Om "Mörkrets klarhet" (Söderströms/Heidruns): ny diktsamling av Claes Andersson

Finlandssvenske Claes Andersson, född 1937, är verkligen mångsidig. Utöver 23 diktsamlingar, 7 prosaböcker och en del dramatik är han dessutom läkare, jazzpianist samt engagerad vänsterpolitiker (och 1995—1998 Finlands kulturminister). Till en början skrev Claes Andersson tämligen traditionell centrallyrik, men efterhand har ett stort mått av samhällskritik letat sig in i texterna. I denna nya diktsamling, där ”sommaren har insjuknat i höst” och där träden ”sjunger i stormen”, dominerar en känsla av försoning; ett slags trotsig hoppfullhet, allt mörker till trots. I slutdikten ljuder Bachs musik, som ”kryper med sina silvertrådar längs mina nervbanor”. Det är en ganska talspråklig och lättillgänglig lyrik, fylld av underbara bilder (”Ditt ansikte är den världsdel jag vill resa till) men också av politiska aspekter. Därtill bråddjup ängslan: ”Lyssna till ensamheten i min hemska bön.” Mörkret framstår som svårgripbart. ”Jag står vid det öppna fönstret och ser ut i mörkret, känner hur det äter mig tills jag är enbart mörker”. Här finns också en vidare oro: ”En försvinnande kort stund av mänsklighet på en obetydlig planet i ett hörn av ett hörn i universums långkorridor”.