Joyce Carol Oates, Dagbok

Joyce Carol Oates
Dagbok 1973—1982
Redigering: Greg Johnson
Översättning: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

När Joyce Carol Oates var på Stockholmsbesök i försomras nämnde hon i en tidningsintervju att hon var så missnöjd med sin produktion: hon tyckte sig inte ha åstadkommit särskilt mycket. Det är ju lite lustigt, för Oates är onekligen en av västvärldens mest produktiva författare, med en imponerande lång verklista, med romaner, noveller, essäer, pjäser och litteraturkritik. Men denna amerikanska författare, som alltsedan 1970-talet brukat nämnas i nobelprissammanhang, är av den typen som aldrig blir nöjd. Det tycks tvärtom vara missnöjet som driver henne framåt. Hur bra böcker hon än skrivit, vill hon hela tiden skriva ännu bättre.

Det är lika fascinerande som stimulerande att läsa hennes dagböcker, här utgivna i en 570-sidig volym med distinkta kommentarer av Greg Johnson och en som det tycks utomordentlig översättning av Ulla Danielsson. Jag har långa tider i sommar varit fullkomligt uppslukad av denna läsning, så regnandet har liksom inte spelat någon roll: läsningen av Oates dagböcker har varit julis bästa stunder.

Hennes dagböcker är fascinerande så som Thomas Manns och Sylvia Plaths är det: koncisa vardagsinteriörer blandas med självreflekterande analyser av det egna skrivandet. Må vara att Oates mer strikt håller sig inom den skönlitterära världens domäner än exempelvis Thomas Mann. Med knappt en bisats i detta väldiga dagboksbygge snuddar hon vid sociala och politiska frågor. Å andra sidan anar man likväl att hennes politiska hållning torde vara ganska vänsterinriktad.

”Jag ser konsten som ett slags kommunikation, den allra högsta formen av kommunikation. En själ som talar till en annan (som i Chopins musik).” Gång på gång framträder Oates som en litteraturens överstprästinna: hon håller skönlitteraturen högt och tilltror den möjligheter som få i dagens fragmentiserade offentliga samtal.

Joyce Carol Oates skriver i sitt förord om föreliggande volyms texter, som hon i enlighet med dagboksskrivandets intentioner valt att inte revidera: ”Jag tog från allra första början beslutet att dagboken skulle förbi slumpmässig och spontan och att den aldrig skulle revideras eller omprövas; den skulle vara en plats för udda tankar och intryck av det slag som ständigt flyger genom våra huvuden, som när lönnens frön om våren lättsinnigt virvlar omkring i vinden; dagboken skulle vara ett slags förvaringsplats för upplevelser och anteckningar om skrivande, men inte ett ställe där andra förtalades.”

Hon snuddar också vid det motsägelsefulla i att privat skrivande görs offentligt: ”Att föra dagbok är själva antitesen till att skriva för andra. / - - -/ Som vår störste amerikanske filosof William James påpekade har vi lika många yttre jag som personer vi känner. Men vi har ett enda, omedgörligt ”inre jag” som är ensamt i sitt slag och som kanske är omöjligt att dölja och som känner sig mest hemmastadd på hemliga ställen.”

I dagboken väver hon samman intryck från universitetsvärlden och arbetet som lärare i litteraturvetenskap med det dagliga livets vedermödor och glädjeämnen. Men dominerande är ändå analyserna och reflektionerna som gäller det egna, pågående skrivarbetet. Härigenom blir denna dagboksvolymen rena tubkikaren ner i flera av romanernas tillkomsthistoria: Bellefleur, Morgonstjärnan, Ljusets ängel osv.

Emellanåt reflekterar Oates i feministiska termer angående misslynta kritikers framfart mot henne: ”Är mitt verk med dess stora omfattning och ambitionsnivå och djup och experimenterande verkligen inte lika imponerande som låt oss säga Bellows, Mailers och Updikes verk? Ändå tycker jag inte att sådana grubblerier är produktiva; hur som helst måste jag dra slutsatsen att det faktum att jag är kvinna och därmed handikappad i den här kulturen (på samma sätt som jag skulle vara överallt, också i England och Frankrike) har en hälsosam inverkan på mig. Jag måste arbete mycket hårt, jag måste vara djärv och ta risker och kunna ta de smädelser man oundvikligen drabbas av då man har några ambitioner i det här vansinniga yrket. (Där man ibland måste tro att den enda kvinnliga författare som verkligen är omtyckt av män är Jane Austen: just för att hon är så medvetet underlägsen; så ”feminin”.)”

Joyce Carol Oates är smått proustsk i sin strävan att nå och beskriva människans inre. Yttervärlden lär hon känna till stor del genom läsande och skrivande. Hon lever, frestas man säga, av och genom skönlitteraturen. Hon behöver inte resa långt för att låta sig inspireras. En bilresa tillsammans med den älskade maken Ray Smith på landsbygden nära Princeton blir för Joyce Carol Oates ”mitt Versailles, mitt Indien och mitt Japan”.