Carl Wilhelmson-utställningen vidare till Bohuslän i sommar

I Lysekil, alldeles intill den legendariska badanläggningen, tronar en majestätisk villa i nationalromantisk stil, uppförd av dåvarande badläkare Carl Curman. Strax söder om detta hus, på andra sidan Gullmarsfjorden, i Fiskebäckskil, finns en liknande villa i grandios stil, med utsikt över karga skärgårdsöar och öppet hav. Den uppfördes på 1910-talet av konstnären Carl Wilhelmson och förvaltas även den av efterlevande släktingar, låt vara att den bara sporadiskt visas.

Också interiören är välbevarad. Att besöka Wilhelmsons konstnärshem är som att besöka det tidiga 1900-talets storsvenska blomstringsperiod. Det är en upplevelse helt i linje med konstnärshem som Ellen Keys Strand, Christian Erikssons Opsstuhage i Torsby, Carl Larssons Sundborn, Zorngården och Peterson-Bergers Sommarhagen på Frösön. Samma skönhetslängtan. Samma estetik: en märklig symbios av modernitet och vikingaromantik.

Carl Wilhelmson ägnades hösten 2009 – för första gången på över femtio år – en stor utställning i Stockholm. Ett 80-tal av hans målningar fanns att se på Waldemarsudde, där utställningen pågick till januari 2010. Nu i sommar kommer utställningen att övergå till Bohusläns museum i Uddevalla.

Waldemarsudde utgav i samarbete med Arena Carl Wilhelmson, en fantastisk utställningsbok där merparten av målningarna reproducerats och där fyra ypperliga essäer (en av de bästa är skriven av nyligen bortgångna barnbarnet Thomas Lagerman) sammantaget ger en utmärkt bild av denne konstnär från gammal fiskarsläkt i Fiskebäckskil; en konstnär som vad gäller motiv och skicklighet tveklöst kan mäta sig med de främsta av Skagenmålarna men som också kan påminna om Rackstadsmålarna och inte minst Helmer Osslund: samma känsla för kolorit, samma ljusmättade atmosfärer.

Carl Wilhelmson kan med fog inrangeras i den nationalromantiska eran, samtidigt som han från 1910-talet allt tydligare visar på modernistiska och nysakliga influenser, låt vara att den allmogedominerade motivkretsen förblir ungefär densamma. Samtidigt finns här en nästan Munch-artad ångest – men nedtonad, ungefär som hos Hammershöi. Intressant dock att se den komplexa psykologi som tonar fram i många av dessa underbara oljemålningar. Fantastisk konst är det!

Prag 1989 kontra Prag 2009

I slutet av år 2009 visade SVT den fascinerande dokumentären ”Åter till Prag”, där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern som nyss hade släppts ut ur fängelset och inom kort skulle bli president. Hon samtalade även med unga studenter i ledningen för den folkliga resning som efter bara några veckors massdemonstrationer skulle kasta hela den kommunistiska regimen överända.

Astrid Ohlsén klipper ihop filmmaterial från 1989 med nyinspelningar från ett pragbesök 2009. Resultatet har alltså blivit en oerhört intressant dokumentär. Ohlsén intervjuar en åldrad Vaclav Havel som likt en sentida Tarkovskij beklagar att samhället blivit så genomkommersialiserat och demoraliserat och andefattigt; och författaren Ivan Klíma, en intellektuell som var belagd med yrkesförbud fram till 1989, konstaterar vemodigt att de intellektuella som grupp framstår som minst lika oönskade i samtidens marknadsliberala tumult som under kommunisttiden.

Och de två unga studentledarna från Teaterhögskolan? Flickan har blivit en shoppingmedveten dam som lovordar det stora utbudet av varor – och hennes f.d. kille, den stridbare uppviglaren, kör omkring i en vräkig stadsjeep och arbetar med kommersiell tv.

Se här öststatsproblematiken i ett nötskal. Man gjorde uppror, man kastade loss från ett förhatligt samhällssystem – men varthän? Ingen ny riktning togs ut, inga nya ideal ersatte de gamla, toppstyrda – och så seglade man rätt in i konsumismens välkomnande famn.

