Ur boken "Folkmusiken i Sverige":

Inga spelmän kunde spela som de vilka tagit lärdomar av näcken, ty näcken var mäktig och det fanns många boningar i hans hus. På vilket sätt lärlingen nu än kom i kontakt med honom så blev han mästerspelman och kunde spela näckens polska så att alla som hörde den tvingades dansa. Ja, han kunde få människor att skratta och gråta till musiken därför att han hade musikens makt i sin hand, förlänad av näcken.

Harry Martinson:

När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön', ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen.

Musik överallt

Musik finns numera överallt. Vilken otrolig skillnad mot forntida förhållanden!

I mitten av 60-talet hade knappt hälften av de svenska hemmen skivspelare eller bandspelare. Min första egna LP fick jag 1970: Bachs Brandenburgskonserter med St Martin in the Fields, under ledning av Neville Marriner.

I början av 70-talet började många bibliotek inrätta särskilda musikavdelningar, ibland inrättades även särskilda musikbliotekarietjänster. Man fick titta igenom ett kartotek över tillgängliga grammofonskivor, och så kontakta expeditionen och meddela önskemål. Efter att ha fått hörlurar var det bara att sjunka ner i anvisad fåtölj. På de flesta musikavdelningar fanns ännu i mitten av 70-talet nästan enbart klassisk musik (och detta trots att merparten av alla skivor som såldes i Sverige var popmusik; år 1968 såldes 8 miljoner skivor, varav 6 miljoner räknades till genren pop).

Halvliggande i en sjuttiotalsorange soffa brukade jag lyssna på Chopin i väntan på bussen hem. Eller Bach. Från 1973 fanns även Ekseption-skivor; med uppspeedade verk av både Chopin och Bach – och så superbegåvat gjort att jag ibland blev kvar i musiken och missade bussen. Särskilt fantastiskt var att få höra musiken i stereo: det var en stor lyx.

På grammofonspelaren hemma lyssnade jag på Contact: en av landets första radikala rockgrupper. Här blandades folkmusik och samhällskritiska slängar, och i ”Ode till en fjord” – med udden riktad mot OK-raffinaderiet i Brofjorden – fick svensk miljörörelse en av sina första musikaliska framgångar (samma år som almstriden). Contact medverkade som första svenska band på Roskildefestivalen (1972).

I dag har många lyssningshörnor försvunnit från biblioteken. Musiken har blivit bärbar, och tillgängligheten närmast obegränsad. På Youtube kan man se musikfilmer av alla de slag. Man kan jämföra tolkningar, kolla in repetitioner, man kan gå på guidad tur på La Scala – nästan allt finns.

Youtube startades 2005 men köptes året därpå av Google; ett amerikanskt internetföretag med en årsomsättning som nu närmar sig otroliga 200 miljarder kronor! Varje dag visas en miljard videoklipp på Youtubes webbsida.

Ett av problemen i kölvattnet av denna utveckling har att göra med upphovsrätt. Numera ser jag ofta konsertbesökare som filmar evenemangen – trots att detta i regel är förbjudet. Av någon anledning tycks även kopieringsskyddat material accepteras på Youtube – såvida klippet understiger 10:58 minuter (!). Följden blir att exempelvis operaverk på dvd styckas i ett antal delar och sedan läggs ut på webbsidan.

Svindlande utveckling – men inte problemfri.

Utblickar från Söderås

Recensionsröster om min senaste bok (beställ gärna pr mail, bjorn.gson@spray.se = endast 70 kr/ex):

"Trivsam läsning om Söderås" Dala-Demokraten

"Björn Gustavssons förmåga att levandegöra sin trakt och de olika årstiderna är en givande läsning." Falu-Kuriren

"Det är vackert och långsamt skrivet, en utbyggd natur- och bygdedagbok, stillsam och njutbar upplevelseläsning om ett gott liv." Sundsvalls Tidning

"Att läsa Björn Gustavssons betraktelser kring Siljan är att gå tillbaka till de mentala basnäringarna och överskölja de sönderurbaniserade hjärnvindlingarna med drycker från livets källor. /.../ Hans årskrönika över Siljansbygden är ett verk att läsa både ur litterär, naturälskande men också regionalpolitisk synpunkt." Tidningen Kulturen

En av Sveriges främsta spelmän,

Pers Hans Olsson, spelman från Rättvik, i tredje generationen, framträder lördagen den 23 oktober kl. 18 i Ovanmyra missionshus och spelar rättvikslåtar och egna kompositioner,tillsammans med sonen Alexander, som redan nu, i unga år, är en mycket framstående violinist.

