Tomas Tranströmer, 80, hyllas med böcker

Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt (Bonniers)
Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954—2004 (Bonniers)


Strax innan Tomas Tranströmers 80-årsdag hyllar Albert Bonniers förlag den i många år nobelpristippade poeten med dels en mycket omsorgsfullt formgiven samlingsvolym, innehållande dikter och prosa som utgivits under åren 1954—2004, dels med en omfångsrik monografi skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten, som här samlat sig till, tycker jag, ett av sina bästa verk någonsin, vilket betyder: utomordentligt välskrivet.

Staffan Bergsten, en av landets främsta kännare inom området poesihistoria, gav redan i ”Den svenska poesins historia” (2007) prov på sin insiktsfullhet när det gäller Tranströmers diktning. Nu har han skrivit ett diktarporträtt där han mindre beskriver diktarens privatliv – även om han uppmärksammar framför allt Tranströmers arbete som psykolog – utan framför allt inriktar sig på att söka beskriva hans poesi, både motiviskt, metriskt och, inte minst, analytiskt.

Än en gång frapperas man av Bergstens skicklighet i att nysta upp en dikt och klarlägga den. Jag vet få litteraturvetare som med sådan stringens och beläsenhet kan lösa upp strofer in i minsta beståndsdel och frilägga både innehåll och strukturer. Han gör det dessutom på ett språk präglat av klarhet och saklighet.

Staffan Bergsten har mycket gemensamt med äldre tiders litteraturhistoriker; han väver samman dikt och liv och tvekar inte att –nästan i förbigående – slå fast att dikternas ”jag” är identiskt med personen Tomas Tranströmer; en liknande utsaga skulle knappast en yngre litteraturvetare drista sig att skriva.

Men i det stora hela fungerar Staffan Bergstens monografi som en upplysningscentral: Bergsten kastar ljus både över Tranströmers liv och över hans dikter, och sammantaget avslutar jag läsningen med en känsla av att ha berikats.

Staffan Bergsten var under flera år kollega med Tranströmer, då denne medverkade som lärare på ”Skapande svenska”-kursen på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, och de har i decennier också varit vänner. Föreliggande bok har tillkommit i ett nära och vänskapligt samarbete mellan Staffan Bergsten och Tomas Tranströmer och dennes fru, som numera fungerar som ett slags tolk åt den slagrörde poeten. Mot denna speciella bakgrund är nog monografin att betrakta som ett ”vänskapsporträtt” i lika hög grad som ett ”diktarporträtt”, men med den förutsättningen given kan man å andra sidan gissa att både just denna vänskap samt Staffan Bergstens mångåriga förtrogenhet med Tranströmers texter faktiskt också på många sätt gynnat den slutliga boken.