Under till intet förpliktande deviser som ”frihet” och demokrati” lever dagens tjecker enligt gängse mantra: ”Shop and be happy”.

Köpenhamn, november 2009

Det är förstås en schablon, men ändå så sant: Köpenhamn har en typiskt kontinental atmosfär. Någon mil från Malmö – och man får nästan berlinkänsla!

Jag och min dotter bor denna gång kungligt: på Kong Fredrik vid Rådhusplatsen, med bevarad 1800-talsmiljö. Vi får rum högst upp i hotellet; mot kvällningen går vi ut intilliggande terrass och leker Karlsson på taket mellan skorstensprången och ser ut över den charmigt plottriga stadsbilden i ”latinkvarteren” kring universitetet, bortåt Rundetåårn (varifrån Eyvind Johnson i en 1950-talsartikel gjorde en högstämd utblick över Norden som tankefigur).

Bredvid den gamla universitetsbyggnaden ligger urmysiga caféer och barer, ungefär som dem i Paris latinkvarter; vi besöker Palugdan bokhandel där de jättelika salarna (med böcker från golv till tak) samtidigt är café, med uppläsningar vissa kvällar. Jag fördjupar mig i Morten Söndergaards dikter – och en kväll träffar jag honom: en av Danmarks nu främsta poeter.

En dag har jag stämt träff med Jyllands-Postens kulturchef, Flemming Rose, som uppmärksammats inte minst för publiceringen av de omskrivna Mohammedteckningarna. Vi sitter på ett livligt café nära de stora tidningshusen vid Rådhusplatsen och pratar om kultursidornas betydelse för dagspressen. Jag är på vippen att fråga om mohammedkarikatyrerna men låter det bero: det där var ju så många år sedan. Nästa dag briserar en nyhetsbomb: amerikansk säkerhetspolis har just gripit några misstänkta terrorister som ska ha förberett ett attentat endera dagen mot Jyllands-Postens kontor vid Rådhusplatsen och som särskilt ville mörda kulturchefen.

Jag tänker att det kanske var sista dagen Flemming Rose kunde gå hundra meter bort till det där caféet och sitta och prata med någon utan att bevakas av livvakt. Och en ännu värre tanke: hade mötet skett en dag senare hade vi kanske båda försvunnit ur livet om vi suttit tillsammans vid det där cafébordet.

En kväll går vi till det nybyggda operahuset i hamnområdet: en luxuös skapelse som exteriört påminner om Göteborgsoperan men som i sin trendigt modernistiska, lite sextiotalsretroaktiga inredning snarast för tanken till Deutsche Oper i Berlin och till Bastiljoperan i Paris. Vi ser Donizettis Lucia di Lammermoor – i utsökt regi av Klaus Hoffmeyer; iscensättningen är innehållsligt extremt tydlig och estetiskt förföriskt vacker; jag associerar till såväl Peter Steins som Andrea Breths visuellt anslående teater på gamla Schaubühne. Och akustiken är underbar. Och Djina Mai-Mai sjunger titelrollen med glasklar intonation.

Vackra senhöst i Köpenhamn! Vi fikar på konditori La Glace från 1870-talet och strosar sedan runt i romantiska Örstedsparken: en miniatyr av New Yorks Central Park. Höstlöven färgar dagen gul och i rabatterna doftar ännu rosor. Och Glyptoteket och Statens museum for Kunst blir underbara uppehåll undan regnskurarna.

Men vad dyrt allting är! 1991 kostade en dansk krona ungefär 80 öre, och nu, i november, 1,45!

Slutligen Christiana: den delvis självständiga ”fristat” som ännu fortlever – som en litet Utopia ”udenom” storstadsverkligheten. Jag förklarar för min lilla dotter: ”Det är nästan som ett eget land. Här bor människor som vill leva annorlunda, enkelt.” Livsmedelsaffären heter kort och gott ”Inköpscentralen” och strax intill finns en bod där behövande gratis kan ta för sig av klädesplagg som skänkts bort. ”Här försöker de leva nästan som Jesus”, tar jag i – och min dotter förklarar att hon ”älskar det här landet”.

