Rättvik och folkmusiken

Tidigt på 1900-talet försökte folkskollärare O. Momqvist räkna ut antalet fioler i Rättvik; han kom till slutsatsen att det fanns minst 500.

Hur många rättvikare kunde musicera på fiol? Troligen långt fler än 500. Ännu på 1800-talet hörde det nämligen till allmänbildningen i dessa bygder att kunna spela fiol.

Linné skriver under en resa i Floda 1734 att inte bara männen utan också ”de mesta kvinnfolken” spelade fiol.

Musikforskaren Karl Sporr skrev 1967: ”Jag minns från en dansbana i Rättvik 1917 att där fanns tre fioler och tre spelmän som trakterade dessa. Om en stund kom tre andra spelmän, tog fiolerna och avlöste de förra och senare på natten ytterligare tre.”

Enligt talesättet kan fyra av tre rättvikare spela fiol. Det må vara en tämligen modifierad sanning, men huvudintrycket är ändå att man här befinner sig i folkmusikland. Och det är förstås ingen slump att Folkmusikens hus förlagts just hit. Anmärkningsvärt är även det väldiga notbeståndet: långt över tusen rättviksmelodier har upptecknats.

Under nationalromantikens glansdagar inspirerades flera kompositörer av bygdens ”ursvenska” musikskatt. Exempelvis lät Wilhelm Stenhammar en marsch av spelmannen Anders Lust flytta in i sin stora komposition ”Midvinter”.

Fiolspel betraktades länge med misstro av både statskyrkan och framväxande frikyrkoförsamlingar – men efter Anders Zorns räddningsaktion i Gesunda 1906 började spelmansmusiken komma på modet igen.

Höök Olof – som bodde här i Söderås – fick med tiden turnera; bland annat framförde han rättvikslåtar på Berns salonger. Hans kollega, den legendariske Hjort Anders, spelade 1913 på en av Stockholms första biografer; han skaffade även dit hornblåserskan Ris Kersti från Blecket. Höök Olof gjorde också en tysklandsturné tillsammans med Solings Hans från Boda. De gjorde succé i Berlin och kallades ”trollkarlarna från Lappland”! Höök Olof konserterade dessutom i Budapest. Och efter en spelning på Skansen 1923 lär självaste Gustav V ha stegat fram till denne söderåsbo, yttrande de kungliga orden: ”Det lät bra det där!”

År 1943 organiserade sig dalaspelmännen i ett eget förbund. Året därefter bildades Rättviks spelmanslag, med Anders Sparf som drivande kraft. Den verkliga folkmusikboomen kom dock först med 1970-talet; hand i hand med gröna vågen, vänsterrörelse och hippiegenerationens drömmar om en annan värld.

Nuförtiden ordnas årligen 300 spelmansstämmor i Sverige och intresset för denna del av kulturarvet tycks åter öka efter en liten dipp under 90-talets högkonjunktur.

Fiolen var länge en viktig beståndsdel i det gamla bondesamhället. På gamla foton från trakten ser jag spelmän till och med på roddbåtar nere i Salutjärn.

Ett vykort från 1910 förevisar en synnerligen nationalromantisk höbärgning: dräktklädda urinvånare dansar på ängen medan spelmannen sitter uppflugen på hässjan med sitt instrument. Detta var nog en scen konstruerad för folkloretörstande storstadsbor. Ja, man får intrycket av en lokalbefolkning som medvetet parodierar rådande myter om livet i siljansbygden.

Ännu 2009 bor det åtskilliga spelmän här i byarna – flera av dem högt meriterade riksspelmän.

Första sommaren spelade jag lite ute på tunet här; min schottis från Dalsland väntar ännu på svar från andra fioler.