Vokalgruppen Kraja och platsen dit man längtar

Vokalgruppen Kraja, bestående av fyra flickor i dryga tjugoårsåldern, har haft stora framgångar med sin fyrstämmiga a cappella-sång, med egengjorda arrangemang. Kvartetten sjunger främst folkvisor och koraler och det mesta framförs med uppenbar respekt för traditionen – och med klar, ren sång, suverän stämföring och stor känsla för materialet.

I sin kärlek till de gamla visorna och med sin okonstlade attityd kan dessa sångare emellanåt påminna om ångermanländska Ulrika Bodén. Gruppen Kraja, vars medlemmar kommer från Umeå, tycks också djupt rotad i svensk landsbygd; de framstår som ett slags gröna vågen-artister i sitt dedicerade hemvändande till traditionen.

Kraja har utkommit med en ny cd, Under himmelens fäste (Drone), där de fortsätter den inslagna vägen mot ett utforskande av det glömda eller nästan glömda. De fyra sångarna, Eva Lestander, Linnea Nilsson, Frida Johansson och Lisa Lestander, klargör med denna uppföljare till debuten Vackert väder vilken säker och sammansvetsad ensemble de blivit. Må vara att arrangemangen ibland kanske går på autopilot, men åtskilliga av inslagen på den nya skivan är ytterst välfunna och görs med drabbande känsla; jag tänker till exempel på ”Limu limu lima” och ”Uti vår hage”.

Kraja lär vara samiska och betyda ”platsen dit man längtar”. Vilken plats åsyftas?

Musiken.