Dansk lyrik: en översikt

Efter att ha läst ungefär trettio nyutkomna diktsamlingar kan jag bara konstatera att den danska lyriken tycks vitalare än den svenska – men kanske har det delvis att göra med att de danska förlagen inte dragit ned så starkt på utgivningen som många svenska förlag. Särskilt Borgen forlag har av tradition en ambitiös utgivning av just lyrik.

Att möta det danska språket via lyriken är fantastiskt. Gång på gång under läsningen slår det mig hur vackert danska språket faktiskt ljuder…

Trålar man inom nyutgiven dansk lyrik finner man – precis som i Sverige – en stor mängd postmodernism: en mångdimensionell, komplex, polyfonisk och formmedveten poesi där en språkdiskursiv upptagenhet emellanåt dominerar. Men vid sidan av detta uppror mot den centrallyriska, identifikationsskapande traditionen finns en bredd och en djärvhet som i sig vittnar om rådande vitalitet. Lyrikens traditionella gränser överträds gärna, till förmån för de mest skilda experiment.

Just blandningen av genrer och former inom den nya poesin fick nyligen den danska litteraturvetaren Marie Büchert att fråga sig: ”Måske er det her, i de hybride former, at fremtidens virkelighed skal findes?” Och: ”Måske er denne besværlige virkelighed helt anderledes, end vi er vant til at tænke den.”

Här nedan några framträdande namn inom dagens danska lyrik.

Henrik Nordbrandt (f. 1945), en av dansk litteratur mest hyllade diktare. Fick år 2000 Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen Drömmebroer. Har sedan debuten 1966 publicerat uppemot 40 titlar – förutom dikter också deckare, barnböcker, essäer, dagböcker – och en kokbok. Efter studier i kinesiska, turkiska och arabiska vid Köpenhamns universitet har han tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i medelhavsländerna.

Nordbrandt kan inrangeras i genren skrifttematisk diktning (en poesi som så att säga reflekterar över sig själv). Dikterna präglas av språkliga paralleller och förskjutningar, men mitt i allt raffinemang (som också rymmer en hel del melankoli) finns också en språklig lätthet; ibland gränsande till det lekfulla.

Jag läser samlingen ”Besögstid” (Gyldendal), vars komprimerade titeldikt ger en Quasimodo-liknande stämning: ”Med et blomstrer alt/ og enhver er alene/ i sin besögstid”. Och som i så många av Nordebrandts dikter: förnuftet fightas med känslan. Andra gånger finns här en elegans som drar mot det svulstiga, det elegant avslipade, det intellektuellt svala.

Pia Tafdrup (f. 1952) debuterade med diktsamlingen Når der går hul på en engel (1981) och blev en av de mest omskrivna poeterna i den danska lyrikboomen på 1980-talet. År 1999 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för den bildrika samlingen Dronningeporten (1998). Hon är sedan 1989 medlem av Det Danske Akademi.

Pia Tafdrup har skrivit lyrik, skådespel och romaner; senast romanen Stjerne uden land (2008). Hennes diktsamlingar har översatts till 30 språk. Hon har redigerat två antologier med dansk poesi och har bland mycket annat även läst in sina dikter på en cd.

Om sitt skrivande har hon sagt så här: Jeg har altid skrevet af nødvendighed, af ren og skær overlevelse.”

Samlingen Boomerang (2007) består av enbart haikudikter. Det komprimerade, ofta överraskande bildspråket kan ibland föra tankarna till Tua Forsström. Samtidigt anas ett släktskap med Tomas Tranströmers hårt lindade lyrik. Pia Tafdrups haikus är aningen kärvt anlagda och inte helt lättillgängliga (men ger man dem tid kan de inspirera, ungefär som abstrakt bildkonst). Flera av dikterna genomlyser krigets vanvett, på ett ganska tidlöst sätt. ”Soldater er blot/ sönner, faedre, elskere.../ Stole står tomme.” Och denna: ”Ingen undskyldning/ gives: Svaerdet kan ikke/ skilles fra hånden.” Och om människans inre (en tämligen dyster anblick): ”Den indre löve/ vil fodres, naeppe taemmes./ Gab råt opspaerret.” Men också denna: ”Fuglen flygter ind/ i sit eget bur – finder/ himmelvid frihed.”