Vad händer med de svenska fjällhotellen? Två skilda utvecklingsvägar: STF:s fjällstation i Grövelsjön kontra Fjällnäs högfjällshotell

Vad har hänt med de gamla fjällhotellen? Och levs det ännu klassiskt pensionatsliv i fjällvärlden? I Norge vårdas många anrika ställen, men i Sverige har flertalet lagt ner eller gjorts om till lyxiga spahotell.

Vårvintern 2009 besöker jag två legendariska etablissemang: STF:s fjällstation i Grövelsjön respektive Fjällnäs högfjällshotell i södra Härjedalen. Fyra mils väglösa fjällvidder skiljer de båda anläggningarna – som båda ligger bortom de turistiska allfarvägarna.

Svenska Turistföreningens fjällstation i Grövelsjön är förmodligen den mest klassiska fjällhotellmiljö man i dag hittar i Sverige. Det är rustikt och gediget, och trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare – inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.

Dalarnas turistförening föreslog 1934 att STF borde uppföra ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön. STF:s dåvarande ordförande, Gunnar Lindgren, inbjöds att se på området. Han blev entusiastisk och talade om ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in ett markområde och överlämnade det som gåva till STF.

Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, som ansvarat för hotellet sedan 1986, vårdar ställets traditioner, vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bl.a. en spa-anläggning tillkommit här på Långbergets sluttning, 816 meter över havet.

Charlie Ekberg förklarar: ”Det händer att jag säger att vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här t.ex. finns färdledare, gästerna stanna vanligtvis veckovis och är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som det blir vid weekendresor. Faktum är att konceptet är precis som när fjällstationen byggdes. Det är gästtypen som förändrats något och att personalen får ta plats (och det gör de bl a via lönekostnader). Det finns fortfarande ”direktörer”, professorer, läkare och präster bland våra gäster. Huvuddelen är dock ”vanliga” människor, med en dragning mot det akademiska hållet.”

Tidigare under 1980-talet drev Charlie Ekberg Bruksvallarnas fjällhotell (”då var det som Grövelsjön var 1970”). Högfjällshotellet i Fjällnäs beskriver han som ”en av de sista av våra ’konkurrenter’. Men inte nu längre, efter ombyggnaden där: ”Deras gäster är här nu eller letar efter ersättare i Funäsdalsområdet.”

Jag frågar Charlie Ekberg om han har någon medveten strategi för att behålla den gamla stämningen. Jo: ”Vi har ett motto sedan vi kom hit: ’Nytänkande och tradition i bästa kombination’. Det tillåter oss att utvecklas efter dagens behov men samtidigt bromsa när vi står inför nya möjligheter. T ex är det bekvämt för oss att utveckla kök och restaurang enlig Slow Food-konceptet. Samtidigt ligger bordsservering, vita dukar, kristallglas, silverbestick och bakgrundsmusik långt borta. Det kommer alltid att finnas en gräns som inte får överträdas. Men den flyttar sig för varje år.”

Grövelsjön är barnvänligt, avspänt och rustikt. Det känns som om kommersiella villkor underordnats – ja, nästan ideella syften. Vid frukostbuffén prasslar det i matsalen: gästerna plockar med sig smått och gott i en påse med lunchförnödenheter (detta är rena Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (kunde lika gärna ha varit en scen från 1950-talet!).

Alldeles invid fjällstationen börjar flera fina markerade vandringsleder och skidspår, som leder både ut på fjället och runt i närområdet. Märkta leder och kunniga färdledare ger många möjligheter. På eftermiddagarna väntar stor middagsbuffé vid bestämd tid, bastubad eller annan avkoppling. Eller kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik och mäktiga fjäll utanför. Väldiga panoramafönster ger öppen sikt, med norska högfjäll i fonden.

