Det är förstås en schablon, men ändå så sant: Köpenhamn har en typiskt kontinental atmosfär. Någon mil från Malmö – och man får nästan berlinkänsla!
Jag och min dotter bor denna gång kungligt: på Kong Fredrik vid Rådhusplatsen, med bevarad 1800-talsmiljö. Vi får rum högst upp i hotellet; mot kvällningen går vi ut intilliggande terrass och leker Karlsson på taket mellan skorstensprången och ser ut över den charmigt plottriga stadsbilden i ”latinkvarteren” kring universitetet, bortåt Rundetåårn (varifrån Eyvind Johnson i en 1950-talsartikel gjorde en högstämd utblick över Norden som tankefigur).
Bredvid den gamla universitetsbyggnaden ligger urmysiga caféer och barer, ungefär som dem i Paris latinkvarter; vi besöker Palugdan bokhandel där de jättelika salarna (med böcker från golv till tak) samtidigt är café, med uppläsningar vissa kvällar. Jag fördjupar mig i Morten Söndergaards dikter – och en kväll träffar jag honom: en av Danmarks nu främsta poeter.
En dag har jag stämt träff med Jyllands-Postens kulturchef, Flemming Rose, som uppmärksammats inte minst för publiceringen av de omskrivna Mohammedteckningarna. Vi sitter på ett livligt café nära de stora tidningshusen vid Rådhusplatsen och pratar om kultursidornas betydelse för dagspressen. Jag är på vippen att fråga om mohammedkarikatyrerna men låter det bero: det där var ju så många år sedan. Nästa dag briserar en nyhetsbomb: amerikansk säkerhetspolis har just gripit några misstänkta terrorister som ska ha förberett ett attentat endera dagen mot Jyllands-Postens kontor vid Rådhusplatsen och som särskilt ville mörda kulturchefen.
Jag tänker att det kanske var sista dagen Flemming Rose kunde gå hundra meter bort till det där caféet och sitta och prata med någon utan att bevakas av livvakt. Och en ännu värre tanke: hade mötet skett en dag senare hade vi kanske båda försvunnit ur livet om vi suttit tillsammans vid det där cafébordet.
En kväll går vi till det nybyggda operahuset i hamnområdet: en luxuös skapelse som exteriört påminner om Göteborgsoperan men som i sin trendigt modernistiska, lite sextiotalsretroaktiga inredning snarast för tanken till Deutsche Oper i Berlin och till Bastiljoperan i Paris. Vi ser Donizettis Lucia di Lammermoor – i utsökt regi av Klaus Hoffmeyer; iscensättningen är innehållsligt extremt tydlig och estetiskt förföriskt vacker; jag associerar till såväl Peter Steins som Andrea Breths visuellt anslående teater på gamla Schaubühne. Och akustiken är underbar. Och Djina Mai-Mai sjunger titelrollen med glasklar intonation.
Vackra senhöst i Köpenhamn! Vi fikar på konditori La Glace från 1870-talet och strosar sedan runt i romantiska Örstedsparken: en miniatyr av New Yorks Central Park. Höstlöven färgar dagen gul och i rabatterna doftar ännu rosor. Och Glyptoteket och Statens museum for Kunst blir underbara uppehåll undan regnskurarna.
Men vad dyrt allting är! 1991 kostade en dansk krona ungefär 80 öre, och nu, i november, 1,45!
Slutligen Christiana: den delvis självständiga ”fristat” som ännu fortlever – som en litet Utopia ”udenom” storstadsverkligheten. Jag förklarar för min lilla dotter: ”Det är nästan som ett eget land. Här bor människor som vill leva annorlunda, enkelt.” Livsmedelsaffären heter kort och gott ”Inköpscentralen” och strax intill finns en bod där behövande gratis kan ta för sig av klädesplagg som skänkts bort. ”Här försöker de leva nästan som Jesus”, tar jag i – och min dotter förklarar att hon ”älskar det här landet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar