Life, what is it but a dream?

Dikt och dröm har ofta förknippats. Sigmund Freud relaterade ”Dichten” till ”Phantasieren”. Och dagdrömmeri betraktades av den franske filosofen Gaston Bachelard som en ytterst kreativ medvetandeform. En poet är för denne Bachelard i mångt och mycket en drömmare, vars skaparkraft är förbunden med barndomen, med erövringen av språket och världen. Bachelards tankar finns samlade i La poétique de la rêverie (Drömmandets poesi).

”Dröm” är ett ord som ger många associationer. Härtill kommer ordets bildliga innebörd: att drömma om något i betydelsen att hoppas på något.

Sett ur detta perspektiv drömmer nog de flesta av oss – även dagtid.

På sökmotorn ”Google” ger ordet ”dream” 351 miljoner träffar! Inte särskilt förvånande, egentligen: människor har alltid varit intresserade av drömmar och sökt tolka dem. Drömmar har ofta betraktats som uppenbarade mänskliga eller gudomliga sanningar (som ”gudomliga interventioner” i våra liv, för att tala med Platon).

Drömtydning omtalas redan i Upanishaderna (700 f.Kr.) liksom i det mesopotamiska Gilgamesh-eposet (1.800 f.Kr.) I Gamla Testamentet är drömmar viktiga – och ofta ett sätt för Gud att meddela sin vilja eller förutsäga framtiden för människorna. Också under antiken förekom mycket drömtydning. Artemidorus utgav 200 f.Kr. en bok om drömtolkning där han analyserar över 3 000 drömbilder! Och Platon förebådar Freud när han hävdar att drömmar kan representera uppfyllandet av omedvetna önskningar.

Drömmar togs till hjälp i svåra vägval och ansågs även kunna förutsäga framtida händelser. Somliga platser, exempelvis tempel, ansågs gynna drömmar. Drömtolkare hade hög status och bodde ofta i separata byggnader invid templen.

Snorre Sturlasson (död 1241) beskriver i sina kungasagor hur Halvdan Svarte drömmer sina framtidsdrömmar – men bara när denne sover i en svinstia.

I många asiatiska kulturer föreställer man sig att själen under sömnen lämnar kroppen och beger sig ut på resa; drömmar är alltså själens upplevelser under sådana färder. I andra kulturer betraktas drömmen som själens vistelse i andevärlden – eller som meddelanden från en gudomlig makt. I en del nordamerikanska indianstammar föreställer man sig att en människas skyddsande kan uppenbara sig i drömmar och ge vägledning i livet.

Särskilt under romantiken fascinerades man av allt som hade med drömmar att göra. Ofta betonades likheterna mellan drömmar och diktning. Freud återkommer till ämnet i föredraget ”Der Dichter und das Phantasieren”.

Filosofen Gotthilff Heinrich von Schubert gav 1814 ut Die Symbolik des Traumes där han betecknar drömmen som ett unikt bildspråk (Traumbildsprache), i sin tur del av ett universellt symbolspråk. Vid denna tid publicerades många drömsymbolböcker och beskrivningar av hur man kunde stimulera eller styra sitt drömmande. Genom alla tider har det skrivits mycket om drömmar, men under 1800-talet tycks intresset ha kulminerat. De skönlitterära verken från denna tid är fyllda av drömvisioner av olika slag. Novalis roman Heinrich von Ofterdingen börjar med att hjälten somnar – och strax börjar han drömma… Atterbom beskriver i sitt sagospel Lycksalighetens ö ett kungarike dit människor kan vinna tillträde endast genom dröm och fantasi. Och i Atterboms blankvers ”Minnes-Runor” heter det: ”En dröm är allt, vi sjelfva drömgestalter”…

Även rysk 1800-talslitteratur är påfallande drömbemängd. Pusjkin återger många drömmar, liksom Gogol. Dostojevskij återberättar Raskolnikovs fem drömmar i Brott och straff, och Aljosjas i Bröderna Karamzov, och Tolstoj återger ingående en mängd drömmar i såväl Krig och fred som i Anna Karenina.

Mot den romantiska epokens begeistring inför allt som hade med drömmar att göra kom senare den positivistiska uppfattningen att drömmar snarast var att betrakta som en biprodukt av osammanhängande hjärnaktivitet under sömnen.

Begreppet dröm kan beskrivas utifrån många aspekter. Definitionerna är många. ”Drömmar utgör en form av informationsbearbetning i centrala nervsystemet”; ”en hallucinationen el. illusionen närstående bildräcka under sömn”; ”psykiska upplevelser under sömnen”. Voltaire och senare Focault har påpekat likheter mellan drömmar och ”galenskap”.

Enligt modern forskning är det alltid ”jag” som drömmer – ofta med bisarra växlingar i tid och rum, utan fast organiserade rums- och tidsupplevelser. Enligt nya rön tycks de hjärncentra som kontrollerar tidsförlopp vara mindre aktiva vid drömsömn. Främst drömmer man under s.k. REM-sömn, karakteriserad av muskelavslappning och snabba ögonrörelser. Aktiva drömmar kan ge hjärtklappning, medan drömmar med passivt innehåll i stället kan ge sänkt puls. Även många djur har perioder med REM-sömn (”äldre jakthundar synas drömma om jakter”, meddelar en äldre svensk uppslagsbok).