Grövelsjöns fjällstation är ombonat och mysigt, inte minst i restaurangen, med kravmärkta råvaror och stort vinsortiment – men vad gäller själva boendet får man vandrarhemskänsla: rummen är små och tyvärr mycket lyhörda. Den känslige bör välja en av de uthyrningsstugor som STF har nära huvudbyggnaden.

Fjällnäs högfjällshotell öppnade 1882, som ett pensionat. Huvudbyggnaden ser ut som en gammal prästgård, utslängd mitt i fjällvärlden, vid stranden av sjön Malmagen. Här startade den egentliga fjällturismen i Härjedalen. Till en början tog man emot ”luftgäster”, societetspersoner som behövde luftombyte, men också brittisk nobless, liksom en del rika lungsjuka.

Minns när jag var här 1991. Nu är det lyxigt – men en lyx så diskret att den knappt märks. Traditionell reception saknas, personalen kommer ut och handhälsar på nyanlända. Gäster hälsar på varandra med förnamn. En har just anlänt från Mauritius. En annan ägnar en kvart åt att lovorda restaurangens lax. En barnfamilj talar om vad som inte var bra under senaste flygresan till Kina.

Fjällnäs högfjällshotell har nyligen återinvigts, efter en kostsam renovering, varvid också uppförts två toppmoderna flygelbyggnader, som arkitektoniskt bryter av mot de stilrena originalhusen. Flyglarna erbjuder rum av högsta internationella hotellstandard. Alltsammans är ytterst smakfullt, med platsbyggda snickerier, dyra naturmaterial, handvävda tyger, trä- och skiffergolv, osv. Golvvärme, minibar och skrivbord med bredband men också eget brevpapper hör till bekvämligheterna.

Nygamla Fjällnäs är en luxuös anläggning – som förresten New York Times nyligen listade som ett av de resmål i världen man inte får missa. Fjällnäs kom på 6:e plats bland de globalt listade attraktionerna för välbeställda amerikanare.

I huvudbyggnaden finns något av gamla tiders atmosfär kvar i sällskapsrummen, men alltsammans är samtidigt påverkat av ett slags urban modernitet; jag får snarast associationer till de mer luxuösa norska fjällhotellen, där något uråldrigt möter en hypermodern samtid; ungefär som på Rondablikk höyfjellshotell. Restaurangen är närmast att betrakta som en gourmetkrog. Här gäller det att ha ett välfyllt kreditkort.

Fjällnäs kanske förnämsta attraktion är ”Mii Gullo” – ett nybyggt spa nere vid strandkanten. Den lapska frasen betyder ”Hur mår du”. Egentligen onödig fråga: alla som får uppleva detta är säkert nöjda. Det hela är rustikt elegant – ungefär som på finska Hanaholmen, med enkla material och extrem finish. Kort sagt: gedigen lyx baserat på det elementära snarare än det extraordinära. Bastuavdelningen, med panoramautsikt över fjällvärlden, är sagolik – och strax utanför väntar en bassäng med 38-gradigt vatten. Trivs man inte i värmen kan man svalka sig i isvaken intill.

Fjällnäs är exklusivt, rogivande och vackert – och extremt dyrt. Det märkliga är att man över huvud taget kostat på det gamla pensionatet en så uppseendeväckande påkostad makeover. Vem betalar? Jag börjar nysta i ägarförhållandena, och finner att stället ägs av finansmannen Lars Bertmar, tidigare vd och ordförande i Carnegie, men också docent på handelshögskolan, professor vid Berkely, börskrönikör på Veckans Affärer, vice cd på Handelsbanken, osv. Lars Bertmar och hans fru Christina är bosatta i London, men har sommarbostad i Stockholms skärgård, och sedan tiotalet år även strax intill Fjällnäs högfjällshotell.

Paret Bertmar fick för några år sedan idén att anlägga ett hotell i området. De förvärvade mark (900 hektar!) och började skissa på ett lyxhotell för 140 miljoner. Men efter diverse problem med ny väg upp i det jungfruliga fjällområdet beslutade de sig för att skrinlägga planerna. De förvärvade istället det gamla pensionatet och byggde om det till lyxhotell. Målgruppen är densamma: en välbeställd, internationell elit.

