Symbiotiska syskon: musik och litteratur

Om jag skulle ange två huvudintressen här i livet skulle jag nog säga: litteratur och musik. Jag känner ungefär lika stark dragning åt båda håll. Litteraturen och musiken: de två magnetiska polerna i min värld.

Litteratur och musik är på något vis symbiotiska. Under antik tid var dikt, musik och dans integrerade konstformer. Såväl Homeros som andra dåtida diktare vandrade runt och föredrog sjungande sina berättelser.

Det keltiska ordet ”bard”, med medeltida ursprung, betecknar en episk diktare och sångare, i en och samma person. Dessa tidiga trubadurer åtnjöt stort anseende på bl.a. Irland och var i många fall knutna till furstehov. Som instrument användes enkla harpor. Under förromantiken kom termen ”bard” åter i bruk, men då som namn på diktare över huvud taget.

Begreppet ”trubadur” är nära förknippat med diktning, berättande. Ordet kommer av fornfranskans ”trouvère”, ”en som finner, hittar på”. Under medeltiden fanns i Frankrike många kringvandrande diktare/trubadurer – och i Tyskland fanns de s.k. minnessångarna; Walther von der Vogelweide hette en av dem (Eyvind Johnson fascinerades av honom). Vogelweide skrev dikter och komponerade musik och vandrade runt och sjöng för sitt uppehälle.

Som sentida släktingar till Homeros och barderna kan nämnas Evert Taube (som ju ursprungligen ville bli ”enbart” författare), Birger Sjöberg (som sjungande föredrog sina dikter, ackompanjerat av lutspel) och – förstås – Ulf Lundell.

Musik och litteratur är alltså närbesläktade konstarter, och det slår mig att många författare skrivit synnerligen insiktsfullt om musik (det motsatta förhållandet tycks däremot inte lika vanligt). Jag tänker på Marcel Proust, på Thomas Mann, och inte minst på Göran Tunström, där novellen ”Liten salongsmusik för frusen orkester” liksom romanen Juloratoriet uttrycker ett och detsamma: musikens makt över människan. Musik som en styrkekälla. I Juloratoriet får Bach stå som sinnebild för glädje och ljus i livet – eller med Tunströms ord: ”jublets kategori”. Jag träffade Göran Tunströms bror för fyrtio år sedan, han hade en kantorstjänst och jag minns att han ordnade med mycket musik i församlingskyrkan, och nog är det svårt att inte se Staffan Tunström som en viktig förebild till kördirigenten Viktor Udde.