Carl Wilhelmson-utställningen vidare till Bohuslän i sommar

I Lysekil, alldeles intill den legendariska badanläggningen, tronar en majestätisk villa i nationalromantisk stil, uppförd av dåvarande badläkare Carl Curman. Strax söder om detta hus, på andra sidan Gullmarsfjorden, i Fiskebäckskil, finns en liknande villa i grandios stil, med utsikt över karga skärgårdsöar och öppet hav. Den uppfördes på 1910-talet av konstnären Carl Wilhelmson och förvaltas även den av efterlevande släktingar, låt vara att den bara sporadiskt visas.

Också interiören är välbevarad. Att besöka Wilhelmsons konstnärshem är som att besöka det tidiga 1900-talets storsvenska blomstringsperiod. Det är en upplevelse helt i linje med konstnärshem som Ellen Keys Strand, Christian Erikssons Opsstuhage i Torsby, Carl Larssons Sundborn, Zorngården och Peterson-Bergers Sommarhagen på Frösön. Samma skönhetslängtan. Samma estetik: en märklig symbios av modernitet och vikingaromantik.

Carl Wilhelmson ägnades hösten 2009 – för första gången på över femtio år – en stor utställning i Stockholm. Ett 80-tal av hans målningar fanns att se på Waldemarsudde, där utställningen pågick till januari 2010. Nu i sommar kommer utställningen att övergå till Bohusläns museum i Uddevalla.

Waldemarsudde utgav i samarbete med Arena Carl Wilhelmson, en fantastisk utställningsbok där merparten av målningarna reproducerats och där fyra ypperliga essäer (en av de bästa är skriven av nyligen bortgångna barnbarnet Thomas Lagerman) sammantaget ger en utmärkt bild av denne konstnär från gammal fiskarsläkt i Fiskebäckskil; en konstnär som vad gäller motiv och skicklighet tveklöst kan mäta sig med de främsta av Skagenmålarna men som också kan påminna om Rackstadsmålarna och inte minst Helmer Osslund: samma känsla för kolorit, samma ljusmättade atmosfärer.

Carl Wilhelmson kan med fog inrangeras i den nationalromantiska eran, samtidigt som han från 1910-talet allt tydligare visar på modernistiska och nysakliga influenser, låt vara att den allmogedominerade motivkretsen förblir ungefär densamma. Samtidigt finns här en nästan Munch-artad ångest – men nedtonad, ungefär som hos Hammershöi. Intressant dock att se den komplexa psykologi som tonar fram i många av dessa underbara oljemålningar. Fantastisk konst är det!