Huvudarkitekt för omgestaltningen av pensionatet har varit Fanny Sachs, gift med Marcus Wallenberg. Ansvarig för upprustningen av huvudbyggnaden har varit iranskfödda Shideh Shaygan, gift med Moderna museets chef, Lars Nittve.

Omgestaltningen av Fjällnäs är ganska extrem, men tidstypisk. En rad luxuösa fjällanläggningar har tillkommit på senare år, som exempelvis Storhogna fjällhotell, med sober vinterträdgård, påkostad spaanläggning, osv. Och i Åre finns liknande lekplatser för de rika: Copperhill Mountain Lodge och Holiday Club.

Frågan är dock om inte traditionella, enklare fjällanläggningar, som STF:s Grövelsjön, står bäst rustade för framtiden och där en mer blandad publik välkomnas och där den främsta lyxen alltjämt består av tallurskog, vattenfall och vindgenomströmmad tystnad.

Om Elias Lönnrots vandringar i Karelen och om Kalevalas tillkomst

Elias Lönnrot
Vandraren
(Svenska litteratursällskapet i Finland/bokförlaget Atlantis)


Elias Lönnrots betydelse för den finska litteraturen och för den finländska nationalkänslan är svår att överskatta. I tidstypisk anda vandrade han under 1830-talet omkring i sitt hemland och skrev ned tusentals folkdikter, hågkomna av minneskonstnärer som ibland kunde sitta flera dygn i sträck och sjunga runor för professorn från Helsingfors (runorna sjöngs alltså, ett visst mått av improvisation ingick). Främst var det alltså runor Lönnrot samlade: episka ballader som sedan fick ligga till grund för Kalevala.

När Lönnrot efter sin fjärde Finlandsresa kom på idén att sammanställa ett nationellt epos utifrån alla episka dikter han samlat var han samtidigt i färd med att översätta Homeros till finska. Såväl Homeros som islänningarnas Edda fick bli något av förebilder för den visionära helhet Kalevala bildar (där folkäldsten Kalevala är ett slags Moses-gestalt som bryter upp från de finsk-ugriska folkens urhem i centrala Ryssland).

Kalevala väckte genast entusiasm. Verket belyste det finska folkets historia och forntida kultur. Den finska nationen skapades, kan man säga, i mångt och mycket av just detta litterära verk.

Trots att Elias Lönnrot hade finska som modersmål skrev han sina resebrev från vandringarna på svenska. Svenska litteratursällskapet i Finland utgav 1908 de omfångsrika texterna i bokform. Detta faktiskt än i dag vitala litteratursällskap har här åstadkommit en volym med ett generöst urval av dessa utomordentligt intressanta reseskildringar - alltsammans redigerat av den initierade Rainer Knapas.

För den kulturhistoriskt och litterärt intresserade är Vandraren, med underrubriken ”Reseberättelser från Karelen 1828-1842, en veritabel guldgruva. Elias Lönnrots förmåga att ogenerat umgås med allmogen är slående, och hans iakttagelser skarpsynta. Resebreven formar sig till ett en myllrande fresk över dåtidens Finland.

Lönnrot vandrar land och rike runt, hundratals mil, likt en sentida Carl von Linné - men till skillnad från föregångaren är han intresserad av samtid och nyttoaspekter; Elias Lönnrots håg står till myter och sägner och hans huvudsakliga mission är att samla ihop så mycket som möjligt av de gamla runorna och rädda dem till eftervärlden. Han vet, redan på 1830-talet, att han är sent ute.

Lönnrots förmåga att levandegöra sina upplevelser ger en sentida läsare möjligheten att få en god inblick i dåtida föreställningar och livsformer. Det är etnografi skriven av ett ögonblicksvittne.