Juliane Preisler (f. 1959) skriver dikter som ofta skildrar utsatta människors belägenhet. Ibland möter en fasa som sipprar in i ombonade liv; ungefär som i en Ingmar Bergman-film: ”Han er i sin seng, og han er barn, og der burde være tryghed allevegne, han har trygheden om sig, næsten som et tæppe, andre mennesker, hans mennesker, husets kendthed, gulvbræddernes knirken, loftets revner. Men det er ikke virkeligt, intet af det er virkeligt, han selv ikke virkelig inde midt i det. Mørket er. Mørket er virkeligt. Klangen af stilhed. Fravær. Vågenhed. Ensomhed. Alt dette er virkeligt, tilstanden er virkelig. Han selv ikke.” Julaine Preisler är bra på att beskriva stämningar, atmosfärer – och dessutom komponerar hon fyndigt egna ord, som ”aftenbriseagtig”, ”uendelighedklingende”, ”kirkestille” och ”divadrömmende”. Påfallande ofta beskriver dikterna parförhållandets svårigheter – som i samlingen Det taendte hus. Senast utgav hon romanen Lyse tider.

Den svenske författaren Thomas Nydahl hyllar henne på sin blogg: ”Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. /- - -/ Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.”

Simon Grotrian (f. 1961) har sedan debuten 1987 gett ut ett tjugotal diktsamlingar. Han är den yngre generationens mystiker och magiker – en smula svårtillgänglig, men spännande och apart. Grotrians dikter präglas av en fragmentarisk, bildrik stil, gränsande till surrealism, men också till barockdiktning och konkretism. Det finns postmoderna inslag i hans kontrastrika lyrik (såsom avsaknad av centrum, av uppenbar enhet) men de religiösa inslagen har på senare tid stärkts.

På Borgens förlag utkom 2008 ”Citroner till vorherre”, med dikter adresserade direkt till Gud och uttryckligen etiketterade som ”böner”. Här finns Aftenbön, Morgenbön, Bön om fred, Bön i depression osv. Innerlighet och starkt känslotryck präglar dikterna, varav den första lyder: ”Kaere Gud, du, som ser i det skjulte, ser også min vaeldige angst, en hånd, der försöger at knuse mit hjerte. Men jeg kan ikke acceptere den. Laer mig at tro på, at mit hjerte kan blive befriet for sin indespaerring, at det som en fugl kan flyve ud og drysse gode frö hos andre. Jeg deler jo min angst med mennesker i din verden, men angsten skiller mig også fra dem. Lad mig blive en svaevende fugl under dit elskede ansigt. Fri mig fra denne byrde. Jeg fryser til marven, og skuldrene har ingen vinger. I Jesu navn amen.”

Förra året utkom även ”Å”, med många kärleksdikter. Samlingen framstår som ett relativt harmoniskt universum – frånsett försättsbladets hieroglyfiska skrift: : ”SEDR, KOLP, DRFT, HUJI” – ett slags uratomer/kosmisk byggmassa som utgångsmaterial för diktaren. En av dikterna är särdeles vacker: ”Dage haelder spandene med kalk/ imod en vaeg.// Du er så himmel.// Det er talens brug/ der får mig til att tie.”

Diktsamlingen Soprangalopp (också 2008) vetter åt det surrealistiska: ett färgrikt, mångsidigt diktande; ett slags lyrisk berusning som kan påminna om Artur Lundkvists, men också om den unge Harry Martinsons. Men Grotrian är mer fragmentarisk. Här råder ”drömmens anarki” och ett metaforrikt språk som ofta glimmar till: ”Ikke et ord/ skal ersatte min ensomhed”; ”Trapperne löber/ som baner af kaerlighed/ ud over randene”; ”Himlen i dit ansigt”; ”jeg laenges efter aeblehösten”; ”Lad armene fyldes/ med himmel i nat/ hvor en sommerfugl synger.” Ibland tangerar diktjaget något svindlande – ”grib min ene hånd, jeg sejler vaek”.

De senaste åren har Grotrian skruvat upp produktionen: 2006 kom han med två diktsamlingar, 2007 med fyra, 2008 med tre.

