Om Elias Lönnrots vandringar i Karelen och om Kalevalas tillkomst

Elias Lönnrot
Vandraren
(Svenska litteratursällskapet i Finland/bokförlaget Atlantis)


Elias Lönnrots betydelse för den finska litteraturen och för den finländska nationalkänslan är svår att överskatta. I tidstypisk anda vandrade han under 1830-talet omkring i sitt hemland och skrev ned tusentals folkdikter, hågkomna av minneskonstnärer som ibland kunde sitta flera dygn i sträck och sjunga runor för professorn från Helsingfors (runorna sjöngs alltså, ett visst mått av improvisation ingick). Främst var det alltså runor Lönnrot samlade: episka ballader som sedan fick ligga till grund för Kalevala.

När Lönnrot efter sin fjärde Finlandsresa kom på idén att sammanställa ett nationellt epos utifrån alla episka dikter han samlat var han samtidigt i färd med att översätta Homeros till finska. Såväl Homeros som islänningarnas Edda fick bli något av förebilder för den visionära helhet Kalevala bildar (där folkäldsten Kalevala är ett slags Moses-gestalt som bryter upp från de finsk-ugriska folkens urhem i centrala Ryssland).

Kalevala väckte genast entusiasm. Verket belyste det finska folkets historia och forntida kultur. Den finska nationen skapades, kan man säga, i mångt och mycket av just detta litterära verk.

Trots att Elias Lönnrot hade finska som modersmål skrev han sina resebrev från vandringarna på svenska. Svenska litteratursällskapet i Finland utgav 1908 de omfångsrika texterna i bokform. Detta faktiskt än i dag vitala litteratursällskap har här åstadkommit en volym med ett generöst urval av dessa utomordentligt intressanta reseskildringar - alltsammans redigerat av den initierade Rainer Knapas.

För den kulturhistoriskt och litterärt intresserade är Vandraren, med underrubriken ”Reseberättelser från Karelen 1828-1842, en veritabel guldgruva. Elias Lönnrots förmåga att ogenerat umgås med allmogen är slående, och hans iakttagelser skarpsynta. Resebreven formar sig till ett en myllrande fresk över dåtidens Finland.

Lönnrot vandrar land och rike runt, hundratals mil, likt en sentida Carl von Linné - men till skillnad från föregångaren är han intresserad av samtid och nyttoaspekter; Elias Lönnrots håg står till myter och sägner och hans huvudsakliga mission är att samla ihop så mycket som möjligt av de gamla runorna och rädda dem till eftervärlden. Han vet, redan på 1830-talet, att han är sent ute.

Lönnrots förmåga att levandegöra sina upplevelser ger en sentida läsare möjligheten att få en god inblick i dåtida föreställningar och livsformer. Det är etnografi skriven av ett ögonblicksvittne.

Vandringarna går genom Savolax, Karelen och Österbotten - men också över på ryska sidan, in i Archangelska guvernementet och upp mot Vitahavskusten, där resenären finner många spår av karelsk kultur. Han tilltalas av karelarnas öppenhet och livlighet och jämför den med den finska stelhet han är van vid (Karelen blev för Finland vad Dalarna något senare blev för Sverige).

Förutom långa episka runor upptecknade Lönnrot även besvärjelser, ordstäv, sagor, rimmade folkvisor m.m. Slutligen några citat ur de aktuella resebreven:

”Den 27 kom jag natten till en gästivargård. Jag började utskriva några visor som åtskilliga av hållkarlarne jämte byns flickor sjöngo för mig. Utan att se uppå klockan skrev jag så länge jag kunde se”.

”Dock önskade han att till upphjälpandet av sitt minne allra först få några supar brännvin. Efter något försök av uppläsande sade han rakt av att det var omöjligt att utan denna förberedelse komma ihåg något huvudsakligt. Jag köpte åt honom brännvin utav den unga värdinnan, men förfelade därigenom helt och hållet ändamålet.”

”Det är underligt att se vad för en trollkraft de gamla sångerna ännu ofta utöva uppå finska sinnen. Flerstädes har jag anmärkt att de som sjungit dem eller hört andras sång på ett besynnerligt sätt blivit rörda därav.”