Vandringarna går genom Savolax, Karelen och Österbotten - men också över på ryska sidan, in i Archangelska guvernementet och upp mot Vitahavskusten, där resenären finner många spår av karelsk kultur. Han tilltalas av karelarnas öppenhet och livlighet och jämför den med den finska stelhet han är van vid (Karelen blev för Finland vad Dalarna något senare blev för Sverige).

Förutom långa episka runor upptecknade Lönnrot även besvärjelser, ordstäv, sagor, rimmade folkvisor m.m. Slutligen några citat ur de aktuella resebreven:

”Den 27 kom jag natten till en gästivargård. Jag började utskriva några visor som åtskilliga av hållkarlarne jämte byns flickor sjöngo för mig. Utan att se uppå klockan skrev jag så länge jag kunde se”.

”Dock önskade han att till upphjälpandet av sitt minne allra först få några supar brännvin. Efter något försök av uppläsande sade han rakt av att det var omöjligt att utan denna förberedelse komma ihåg något huvudsakligt. Jag köpte åt honom brännvin utav den unga värdinnan, men förfelade därigenom helt och hållet ändamålet.”

”Det är underligt att se vad för en trollkraft de gamla sångerna ännu ofta utöva uppå finska sinnen. Flerstädes har jag anmärkt att de som sjungit dem eller hört andras sång på ett besynnerligt sätt blivit rörda därav.”

Dvd-boxen "Leaving home"; Berlinfilharmonikernas dirigent Simon Rattle undervisar om konstmusikens historia

Den engelske dirigenten Sir Simon Rattle – sedan 2002 chefdirigent för prestigefyllda Berlinfilharmonikerna – har en utpräglat demokratisk syn på konstmusik: den ska inte vara en angelägenhet för bara ett exklusivt fåtal utan så många som möjligt bör få stifta bekantskap med den.

Som ett led i denna strävan att sprida konstmusiken i allt vidare kretsar gjorde Simon Rattle för några år sedan en ambitiöst upplagd, mycket lovordad tv-serie, där han ingående men lättfattligt gav sin bild av konstmusikens utveckling under 1900-talet.

Simon Rattle, född 1955 i industristaden Liverpool, adlades 1994 av den brittiska drottningen för sina kulturinsatser.

Seriens övergripande rubrik, ”Leaving home”, syftar på hur konstmusiken i början av 1900-talet – faktiskt ungefär samtidigt med ryska revolutionen – genomgår en klanglig revolution: den sliter sig loss från etablerade former och ger sig ut i det okända. Tonalitetens harmoni överges, liksom melodi, regelrätt rytm osv.

Tyska Arthaus Musik – som under senare år producerat en rad utomordentliga dvd-filmer med konstmusik och opera – har fört över tv-serien till dvd. Varje skiva behandlar en viss aspekt av det förra århundradets konstmusikaliska utveckling. Seriens sju satser varierar huvudtemat och ger sammantaget en helhet som måste betecknas som folkbildning av högsta klass. Filmerna med tillhörande texthäften kan betraktas som en högklassig översiktskurs i ämnet. Den mångkunnige Simon Rattle – tidigare chefdirigent för Birminghams symfoniker – leder med pedagogisk finess publiken genom 1900-talets musikutveckling, samtidigt som skeendena sätts in i ett socialt och politiskt sammanhang. Utifrån ett närapå idéhistoriska perspektiv visar han hur musik, liksom all konst, speglar sin tid.

Likt en engelsk Hans Pålsson blandar Simon Rattle komprimerade miniföreläsningar med korta exemplifieringar vid pianot. Analyser av enskilda tonsättare (sammanlagt ett 30-tal) och deras verk varvas också med dokumentärfilmer, foton, målningar, notbilder osv. ”Leaving home” är multimedia när det är som bäst.

Under sin tid i Birmingham utvecklade Rattle stadens symfoniorkester till världsnivå samtidigt som han gjorde sig känd för sina många uruppförande av nyskrivna verk. Simon Rattle är särskilt förtrogen med 1900-talets musikhistoria – det framgår i varje detalj av dessa filmer.