Den danska kritikerns Nanna Goul placerar Grotrians dikter ”i et særpræget indre landskab, hvor der er temmelig langt til realistiske pejlemærker, og sproget er generelt så fortættet og kringlet, at mange har følt sig fristet til helt at give op.”

Det bör man inte göra: Simon Grotrians egenartade lyrik har en säregen lyskraft och belönar rikt läsaren.

Naja Marie Aidt (f. 1963) debuterade 1991 med diktsamlingen Så længe jeg er ung (1991) och har därefter gett ut både dikter, noveller, dramatik och barnböcker. Aidt har utvecklats rejält jämfört med de första samlingarnas nyenkla, vardagsorienterade lyrik. Hon fick 2008 Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Bavian.

Nyligen utkom en 530-sidig volym ”Samlede digte 1991—2008” (2009), där man kan djupdyka i Aidts lyrik. Motiviskt återkommer skildringar av barndom och tonårstid – men här finns också pendelrörelser mellan skildringar av vildmarksnatur och inblickar i människors vildmarker och svårtyglade lustar. Temat utsatt idyll återkommer. Många dikter har karaktär av sviter (ofta löst, associativt sammanbundna). Annat är mer collageartat – ibland bokstavligt, med en blandning av text, foto och konst. Ibland är det lite à la Bodil Malmsten, och Anne-Marie Berglund. Tonfallen och beskrivningarna av utsatthet kan ibland påminna om Ann-Marie Berglund, och om Bodil Malmsten. Andra gånger företräder Aidt samma blandning av hyperrealism och absurdism som exempelvis Stig Larsson. Andra gånger balanserar hon vid konstlöshetens gräns: ”Se ud på november”; ”tulipaner midt i december”; ”den brutale lyd af en orkan”; ”en togrejse gennem et snelandskab”.

Ibland finns poetiska schabloner (”sjaelens kalejdoskop”) men av de senare samlingarna framgår att Naidts poetiska självmedvetenhet gett henne mod att gå allt längre i expressivitet.

Morten Söndergaard (f. 1964) är mångsidig och en genuin begåvning. Han skriver ofta avancerat, men samtidigt paradoxalt lättillgängligt (på ett sätt som kan påminna om Simon Grotrian).

Jag minns att jag i mitten av 90-talet lyssnade till en cd med ett av hans märkliga ljudcollage. Efter debutdiktsamlingen 1992, Sahara i mine haender, har han utgett inte bara lyrik utan också en rad ljudkonstverk samt en roman. Han nominerades 2007 till Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har läst en samlingsvolym med de tre diktsamlingarna Bier dör sovende, Vinci, senere, Et skridt i den rigtige retning (2008). Var och en av diktsamlingarna är att betrakta som sviter – och här blir korrespondenserna så tydliga att helheten blir polyfonisk.

Morten Söndergaard kan påminna om Ekelöf, och ibland även om Paasolini. Också John Ashbery och Jorge Luis Borges ligger nära hans idiom.

Här några typiska rader från samlingsvolymen: ”vi er uden fortolkning / dödsdömte/ i forstandens elektriske stol”; ”Her finder et febrilsk sprog/ hvile under mine haender”; ”Jeg leder ordene frem ved hånden,/ en raekke mörke og nervöse dyr” (en ömsinthet påminnande om Björn Ranelids språkkärlek!); ”Mörket er et gigntisk fartöj, der plöjer gennem landskabet,/ heste sover stående på markerne,/ iskrystaller blinker i deres ånde,/ tuer af tört graes daekkes af rimfrost./ Alting lytter, alting venter på signal”.

Och dikten ”Begyndelse” har en så ödmjuk ton i förhållande till en farmors enkla liv i en gammaldags trädgård att jag minns dikter av såväl Pär Lagerkvist som Göran Tunström: ”En krydderhave i sol,/ en sommer, bagest i haven/ og min farmor mellem kartoffler,/ gulerödder och pastinakker,/ hvor gammel er du, farmor”. Vidare: ”Så blev det oktober, og kaerligheden kom,/ som alltid uventet,/ og stillede sine kufferter ind i vores hjerter”; ”Kom, vi forvandler os till traeer!”; ”Digtet er en vej, der går gennem landskabet./ Den drejer og drejer,/ og det er den vej, jeg skal.”

