Diktsamlingar som romaner

Diktsamlingar tjocka som Krig och fred och Bröderna Karamazov? Ja, kanske inte Göran Sonnevis Oceanen (420 sidor), men Ulf Lundells Frukost på en främmande planet (830 sidor). Den sistnämnda betraktas ofta som en roman, men jag läser den i första hand som en diktsamling: en samling reflektioner, anteckningar och minnesbilder som spränger den gängse lyrikens gränser.

I år har två tegelstensartade diktsamlingar utkommit: Joar Tibergs Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret (ja, så lyder titeln) och Johan Jönsons Livdikt, båda på Bonniers. Den förstnämnda är inte paginerad men rymmer uppskattningsvis 800 sidor, och Johan Jönsons drygt 700.

Så ironiskt: så omfångsrika som dessa volymer är väl inga romaner som ges ut i dagens Sverige!

Joar Tibergs diktsamling består av en mängd fragment, med ofta bara något ord per sida, och får mig att minnas underbara avantgardistiska lyrikböcker i Berlin för trettio år sedan – men magnituden i Tibergs experimenterande minner också om Morten Söndergaard; en av dagens främsta danska poeter. Samtidigt röjer Tibergs sparsmakade Big Bang en språkkänsla påminnande om Lars Noréns sextiotalsdiktning. Joar Tiberg töjer lyriken till nästan språklöshetens gräns – vilket paradoxalt nog får dessa utslungade skärvor att glimma än starkare. Här – med ofta Stig Larssonskt renodlade trivialiteter – bjuds ett slags anti-dikt – som ger svensk lyrik en rejäl skjuts framåt. ”Jag är inte poet, jag hatar poesi”, skriver denne – poet.

Johan Jönsson är en mer frenetiskt sökande konstnär, hela tiden vidöppen för sin samtid och i dialog med skeenden runtom i samhället. En nyckelmening i Livdikt: ”levandet är radikalt begränsat och beroende. Fiktionen, som konstituerar våra förhoppningar om nästa dag, försöker ta sig ur det.” Så blir hans livdikt ett slags överlevnadsrum. Jönssons dikter är generellt mer intellektuellt resonerande än Tibergs. Andra gånger framskymtar starkt hat gentemot samhällets privilegierade. Johan Jönsson odlar ett klassperspektiv och skriver självutlämnande om tröstlöshet och utanförskap. Flera hundra sidor består av ett slags samtal där diktjaget intervjuar sig själv. Frånsett en släng av postmodern kostymering är detta angelägen, intressant och friskt formsökande lyrik – besläktad med samlingens skalbaggar på sista sidan: ”rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr”.

I en DN-intervju häromåret sa Johan Jönsson: ”Om romanen tidigare var den genre som kunde svälja allt så är det poesin som gör det nu.”