nyligen firats rejält, med en sju timmar lång konsert till Lars-Erik Larssons ära! Bland mycket annat framfördes (av Malmöoperan) ett numera nästan helt bortglömt verk: operan Prinsessan av Cypern (som inte spelats sedan urpremiären 1937 på Stockholmsoperan!).

Carlhåkan Larsén skriver kronologiskt om Lars-Erik Larssons liv och verk, men med betoning på det senare. Om Larssons privata liv och personliga funderingar får vi inte veta mycket. Jag skulle också gärna ha sett en mer djupgående analys av Lars-Erik Larsson som exempelvis tonsättare av filmmusik – faktum är att han enbart under 40-talet skrev musik till 22 filmer!

I det stora hela får man dock en ganska god bild av Lars-Erik Larssons tonsättargärning. Det må vara att han fascinerades av Hindemith och av tolvtonstekniken, liksom av modernistiska och nyklassicistiska stilriktningar: i grund och botten var och förblev han en expressiv senromantiker. Men lättheten, enkelheten i hans musik kan nog delvis återföras till nyklassicistiska stildrag.

Men så finns här ju också den där svårdefinierade, ”nordiska” tonen – det räcker ju att lyssna till prologen till En vintersaga: fylld av sagoton à la Sibelius – och av en melankoli stor som hela det nordliga granskogsbältet.

Ny bok: Allt du behöver veta om klassisk musik

Allt du behöver veta om klassisk musik
(red. John Burrows)
Översättning: Adrian Tinz
Damm förlag


För den som inte vill gå kurs i musikhistoria men ändå önskar förbättra sina kunskaper i ämnet ”klassisk musik” kan rekommenderas en påkostad, omfångsrik och läckert designad bok - med den litet anspråkslösa titeln Allt du behöver veta om klassisk musik.

Den engelske musikproducenten John Burrows har uppbådat ett team av experter inom olika musikområden och sammanställt ett lättillgängligt referensverk, som efter en inledande snabbkurs i musikteori banar sig fram genom musikhistorien ända till samtida konstmusik.

Tonvikten i det rikt illustrerade verket ligger på komprimerade porträtt av de mest kända kompositörerna inom västerländsk konstmusik, med en snabbgenomgång av viktiga verk, ofta spetsat med diverse (oftast välbekanta) anekdoter.

Burrows skriver i förordet om sin avsikt med denna volym: ”Jag kontaktade förlaget Dorling Kindersley för första gången när de utvecklade en illustrerad bok om Shakespeare. Jag insåg genast vilket behov som finns av en rikligt illustrerad referenskälla som tar upp allt som kan tänkas vara praktiskt användbart inom musiken. Boken skall informera, intressera och vara användbar för alla som tycker om klassisk musik, oavsett ålder och kunskapsnivå.”

Detta är inte uppslagsboken för den som söker fördjupning, men som informativt referensverk är det gediget. Texterna är genomgående skrivna med både entusiasm och noggrannhet. Må vara att alltsammans är gjort för att attrahera en bred publik: det är ibland glassigt som i vilken modetidning som helst, alternativt superpedagogiskt som i hyperillustrerade guideböcker – men i mångt och mycket bjuds alltså en kompetent snabbguidning genom europeisk musikhistoria.

Det finns förvisso ett och annat att invända emot (en svensk läsare blir kanske besviken över att inga svenska kompositörer kvalificerat sig, och översättningen kan någon gång vackla till (”instigerade ett intresse” – vad är det?), men huvudintrycket är ändå ett verk där medarbetarnas entusiasm för uppgiften lyckligt landat i den färdiga produkten.

Man kan väl säga att detta verk motsvarar programserier med ”easy listening” och liknande – ett försök att fånga upp en bred publik och bilda den så mycket som nu bara är möjligt på dryga 500 sidor.

För egen del väntar jag nu bara på att det ska komma ett musiklexikon på dvd; där torde möjligheterna vara enorma.

GOTT NYTT ÅR

År 2010 blir det kammarmusik, opera och litteraturaftnar i Ovanmyra missionshus. En rad musiker, sångare och författare har tackat ja till medverkan och utförligt program kommer att presenteras inom högst några månader.