Enkelheten är ibland påfallande. ”Jeg går tur/ i skoven./ Hver bregne,/ hvert tre, betragter mig. Stien/ jeg går på,/ er ströet/ med gule/ blade og/ solpletter./ Blå og/ zinkhvide/ blomster/ kanter vejen” ….

Här finns också en oändligt vacker dikt om ett körsbärsträd – i sin strama form en smula haiku-aktig: ”Hvor er vi? Ordene er små hinder/ rundt om tingene, vi gnaver af./ De smager godt.” (postmodernt medvetet, men romantiskt uttryckt!).

Och visst påminner Söndergaard om Simon Grotrian i diktrader som dessa: ”Jeg saetter Bachs cellosuiter på. Den blanke cd forsvinder/ ind i maskinen, og Praeludium nr. 3 i C-dur vender/ som en fiskestime på bunden af nattehimlens hav”; ”Digte er sedler/ vi stikker hinanden:/ Hjaelp mig til at blive et vaerdigt menneske”; ”I dag taenkte jeg på, at litteratur er menneskenes kollektive erindring, og at poesien er en måde at holde den i live på”; ”Ordenes bilbomber”; ”Sporvogne lyser op som skvulpende akvarier/ på metalhjul”.

Mest fascinerar den långa sviten ”Portraet med Orfeus og Eurydike” – det finns få levande skandinaviska lyriker som kan komma i nivå med denna svit, där två unga danska vagabonder inkarnerar den gamla myten och blir dess nya huvudpersoner. Briljant!

Morten Söndergaard säger i en intervju: ”Jeg har altid haft følelsen af, at det at skrive er en måde at ankomme til verden på, at være i den, selvom det kun sker i korte glimt. Det at skrive giver mig en intens følelse af at være til, af at have lov til at være i verden på godt og ondt.”

Mette Moestrup (f. 1969) debuterade 1998, hennes senaste diktsamling heter Kingsize (2006). Hon arbetar som lärare på ”Forfatterskolen” i Köpenhamn – en inrättning där åtskilliga av de yngre danska poeterna har gått.

”Kingsize” domineras av en ytterst modern poesi: självmedveten, rastlöst urban och en smula koketterande, fylld av intellektuella resonemang och språkmaterialism. Stilen är ganska abstrakt och vetter mot surrealismen. Här finns också en mardrömslik, pjäsaktig långdikt (Drama Queen I, talkshow). Bäst av allt: de avslutande prosalyriska sammanställningarna, genom vilka alfabetet böljar i en lång dyning, från a till ö, och där vilket ord och vilken mening som helst blir närmast ett slags utställningsobjekt. Vardagsspråk blir med ens nästan epifaniskt.

Ursula Andkjær Olsen (f. 1970) har med sina fyra diktsamlingar etablerat sig som ett av de viktigt namn inom den nya danska poesin. Hon debuterade 2000 och utkom senast med diktsamlingen Havet er en scene (2008).

Den omfattande diktsamlingen Skönheden haenger på traeerne” (2006) inleds symboltungt: ”Når man/ en gang har/ forladt sit udspring/ löeber man mod/ havet” (hon skriver udspring, inte ursprung!). Olsens postmodernt influerade poesi är ofta saklig på gränsen till enkel, men den filosofiska och språkmedvetna diskursen är uppenbar. ”Afstanden er en egenskab ved/ verden når man/ betragter den. Det er/ derfor det ville vaere// bedre uden öjne. Men ikke// smukkere. / - - -/ Det er derfor/ skönheden er et/ aegteskab/ mellem alt og intet”. Ibland är kompressionen sådan att man närmast associerar till Wittgenstein: ”Det sker en/ forvandling under/ transaktionen.// Det jeg vil/ sige.// Det du/ tager er ikke det/ samme som det jeg/ giver.”

Jag undrar om hon själv betraktar sin lyrik som postmodern, och hon svarar i brev: ”Jeg skriver med bevidstheden om at ting altid kan siges på en anden måde end den jeg netop har sagt dem på – hvis ikke af mig selv, så af andre. Hvis det er en postmoderne erkendelse, så er den poesi jeg skriver postmoderne.” På frågan om vilken dansk poet hon särskilt värdesätter nämner hon Inger Christensen.

