Nytt på cd

Swedish society har utgett en cd där Gävle symfoniorkester framför verk av Bo Linde. Det romantiska och melodiska draget i hans musik låg inte rätt i tiden på 1960-talet, då Linde komponerade som flitigast. Jag minns hans musik till Bengt Lagerkvists filmatisering av Hemsöborna, 1966: det var fantastiskt: kongenialt och variationsrikt – och just musiken uppmärksammades av många. Det är fint att symfonikerna från Bo Lindes hemstad Gävle nu får ta sig an några av tonsättarens symfoniska verk. Under Petter Sundkvists ledning stiger musiken fram så välspelad och överväldigande att jag – när den böljar som mest – associerar till Benjamin Britten och – när den stillnar i lyrik – till Lars-Erik Larsson. Detta är den andra volymen i en planerad serie på 4 där Gävlesymfonikerna spelar in all Bo Lindes orkestermusik. Jag tror att vi närmar oss en verklig Bo Linde-renässans.

Naxos kom nyligen med en fin cd: Uti vår hage. Svensk körsång utmärker sig decennium efter decennium för anmärkningsvärt hög kvalité. Föreliggande skiva – resultatet av ett samarbete mellan Naxos och Sveriges körförbund – innehåller ett urval ur den svenska sångskatten samtidigt som ett stort antal körer får tillfälle att presentera sig. Överlag bjuds imponerande tolkningar. Man blir både lycklig och lite rörd inför musiken på denna skiva. Några av körerna sjunger med särskild finess, såsom Lunds studentsångare och Falu kammarkör.

Naxos utgav för en tid sedan en cd med fantastiska Gabriel Fauré-tolkningar av Maria Kliegel, cello, och Nina Tichman, piano. Kliegel, som faktiskt haft Rostropiovich som mentor (man kan nästan höra det!), inleder med den hyperomantiska ”Elégie”, som ligger cellokonserten nära, fortsätter med de omfångsrika sonaterna 1 och 2, för cello och piano, och avrundar med underbara ”Après un rêve” och ”Sérénade”. Pianisten Nina Tichman har spelat mycket ihop med Maria Kliegel – det hörs, det också.

Händels oratorium Hercules framförs högklassigt men kanske glimtvis aningen oinspirerat av Frankfurt Baroque Orchestra, Junge Kantorei plus sångsolister (Naxos); en trippel-cd med Händels tre timmar långa verk från 1745. Det blev ingen succé på den tiden men antalet framföranden på senare år vittnar om att allt fler upptäcker rikedomarna i denna musikaliska maraton, fylld av dramatik (svartsjuka, kärleksvånda) och med arior som hör till de vackraste tonsättaren skrivit. Den tyska orkestern och kören är djupt förtrogna med Händel, det har de också tidigare visat i en rad inspelningar, och här finns passager som är rent lyckliggörande. Och sångsolisterna är, utan att vara briljanta, utmärkta.

Sterling har gett ut en spännande skiva med den nästan bortglömde tyske kompositören Joachim Raff. Belyst av Norrlandsoperans här mycket välspelande orkester under Andrea Quinn träder han fram som en fantastisk tonsättare. Denne självlärde skollärare från Schweiz arbetade sig upp till stor berömmelse under 1870-talet innan han, fortfarande rätt ung, dog i en hjärtattack. Musikaliskt tycks Raff ha influerats av snart sagt all musik – och det återspeglas i hans breda verkförteckning. Men han är ingen eklektiker: hans i grunden högromantiska musik är mycket personlig och idérik – och fylld av en värme som kan påminna om wienskt musikanteri. Konserten för violin och orkester liksom sviten för violin och orkester är blixtrande infallsrika och fyllda av en ljuvlig värme. Men det är en sötma som aldrig blir fadd. Och violinsolisten Tobias Ringborg är bättre än någonsin.