Pers Hans har varit en av de mest kända spelmännen i Sverige alltsedan folkmusikvågen vällde in i landet, kring 1970. Kort tid därefter bildade Pers Hans och Björn Ståbi folkmusikduon Bockfot.

Pers Hans har spelat in en rad skivor, innehar Zorns guldmärke sedan många år, och häromåret fick han Rättviks kommuns kulturpris.

Diktsamlingar som romaner

Diktsamlingar tjocka som Krig och fred och Bröderna Karamazov? Ja, kanske inte Göran Sonnevis Oceanen (420 sidor), men Ulf Lundells Frukost på en främmande planet (830 sidor). Den sistnämnda betraktas ofta som en roman, men jag läser den i första hand som en diktsamling: en samling reflektioner, anteckningar och minnesbilder som spränger den gängse lyrikens gränser.

I år har två tegelstensartade diktsamlingar utkommit: Joar Tibergs Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret (ja, så lyder titeln) och Johan Jönsons Livdikt, båda på Bonniers. Den förstnämnda är inte paginerad men rymmer uppskattningsvis 800 sidor, och Johan Jönsons drygt 700.

Så ironiskt: så omfångsrika som dessa volymer är väl inga romaner som ges ut i dagens Sverige!

Joar Tibergs diktsamling består av en mängd fragment, med ofta bara något ord per sida, och får mig att minnas underbara avantgardistiska lyrikböcker i Berlin för trettio år sedan – men magnituden i Tibergs experimenterande minner också om Morten Söndergaard; en av dagens främsta danska poeter. Samtidigt röjer Tibergs sparsmakade Big Bang en språkkänsla påminnande om Lars Noréns sextiotalsdiktning. Joar Tiberg töjer lyriken till nästan språklöshetens gräns – vilket paradoxalt nog får dessa utslungade skärvor att glimma än starkare. Här – med ofta Stig Larssonskt renodlade trivialiteter – bjuds ett slags anti-dikt – som ger svensk lyrik en rejäl skjuts framåt. ”Jag är inte poet, jag hatar poesi”, skriver denne – poet.

Johan Jönsson är en mer frenetiskt sökande konstnär, hela tiden vidöppen för sin samtid och i dialog med skeenden runtom i samhället. En nyckelmening i Livdikt: ”levandet är radikalt begränsat och beroende. Fiktionen, som konstituerar våra förhoppningar om nästa dag, försöker ta sig ur det.” Så blir hans livdikt ett slags överlevnadsrum. Jönssons dikter är generellt mer intellektuellt resonerande än Tibergs. Andra gånger framskymtar starkt hat gentemot samhällets privilegierade. Johan Jönsson odlar ett klassperspektiv och skriver självutlämnande om tröstlöshet och utanförskap. Flera hundra sidor består av ett slags samtal där diktjaget intervjuar sig själv. Frånsett en släng av postmodern kostymering är detta angelägen, intressant och friskt formsökande lyrik – besläktad med samlingens skalbaggar på sista sidan: ”rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr”.

I en DN-intervju häromåret sa Johan Jönsson: ”Om romanen tidigare var den genre som kunde svälja allt så är det poesin som gör det nu.”

Om "Mörkrets klarhet" (Söderströms/Heidruns): ny diktsamling av Claes Andersson

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, är verkligen mångsidig. Utöver 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik är han dessutom läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister). Till en början skrev Claes Andersson tämligen traditionell centrallyrik, men efterhand har ett stort mått av samhällskritik letat sig in i texterna. I denna nya diktsamling, där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Mörkret framstår som svårgripbart. ”Jag står vid det öppna fönstret och ser ut i mörkret, känner hur det äter mig tills jag är enbart mörker”. Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.