Himlaspelet 2011

Det sägs att Rune Lindströms präststudier i Uppsala gick trögt och att han helst tänkte på sagor och sägner från hembygden i Dalarna – och inte minst kurbitsmålarnas frodigt berättande dalmålningar. En vårvinterkväll 1941 hade den unge studenten en pjäs klar: "Ett spel om en väg som till himla bär". Han läste upp den för några kamrater i Uppsala, bland dem Gösta Folke (senare teaterchef i bl.a. Malmö). I Gösta Folkes regi och med författaren i huvudrollen fick pjäsen ett halvår senare sin urpremiär i Leksand, sommaren 1941.

Himlaspelet är teaterhistoria och sjuttio år senare fortfarande en vital del av Leksands kulturliv. Spelet lockar årligen många åskådare. När jag premiärkvällen närmade mig Leksand var det bara att följa huvudströmmen av bilar och gående: den väg som till den nya spelplatsen bar.

Trots att jag varit teaterrecensent under trettio års tid – och dessutom har bott i Dalarna de senaste fem åren – har jag inte förrän nu sett Rune Lindströms pjäs. Jag kan därför inte relatera till tidigare uppsättningar – vilket jag förstått att väldigt många kan. I lördags fanns i publiken en dam som var med redan vid urpremiären 1941.

Lösningen med ett stort tält har beskrivits som en halv återgång till den tidigare friluftsteaterkänslan, men förhoppningsvis blir detta ändå ett provisorium: det blir något plastigt och kvalmigt-instängt med så många människor i ett så stort och så tätt omslutet tält.

Huvudintrycket av denna på många sätt färgrika och fartfyllda iscensättning ger associationer till de nästan långdansaktigt sammanfogade spel- och dansscener som i många år kännetecknat värmländska Västanå teater. En folklig enkelhet kombinerad med ett modernt, fritt och lustfyllt sceniskt tilltal.

Den utomordentliga musikerensemblen sitter i fonden, mestadels dolda av den tygskärm där dalmålningar och andra illustrationer projiceras. Särskilt i inledningen firar den nya tekniken triumfer, med snyggt infogade filmklipp och återblickar på de tidiga årens himlaspel, så att det hela blir en hyllning till ursprunget – varefter jubileumsföreställningen så att säga bryter ny mark. Här finns en fantasi som rycker upp pjäsen i en scenisk samtid, men mestadels med en tydlig pietet mot originalet.

Birgit Carlstén har regisserat ett himlaspel som andas pånyttfödelse – samtidigt som det finns åtskilligt som länkar in spelet i riktning mot musikal-genren. Här finns en uppenbar risk att Rune Lindströms visserligen folkspelsfotade pjäs dras en smula för långt i riktning mot en spelstil där allmogelyrik à la Karlfeldt och Bror Hjort i allt för hög grad baxas in mot nöjets estrader.

Emellanåt ett överdåd som bländar – inte minst Pelle Lindströms intensitet i rollen som Gammel-Jerk; jag kom plötsligt att tänka på Alice Cooper och andra tidiga sjuttiotalsrockare! Linus Lindman som kung Salomo har en liknande kompromisslös utstrålning – medan Carl-Åke Eriksson som Vår herre odlar en mer traditionell spelstil; han framstår här som en nära släkting till den ”Förklädd gud” som Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson hade lanserat året innan teologstuderande Rune Lindström diktade sitt verk. Kort och gott: genomgående utmärkta aktörer.

Genomgående bjuds ett brett och modernt tilltal, men projektionerna i fonden lyser emellanåt blekt och oskarpt. Det finns också en risk att det snabba tempot gör den allegoriska dimensionen en smula oskarp. Mest tveksamt finner jag inslaget där pjäsen görs till en antinazistisk pamflett och krigsbilder från andra världskriget varvas med att ”nazisoldater” rusar runt bland publiken med skarpt lysande ficklampor. Uppenbart finns anspelningar på Hitler i Rune Lindströms pjäs, men de ska nog inte överdrivas.

Snarare dominerar, tycker jag nog, en ganska tidstypisk dalaromantisk och nationalkonservativ underström, åtminstone emellanåt. I grund och botten är väl Himlaspelet att betrakta som en moralitet – och det är inte svårt att finna likheter med medeltidens tablåartade religiösa skådespel där allegoriska figurer gestaltar kampen mellan dygder och laster och där den kanske mest kända pjäsen är ”Spelet om envar”, från 1500-talet och även den på rimmad vers.

”Ett spel om en väg som till himla bär” kan samtidigt ses som en sentida motsvarighet till den blandning av folklig talteater och opera som senare kom på modet och där Mozarts Trollflöjten är ett paradexempel. Rune Lindströms på liknande vis komiskt spetsade rimflätning påminner om genren, men också – och inte minst – om Ibsens versdrama Peer Gynt. Jag har inte sett jämförelsen, men den är ju oundviklig: Peer Gynt och Himlaspelet är nära släktingar – och Carlsténs iscensättning påminner ibland om den uppsluppna, fräcka och burleska Peer Gynt som Ingmar Bergman 1986 gjorde på Dramaten.

Rune Lindström skrev 1941 i sitt företal till pjäsen om en gammal leksandskarl som begrundat sin förestående bortgång med orden: ”Ä blir föll te gå te nå’ långväga budar”. Dessa ord, skriver Lindström, ”kunna aldrig gå bort ur mitt minne”. Det var där, i den folkligt fotade föreställningsvärlden, som han började spinna sin fantasi – och han gjorde det med en romantisering av dalafolket som var mycket tidstypisk. Lindström skriver: ”Jag tog till min uppgift att i bygdens egna färger utmåla den livssyn, som blivit mig själv till styrka, glädje och hjälp.”

Lägg härtill de med tiden lagrade skikten av folkmusikaliskt präglad musik som blivit en viktig del av himlaspelet – med kompositioner av alltifrån Håkan Norlén och Lillebror Söderlundh till Nils Lindberg och årets arrangör Anders Soldh – och alltsammans blir som ett lod djupt ned i tiden – och glittrande vitalt när det fogats samman som här.