Här har du ditt liv

Inom kort, i början av juni, utkommer på dvd ett av det svenska 1900-talets filmiska höjdpunkter. SF-serien ”Svenska klassiker” berikas då med ”Här har du ditt liv” från 1966, där Jan Troell mästerligt tolkar Eyvind Johnsons självbiografiska romanserie om den unge Olof. Som alter egot gör Eddie Axberg en oerhört fin insats; vid sidan av storheter som Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Holger Löwenadler, Ulf Palme, Ulla Sjöblom, Allan Edwall, Per Oscarsson m.fl.; ja, en stor del av den dåtida skådespelareliten passerar här revy.

Vilhelm Moberg blev så förtjust i filmatiseringen att han något åt senare bad Jan Troell att göra film av den egna romanserien om Utvandrarna. Även där fick Eddie Axberg en huvudroll, som drängen Robert.

Jag minns att filmen sändes i samband med Eyvind Johnsons nobelpris, 1974, och även någon dag efter mordet på Olof Palme. Filmen är i mångt och mycket en episk beskrivning av det moderna Sveriges framväxt, i mångt och mycket personifierat av den bildningshungrande unge Olof.

Eyvind Johnsons far prenumererade på arbetarrörelsens tidning med det typiska namnet ”Ljus”. Själv insåg Eyvind Johnson tidigt vikten av bildning. I ett resebrev från Paris skrev han 1925: ”Läskonsten har varit och är ett av de vapen, som skall hålla blicken öppen och vägen klar. Den övervinner rummet, så som den övervunnit tiden, den är en eld som håller facklan i mänsklighetens hand lysande och oförgänglig”

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska Romanen om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Pojken dras med en stark längtan efter att få komma ut i världen. Eller som det står i boken: ”Bort: det var ordet för alltsammans.”

Samma uppbrott skildras f.ö. också i ”Personligt dokument” (1932), där Eyvind Johnson minns hur han tog farväl av mostern och morbrodern, som bodde i en liten by längs järnvägen, några mil norr om Boden. Johnson drar sig först till minnes det enahanda livet där i vildmarken: ”Runt omkring fanns myrar och fiskevatten och brist på människor. Jag arbetade något, läste, fiskade och jagade – men så plötsligt gav jag mig plötsligt av därifrån – hem – och gick sedan mot söder, bara någon mil, och sökte mig arbete vid en gallringsbom. Det var en av mitt livs tyngsta och vackraste somrar.”

Nyfikenhet på nya miljöer kom att prägla Eyvind Johnsons liv. Vid 19 lämnade han Norrbotten och for Stockholm, vid 21 fortsatte han till Tyskland, året därpå till Frankrike. De följande åren reste han åtskilligt i Europa och övervägde även besök i Ryssland och Turkiet. Tillsammans med Norrbottenvännen Carl Jansson planerade han rentav att fara till Afrika. För att möjliggöra en resa till Madagaskar började han ta engelskalektioner. Men den unge Johnson förälskade sig i lärarinnan, norska Aase, och så blev det familj och regelbundet skrivarbete i stället.

Från 1930, då Johnson återvände till Sverige, märks en allt starkare tendens till ett självrannsakande skrivande, med romangestalter som ideligen försöker få svar på frågan vem de egentligen är. Huvudpersonen Henrik Fax i Regn i romanen Regn i gryningen (1933) vägrar till en början att ta itu med sina minnen: ”Du springer fort över det förflutnas stenhögar i hopp om att det inte skall göra så ont i fötterna då.”

I en intervju för norska Dagbladet berättar Eyvind Johnson: ”När jag började med Olofromanen, under första hälften av 30-talet, var det främst självmedlidande jag ville bekämpa.” Notera att en liknande föresats dominerar i nästa romantrilogi, där Johannes Krilon varnar för självömkan och att försjunka i egna, privata sorger och problem.

Försommaren 1934, kort efter att Eyvind Johnson påbörjat Olofromanen (en första skiss hade då redan publicerats i BLM, under rubriken ”Tidig upplevelse”), företog författaren en omfattande rundresa i Norrbotten. Han hälsade på i hemtrakterna i Boden och fortsatte sedan ensam upp genom Tornedalen. Under denna veckolånga färd – med många timmar i linjebussar – började han skissa på Olofromanen. Parallellt med dessa första utkast berättade han om sina intryck i en serie resebrev, som samma sommar publicerades på Dagens Nyheter Namn och Nytt-sida.

Det ödsliga landskapet upp genom älvdalen gjorde författaren förtjust och väckte säkert många barndomsminnen. Vid ett tillfälle fylls bussen av psalmsjungande laestadianer, och den på sätet hoptryckte Eyvind Johnson känner sig med ens som ”en stor hedning”. Hopklämd sitter han likväl ”alldeles betagen” och lyssnar till deras sång på finska.

På väg till Karesuando stiger han ut i byarna och lyssnar till människorna - ”finska klingar kring mig”… ”Och jag drömmer om att bo här ensam en vinter”. När han så nått vägs ände i norr bekänner han att han velat fortsätta: ”Det är en liten gård uppe vid Kilpisjärvi jag borde tittat på.”

När Eyvind Johnson beskriver uppväxtårens landskap i Olofromanen gör han det således med färska intryck av Norrbotten. Resan hade varit både en resa i gamla minnen och en upptäcktsfärd. Och kärleken till landskapet är tydlig i romansviten: ”Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt. /- - -/ Han såg en stor, grå by, och plötsligt tyckte han att det grå färgen var vacker, den med.” Och när han blir en del av flottarlaget och ledig ser ut över sommarkvällen känner han djup tillfredsställelse över sin nya tillvaro: ”Han tyckte han själv flöt ut i den ovanliga kvällen. Han kände sig stark och fri och den ängslan han känt under resan hit och på stigen längs älven försvann för en stund; han gick i ett rus av klara ljud, timrets bruna glans och de blånande byarna. Nu har jag börjat.”

Olof möter en äldre arbetare, Kristiansson – vars berättarkonst djupt fascinerar ynglingen: ”För Olof var han en sagoberättare, hans verklighet var en saga och allt som gick ur hans mun blev sagor. Jag skulle vilja vara så, tänkte Olof. En som kan dra historier om allting.”