Del 1, ”Dancing on A Vulcano”, inleds med Richard Wagners Tristan och Isolde – som för alltid skulle komma att förändra konstmusiken. Belysande musikinslag (Schönberg, Mahler, Webern m.fl.) varvas med utblickar på det dåtida Wien, Freud, Klimt osv. Tiden efter första världskriget medför snabba förändringar av tidigare sociala strukturer. Etablerade hierarkier faller samman. Den utvecklingen reflekteras i musiken. Kompositörerna börjar arbeta oberoende av tradition och förebilder. Den klassiska musiken anses med ens lika passé som dubbelmonarkin.

Del 2, ”Rhytm”, visar hur rytmen (som tidigare hade betraktats som ”organisk” och oftast varit regelbunden) utvecklas under 1900-talet. Som första exempel tar Rattle upp Stravinskijs Våroffer – ett verk som med närapå seismologisk känslighet föregår första världskriget. Mahler utpekas som den store ”övergångsgestalten” mellan typiska idiom för 1800-tal respektive 1900-tal.

Del 3, ”Colour”, visar hur kompositörerna i början av förra seklet följde utvecklingen inom lyriken och målningen. Debussy utvecklade musikalisk impressionism. Messiaen såg samband mellan toner och färger (”När jag hör ett ackord ser jag korresponderande färger”).

Del 4 beskriver den politiska utvecklingens betydelse för tonsättare, med Bartok, Sjostakovitj och Lotoslawski som väl valda exempel, nr 5 ger en inblick i amerikanskt 1900-tal (med Gershwin som praktexempel på eklekticism) och nr 6 koncentrerar sig på den europeiska utvecklingen efter andra världskrigets nollpunkt (där konstmusikaliska skolbildningar under senare tid efterträtts av en myriad av uttryck; anything goes). Nummer 7 innehåller Simon Rattles personliga favoriter bland nutida tonskapare, t.ex. Berio, Henze och Gubaidulina.

(”Leaving home. Orchestral Music in the 20th Century”. A conducted tour by Sir Simon Rattle, med City of Birmingham Symphony Orchestra. Medverkande solister: violinisten Gidon Kremer, mezzosopranen Anne Sofie von Otter m.fl. Dvd-serie à 7 volymer, utgiven av Arthaus Musik (2005).)

I JESU EFTERFÖLJD: Om en märklig svensk präst

Det här är berättelsen om en präst som var så radikal att han avsade sig sin tjänst som kyrkoherde och i stället gick ut till människorna – som en jämlike; som Jesus…

År 1910 skänkte David Petander sina ägodelar till socknens fattiga, lämnade den ståtliga prästgården och påbörjade ett liv som kringvandrande predikant.

Det finns många berättelser kring denne ”vandringspräst”; en av dem är att fåglar satte sig på hans axlar och på hans huvud utan att bli rädda…

Systern gifte sig med den mäktige biskopen i Karlstads stift, J. A. Eklund, men broderns levnadsbana blev den motsatta: efter att ha prästvigts i Härnösand och ha verkat som kyrkoherde i bl.a. Ragunda och Ånge fick han nog. Han ville leva som Jesus apostlar hade gjort. David Petander tog Jesu förkunnelse bokstavligt. Han ville förverkliga ett gudsrike redan här på jorden. Endast genom att lämna kyrkan ansåg han sig kunna fullgöra sin prästerliga plikt.

David Petander menade att statskyrkan grundligt hade misslyckats: den försökte faktiskt inte realisera kristendomen och Jesus förkunnelse. Petander skrev i ett brev: ”Den nuvarande kristenheten står på gammaltestamentlig grund. Det finns nit för Gud på många sätt. Men den äger icke Jesu ande.”

Redan som präst visade han en originell omsorg om samhällets behövande. Han öppnade prästgården i Ånge för luffare, som här fick mat och husrum. En sjuklig sjöman fick bo flera månader i huset. Många har vittnat om hur David Petander försökte bistå bygdens fattiga.

