Dag Solstads nya roman

Dag Solstad
Armand V.
Översättning: Lars Andersson
Ordfront

Dag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens allra främsta författare. Hans romaner är intressanta inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern Nils Schwartz träffade rätt när han karakteriserade Solstad som ”en norsk hybrid mellan Karl Marx och Marcel Proust”.

Armand V., som i höst utkommit i fin översättning av Lars Andersson, är ett av Solstads romantekniskt sett mest avancerade verk, med djupa metaskikt att röja i för den litteraturanalytiskt hågade. Redan undertiteln, ”Fotnoter till en outgrävd roman”, klargör att förhållandena här är mycket speciella.

Berättaren deklarerar att föreliggande text, denna bok, är att betrakta som ”förvrängda fotnoter till en oskriven roman”: ”Det som står här är inte det som äger rum i den ursprungliga romanen, utan är fotnoter till nånting som har ägt rum i den.” Upplägget röjer väg för såväl en metafysisk-religiös dimension som motsatsen: en roman som dekonstruerar sig själv.

Här möter en författare som oavbrutet diskuterar (både med läsaren och sig själv) såväl egna tillkortakommande som möjligheter. Ofta har jag kommit att tänka på André Gide – men den nutida författare jag mest – och ofta – associerar till är Milan Kundera, som i mångt och mycket ter sig nära besläktad med Solstad. Både förevisar sina gestalter som på en marionetteater, och både diskuterar moral och samtid. De kan båda vara ironiskt lekfulla – samtidigt som det finns ett stort mått av allvar hos dem bägge.

Dag Solstad beskriver en framgångsrik diplomat, Armand, som likt kammarskrivaren Johannes i Eyvind Johnsons Hans nådes tid blir en del av makten och till det yttre spelar med i maktens korridorer – men både Solstads diplomat och Johnsons kammarskrivare behåller ett stort mått av integritet och kritisk distans. Men till vilket pris? När det gäller Solstads diplomat mynnar romanen i bilden av en man som vunnit hela världen men förlorat sin själ. Han har blivit vår tids ”mannen utan egenskaper”. Han har, kunde man säga, blivit en fotnot till sig själv.

Armand V kontrasterar två ungdomsvänner: den ene blir en ibsensk sanningssägare och den andre en peer gyntsk framgångsman som hela tiden ”går udenom”.

En otroligt rik och intressant roman!