Lars Noréns Stillheten, Stockholms stadsteater

Stockholms stadsteater
STILLHETEN
av Lars Norén
Regi: Eirik Stubö
Scenografi: Kari Gravklev
I rollerna: Sten Ljunggren, Katarina Ewerlöf, Magnus Krepper, Michael Jonsson och Maria Salomaa.

Stockholms stadsteater visar i vår en fantastiskt stark uppsättning av Lars Noréns tidiga pjäs Nattvarden. Sten Ljunggren är extremt bra i rollen som fadern, och den lite inåtvänt sorgsna modern görs oändligt varmt och varsamt av Katarina Ewerlöf. Och Magnus Krepper är ett utomordentligt val i rollen som den latent aggressive äldste sonen. Yngste sonen spelas av Michael Jonsson – som allteftersom visar sig kongenial i den svåra rollen som Noréns alter ego John. Hushållerskan spelas av Maria Salomaa, som tillför spelet både en air av ursprunglighet, enkelhet men här också – lite överraskande – ett inslag av erotisk spänning.

I Stillheten återvänder Lars Norén för tredje gången till den familj han tidigare skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1983). Varför återvänder han till en och samma familj? Ja, förmodligen inte bara av personliga skäl (förebilden har sagts vara barndomshemmet i Skåne) utan snarast för att han insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån. Här sker vår tillblivelse.

Pjäsen är skriven med kärleksfull inlevelse i var och en av rollfigurerna. Resultatet blir sannfärdigt motsägelsefullt. Som åskådare kan man förstå vars och ens dilemma, vars och ens bevekelsegrunder. De sitter fast i sig själva, hittar inte ut…

Typiskt för familjemedlemmarna är hur de slits mellan emotionella bindningar och en längtan efter frigörelse. Ett annat dilemma är att de försöker leva upp till idealbilder av olika slag: idealbilder av sig själva, av de andra, av relationer, av hur ett hem ska se ut, hur en «mor» ska vara, och så vidare. Med sådana bilder inom sig går de sönder. Men under alla utbrott, bortom all förtvivlan, binds de samman av kärlek till varandra. Men eftersom de så dåligt förmår uttrycka denna kärlek, tar den sig oväntade uttryck, ofta förtvivlade, deformerade, groteska. Dylika förvrängda signaler kan förvisso vara svårtolkade – särskilt om de på verbal nivå, eller i gestik, uttrycker hat…

Stillheten präglas av ett mera vemodigt tonfall än de båda tidigare pjäserna om denna familj. Det är som om den absoluta botten är nådd… Som om inte ens hopp återstod… Pjäsens personer når inte varandra. Kollisionerna äger ofta rum på ett språkligt plan. De talar förbi varandra, hör inte varandra…

Någon gång – snabbt smältande ögonblick – händer det dock att de kravlar sig upp på små öar av samförstånd. Plötsligt anar man att hela världar skulle kunna födas ur de stunderna…

Både vad gäller personsammansättning och tematik påminner pjäsen om O’Neills Lång dags färd mot natt. Handlingen försiggår från morgon till kväll på ett litet skånskt familjehotell, statt i tjechovskt förfall och utan gäster… Strax utanför ligger järnvägsstationen – men det är sällan ens tågen stannar till numera… Det är augusti, värmebölja. Familjen har upplevt en ganska lugn sommar – «vi har nästan varit som en familj igen», konstaterar fadern. Denna ödesdigra dag får emellertid modern besked om att cancern spridit sig och att hon har högst tre månader kvar. Yngste sonen, som nyligen utkommit med sin första bok, har just kommit hem från Stockholm. Den äldre brodern, som bor kvar hemmavid, är mycket svartsjuk på lillebrors framgångar, men också på dennes mod i hemmet; den yngre brodern artikulerar rentav hans egna förträngningar. Fadern, slutligen, brottas med ekonomiska bekymmer – och med begäret till flaskan.

Dramatenuppsättningen 1988 – där Jan Malmsjö och Marie Göranzon var storartade – hade en speltid på 4,5 timmar; här har föreställningen skurits ner till 3,5 timmar. Dramatenuppsättningen präglades, minns jag, av en naturalistisk, underbar sensommaratmosfär: det var en blandning av Tjechov och Ekelöfs ”Eufori”… Norske regissören Eirik Stubö går helt annorlunda tillväga på Stockholms stadsteater: här är scenen ökenartad, helt utan rekvisita. Golvet är täckt av manus – till den pjäs som just nu iscensätts…

Den fullständigt raserade scenen inte bara koncentrerar pjäsen; den speglar även den känsla av ”förödelsens stund” som dessa människor upplever. Men här och var varma småstunder, ett nära samspråk, stillheten inför mjuk jazz som spelas i bakgrunden, ett oväntat vänligt ord som förvandlar… Men också den underbara scen regissören lagt in där plötsligt familjemedlemmarna börjar skratta… Som att de ser sig själva utifrån… Som att skådespelarna distanserat ser sina roller – samtidigt som de kanske anar hur de tar sig ut i publikens ögon… Och resultatet blir en oerhörd katharsis: skådespelare och publik skrattar högt åt alltsammans. Det är som om en stor kramp släppte… Denna sekvens: en av de märkvärdigaste teaterupplevelser jag varit med om.