Musikupplevelser genom åren

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden – och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld…

Proust doppade en madeleinekaka i lindblomsthé – och upplevelsen förde honom tillbaka till barndomen och resulterade småningom i en av 1900-talets främsta romaner.

Arthus Schopenhauer skrev: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart och så på djupet som musiken.”

Jag minns en söndagseftermiddag 1970 då mina kusiner skulle framföra andra satsen i den femte Brandenburgskonserten. Det var en småskalig konsert (”musikgudstjänst” hette det på den tiden); två violiner och cembalo, men på mig gjorde alltsammans så stort intryck att jag ännu exakt kan framkalla kyrkorummet, och hur ljuset föll genom fönstren i väster – och, inte minst: hur jag quasimodoskt drabbades av en upplevelse jag redan då visste skulle bli bestående. Jag minns hur jag svävade av lycka inför den musiken. Jag lyftes ur en verklighet och in i en annan.

Att musik starkt kan influera människor är allmänt känt. Musik har emellanåt använts medicinskt, som läkemedel. På antroposofernas sjukhus i Järna brukar överläkaren, när det är dags för ronden, gå i täten och spela flöjt. Det låter sagolikt: jag ser framför mig en vitklädd Orfeus, som med sitt följe drar från sal till sal och väcker nytt mod hos de sjuka. Och jag erinrar mig att Martin Luther skrev att musiken räddade honom ur depressiva tillstånd. (”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”)

Somliga musikupplevelser ger sådant avtryck att man ständigt minns dem. Jag minns den förtätade stämningen när Sibeliuskvartetten spelade i Lisztkonservatoriet i Budapest, en underbar jugendbyggnad från 1907 och där den röda stjärnan i fonden lyste över alltsammans, ty detta var 1984 och kommunistregimen ännu hård. (Jag minns att min hyresvärd lågmält avslöjade att han just hade börjat läsa György Konrad i ett underjordiskt stenciltryck. Åtta år senare träffade jag György Konrad på en författarträff där man höll på att bilda ett nytt demokratiskt parti. Han berättade att han tio år tidigare hade grävt ner manus under ett skjul på kolonilotten.)

Sagolika musikupplevelser bär jag med mig från Kuhmo-festivalen, en av Nordeuropas både äldsta och främsta kammarmusikfestivaler, mitt i tundralik skog i Karelen, med 75 konserter i världsklass under en vecka, och från Deutsche Oper, Staatsoper unter den Linden och Deutsche Philharmonie; en rymdstationsliknande konserthall (byggd 1963, mitt i sputnik-åldern) där Berlinsymfonikerna går från klarhet till klarhet.

Men lika mycket som jag njutit i ”trappteatern” i Milano, La scala, och på operahusen i Wien, Paris och Köpenhamn, lika högt värdesätter jag exenmpelvis Opera på Skäret, Saxå kammarmusikfestival och Bingsjöstämman. Jag minns magiskt vackra kvällar i Dalhalla, där vissa artister – som Sven-Bertil Taube och Björn Skifs – ibland närmast hypnotiserat publiken – så att konserterna framstått som väckelsemöten, med pastorerna ersatta av musiker. Jazztrumpetaren Chet Baker på Stockholms jazzfestival 1987 var fantastisk, liksom Gunnar Idenstams två timmar långa pianoimprovisation i Carl Eldhs ateljé, en försommarkväll 1988.

Så blir musikupplevelser minnen av oförglömliga raster längs livets vindlande väg.