Lone Hörslev (f. 1974) gick ut Forfatterskolen 2003 och har idag gett ut två romaner och fyra diktsamlingar; den senaste heter ”Jeg ved ikke om den slags tanker er normale” (2009). I samlingen Lige mig (2007) finner jag ett släktskap med Naja Marie Aidt. I centrum för dikterna står ett självmedvetet, reflekterande diktjag och tematiskt handlar det ofta om ett slags brottningskamp mellan förnuft och lidelser. Det är lyrik som kombinerar ett ganska avancerat modernt idiom med inslag av traditionell poesi som sammantaget gör poesin ganska lättillgänglig samtidigt som den har en samtida fräschör. Huvudintrycket av Hörslev är en genuin diktarbegåvning. Flera av dikterna, såsom ”Manden ved fotoautomaten”, tycks mig gjorda i Stig Larssons efterföljd. ”Jeg er en meget realistisk kvinde/ med meget/ urealistiske drömme” står att läsa i en av samlingens dikter.

Dy Plambaek (f. 1980) – som gick ut Forfatterskolen 2004 – har utgett romanen Texas rose (2008) och diktsamlingen "Buresø-fortællinger” (2005), som gissningsvis har sin rot i egna upplevelser: hon är uppväxt i Buresö på Nordsjälland. Hon säger sig vara en ”lesehest” och nämner som särskilda favoriter William Faulkner, Pia Juul, Herman Bang och Fjodor Dostojevskij.

Buresöfortaellinger har en kalejodskopisk karaktär: de många dikterna speglar barn och ungdomsminnen från Buresö liksom minnen av anförvanter och bygdeoriginal. En hel del anekdoter och udda existenser skymtar fram, men helheten förblir lite för inlindat privat alternativt allt för fragmentariskt för att riktigt engagera. Ibland påminner boken om Peer Hultbergs märkliga Bye nog verden. Dy Plambaeks diktsamling kan emellanåt mera framstå som en gles prosaberättelse med brutna radfall; samtidigt finns här en talang som söker sin väg, och möjligen kan Plambaek ta sig långt om hon mera tydligt finner en egen röst.

I övrigt: Borgen förlag utgav 2008 en spännande antologi: Hallo, jeg er vejret, med tolv ”klimatdikter”. Danmarks klimat- och energiminister, Connie Hedegaard, skriver i sitt allvarstyngda förord att klimathotet ställer mänskligheten inför ett närmast ofattbart farligt hot. ”Derfor er det vigtigt att saette ord på udfordringen /…/ Derfor har vi bedt lyrikerne om hjelp med lige precis det.” Boken utges i samarbete med Klima- og Energiministeriet, som ett led i en aktuell klimatkampanj som syftar till att få danskarna medvetna om vikten av att snabbt minska koldioxidutsläppen. Många välkända poeter medverkar. Morten Söndergaard skriver bl.a.: ”Hvert menneske er et sandkorn/ der kan standse selv den mest velsmurte maskine”, och Erik Stinus (f. 1934) hävdar i sin dikt att mänskligheten måste vända sig mot nuvarande samhällsordning: ”et oprör står for dören”.

För den som vill följa den danska poesins utveckling kan slutligen rekommenderas den anrika tidskriften Hvedekorn, som utges av Borgens förlag och som varit ett forum för konst och lyrik alltsedan 1920. Jag finner åtskilliga guldkorn i de senaste årgångarna: Lars Bukdahls manifest för ny poesi där han efterlyser ”digte på hovedet”, ”nye avantgardismer”, ”flyvende digte”, eksploderende digte” osv. Och Ask Katzeffs dikt om konsumtionssamhällets ockupation av det mänskliga sinnet, men där poesin kan bilda en frizon: ”Föler du også denne lighed/ mellem skriften/ og din sidste uberörte natur?”

Här och var i Hvedekorn dyker det upp konkretistisk och experimentell poesi à la 1960-talets gränslösa lekande; jag tänker på exempelvis 20-årige Kristoffer Raasteds lyrik i nr 2009:1, med dikter som ”tomatsuppen bobler i gryden” (”blbbblbbplb” osv.) och ”köleskabet summer” (”drlirihmril mm idrirriiiii” osv.). Och dikten om kokande vatten inleds: ”sllssslllssslslssslslssslsssl”.