Den i dag bortglömde Paul Dekas orkesterverk ”Goetz de Berlichingen”, med underrubriken ”uoverture après Goethe”, skriven 1883, utstrålar stark havskänsla: en friskhet och uppbrottsstämning med inkilade, spänningshöjande crescendon; det är musik som i mångt och mycket påminner om Mendelssohn och exempelvis ”Hebriderna”. Den efterföljande ”Kung Lear”, en Shakespeare-ouvertyr, är betydligt mer självständig; mer brahms-aktigt mörk, brottningslik. Och avslutande c-mollsymfonin från 1896 är kraftfull och färgrik musik, men för sin tid en smula omodern. Likväl en spännande bekantskap. Franske dirigenten Fabrice Ballon leder på denna cd Württembergische Philharmonie Reutlingen som klingar ungdomligt och proffsigt (Sterling).

Hyperion har kommit med en fantastisk inspelning med engelska Florestan-trion, tveklöst en av världens främsta pianotrios, som går från klarhet till klarhet. Efter lysande cd-inspelningar av Beethovens, Mendelssohns, Saint-Saëns och Mozarts trios har nu turen kommit till Dvorák, vars pianotrios ju tillhör kammarmusikens verkliga höjdpunkter. De tolkningar som här presenteras är av det extremt sällsynta slag där allt stämmer: musikernas kännedom om kompositionerna ifråga, talang, fingerfärdighet… och en ensemblekänsla som värver in alltsammans i tätt, upphöjt och kärleksfullt spel. Även några verk av Josef Suk presenteras.

Bertrand Chamayou spelar verk av Felix Mendelssohn på en högklassig skiva från Naïve. Mendelssohn fördjupade sig kanske inte precis just i verken för solopiano – men när man får dem serverade så här, på en cd-bricka, påminns man om hur briljant han är även på detta område. Hans rastlösa iver drar som sommarvindar genom de här mångskiftande, lite chopindoftande verken; alla fyllda av värme, ljus och upptäcktariver. Som introduktion till Mendelssohns pianomusik är denna skiva utmärkt – och den unge franske pianisten Bertrand Chamayou är en stjärna under snabb uppsegling på den internationella solisthimlen. Lätt att förstå varför.

Naïve presenterar teatermusik av Vivaldi med Accademia Bizantin och Sonia Prina, kontraalt, och Stefano Montanari, violin, som solister. I samarbete med universitetsbiblioteket i Turin, som härbärgerar mängder av outgiven Vivaldi-musik, fortsätter skivbolaget sin ambitiösa plan att spela in denna arkiverade skatt. Musiken på föreliggande volym 10 ligger nära Händels: frisk och dynamisk, melodisk och färgrik. Kontraalten Sonia Prina sjunger någon enstaka gång en smula anspänt, men i det stora hela bjuds ett uppfriskande framkallningsbad av underbar 1700-talsmusik. Det musikaliska överdådet halas otvunget upp genom tre århundraden med Ottavio Dantone som säker dirigent och cembalist.

En annan fin Naïve-skiva med Vivaldi finns nu med den franska kammarensemblen Matheus, som de senaste två åren gjort sig kända via cd-skivor och framträdanden på festivaler – och i Paris genom att de knutits som husband till hippa Théatre du Châtelet. Orkestern, ledd av dynamiske Jean-Christophe Spinosi, glimmar förvisso till emellanåt; andra gånger är spelet mer profillöst. Kontratenoren Philippe Jaroussky sjunger ibland lite dävet i ”Nisi Dominus” men har en underbar röst. Kontraalten Marie-Nicole Lemieux är sagolik i sina eftertänksamma tolkningar av ”Stabat mater” – en av de bästa inspelningarna hittills av detta verk.

En ny ambitiös cd från Proprius speglar bredden i barockvirtuosen Johan Helmich Romans skapande och fungerar utmärkt som introduktion till ”den svenska musikens fader”. Skivan innehåller bland de bästa Roman-tolkningar jag hört. Ensemblen REBaroque spelar honom med en upptäckarglädje och en kärlek som resulterar i sprudlande framföranden. REBaroque spelar långt vid sidan av rutinens trygga väg. Konsertmästare Maria Lindal leder ett lika tätt som energiskt framförande av centrala Roman-verk. Allt görs så lustfyllt och entusiastiskt att man tänker: återuppståndelsens mysterium…