Från år 1910 vandrade han land och rike runt för att söka… människor. Några slog följe med honom, de blev nästan lärjungar. En längre tid fick han sällskap av en kvarnarbetare som fascinerats av Petanders utomhuspredikan i Ljusdal. Utan ägodelar luffade de långväga och tog dagen som den kom.

En kvinna som hörde Petander berättar i brev: ”Hans ovanliga människokärlek och hjälpsamhet mot dem som voro behövande voro av sådan beskaffenhet att alla måste se något rent gudomligt i hans gärningar. Jag tyckte mig mer än en gång höra Jesu kärleksfulla ord ställas för mig.”

Några citat ur Petanders efterlämnade brev och predikningar:

”Framför allt gäller det för kärleken att stiga ned. Där nere på bottnen av världen förhärligas människan. Gå ned i kärleken, så löser sig allt. Då ger Gud visdom.”

”Var i världen går Jesu fotspår, som vi skola efterfölja? Jo, där kärleken går fram. Den går fram, där nöden och eländet äro störst.”

”Från hjärtat går livet, och sådana människohjärtana äro, sådan är världen. Och därför säger Skriften enstämmigt, att den nya världen är grundad på ny födelse. Det måste bli nytt där inne: andra värden, andra grundsatser; en annan glädje.”

David Petander upprepade att människan står i valet mellan det materiella och det andliga, mellan ”världen” och ”Gud”; i valet mellan två världsordningar: den nuvarande och den tillkommande.

Han ville – likt medeltidens rebelliska ”apostlabröder” – reformera kyrkan; inte störta den. Han upprördes av se hur människor som kallade sig kristna i praktiken levde så okristet. Han upprördes av att se präster som välbeställda godsägare och med församlingsborna på behörigt avstånd.

Kort efter första världskrigets utbrott nåddes David Petander av en mobiliseringsorder. Han vägrade att inställa sig. ”Lika lite som individen bör försvara sina ägodelar, lika lite bör en nation försvara sina.” Han häktades för ohörsamhet mot mobiliseringslagen. Polisen grep honom och förde honom i en tredjeklassvagn till Sundsvall. Flankerad av två militärer ställdes han där inför krigsrätt.

En av polismännen som bevakade honom under tågresan till Sundsvall blev senare ångerfull – och berättade då följande: ”Tvånget som utövades mot honom under resan, och resans mål, tycktes fullständigt bryta ned hans känsliga själ. Jag kände mig ytterst obehagligt berörd över att nödgas vara verktyget, och det är en av de mest motbjudande tjänstehandlingar jag hittills utfört.”

Under sin tid i häktet fick David Petander lunginflammation och blev allt sämre. Det beslutades att han skulle frisläppas i väntan på dom. Han reste då till sitt älskade Ånge där han togs om hand av en nära vän från hans tidigare tjänstgöring i socknen. Kort tid därefter, den 6 oktober 1914, ännu ej fyrtio fyllda, avled han. David Petander vigdes till sin sista vila av en prästkollega från Stockholm – som efter jordfästningen sa att han aldrig mött en så Kristuslik människa som Petander.

Eftermälena talar om en både stark och ödmjuk man. En av vännerna skrev: ”Han saknade helt de drag av flammande extas som så ofta vidlåder frälsningspredikanter. Man såg bara en hel, enhetlig människa, i vilken allt mänskligt fått sin förklaring genom det gudomligas herravälde i honom.”

En annan minns honom så här: ”Ställning, framtid, hem – allt offrade David Petander för att skänka människorna den enda fullkomliga och den enda saliggörande sanningen. Han förverkligade Jesu bud om fattigdomen, om kärleken, om lydnaden. Besjälad av helig eld predikade han evangelium med liv och med ord, väckte sovande samveten och tröstade bedrövade. För David Petander låg lyckan i att förverkliga Guds rike på jorden.”

David Petander var en särling inom svenska kyrkan, mer släkt med ryska ”heliga dårar” och Franciskus än med gängse präster – som ju oftast har en mer pragmatisk inställning till grundläggande frågor om kyrkans roll i samhället. Kanske minns de Augustinus ord: Kyrkan är en hora – men hon är min mor.