Inom facklitteraturen finns en uppsjö av böcker som ingående beskriver fenomenet drömmar. Redan på 1800-talet fanns ackumulerat en mängd publikationer i ämnet, alltifrån antikens digra drömböcker. Först med Sigmund Freud och Die Traumdeutung (1900) tillkom emellertid en mer systematiskt och vetenskapligt anlagd form av drömtydning. Freud betecknar drömmen som ett ”en kungsväg till det omedvetna”. Drömanalys kom därför att utgöra en central del av psykoanalytisk behandling. Freuds kollega Jung betraktade drömsymboler som universella symboler, som arketyper. Jungs metoder har vidareutvecklats och används bl.a. i s.k. symboldrama.

Blickar man ut över skönlitteraturen genom tiderna kan mycket återfinnas inom temat drömmar. Pedro Calderon publicerade 1635 La vida es sueno, Livet är en dröm, där huvudpersonen reflekterar om förhållandet mellan dröm och verklighet. Lautréamont skrev att drömmar var dörrar till sanningen och det övernaturliga. Gérard de Nervals prosaverk Aurélia (1854) inleds med orden: ”Att drömma är ett andra liv.”

Även Coleridge var djupt fascinerade av drömmar. I drömmen var allt möjligt, inget ifrågasattes. Friheten var total. Att drömma var att närma sig barnets upplevelse av världen: ingenting var fixerat, självklart eller nödvändigt. Coleridge betraktade sina drömmar som ”dramer”: var och en med sina egna karaktärer, kostymer och miljöer. Varje ”föreställning” hade sin särart. Coleridge skrev åtskilligt om drömmen som ”språk”, och om detta språks olika ”dialekter”.

Många svenska diktare har närmat sig drömtemat, exempelvis Vilhelm Ekelund (med dikttitlar som ”En dröm”, ”Hemdrömmar”, ”Min själ, vak upp ur dina tunga drömmar”), Birger Sjöberg (med kända strofer som ”Just som jag kved ‘Jag dör’/ drömmande jag mig rör,/ svävande fram på ängar”), Gunnar Ekelöf (”Drömd dikt”, ”Dykaren i drömmen ser”), Johannes Edfelt (”Drömmens skog”, ”Dröm i Provence”, ”Drömspel”), Tomas Tranströmer (i vars ”Drömseminarium” står att läsa: ”Fyra miljarder människor på jorden./ Och alla sover, alla drömmer./ I varje dröm trängs ansikten och kroppar – / de drömda människorna är fler än vi”). Artur Lundkvists intresse för ämnet återspeglas i en rad boktitlar. Harry Martinson betecknade surrealisterna som ”drömdynamitarder” och därför en välgörande kontrast till en materialistisk, förflackad världsbild. Och i sin bok om skrivsvårigheter, Under tiden (författad med paradoxal inspiration!) fastslår Göran Tunström: ”ofta vill jag ge upp och skriva, men då kommer dikterna smygande i drömmarna istället”. Många andra kunde förstås nämnas, alltifrån Swedenborg och dennes postumt utgivna Drömboken (1859).

I exempelvis Eyvind Johnsons författarskap råder en ständig växelverkan mellan dröm och verklighet. Ju mer man studerar den realistiska nivån i Johnsons litterära verk, desto mer förrädisk, desto mer undflyende och osäker tycks den.

I romanen Livsdagen lång minns berättaren några strofer av den tyske minnessångaren Walther van der Vogelweide, verksam på 1200-talet: Vart har de försvunnit, alla mina år? Har jag drömt mitt liv, eller är det verkligt? - - - ”Owé war sint verswunden alliu miniu jar! Ist mir min leben getroumet, oder ist ez war?”
I en tidig novell visar Eyvind Johnson hur människor beror av sina drömmar – som om dessa konstituerade oss… Berättaren betraktar de förväntansfulla, skugglika besökarna i en nattklubbs halvmörker. ”I natt finns vi inte”, tänker han, ”i natt är vi alla drömmar”.

Den yngling som i en högstämd dikt efterlyste ”öppna drömmars dunkla flöden” brottas ett knappt halvsekel senare med samma spörsmål. Var livet bara en dröm? frågas det i Livsdagen lång – ”en berättares dröm om att hitta verkligheten”.

”En berättares dröm om att hitta verkligheten”… Eyvind Johnsons romaner uttrycker eftervart en allt större skepsis inför möjligheten att fastslå några som helst sanningar. De senare verken har karaktär av drömspel. Sinnevärlden framstår i ett allt mer bedrägligt ljus. Drömmens undflyende ordning mänger sig in i den mekaniskt tickande verkligheten och gör den allt mer tvetydig.

Om man slutligen ser till barnlitteraturen är inslag av drömmar snarare regel än undantag. Drömmen representerar här ofta en förvandlande kraft och ingår som en viktig dimension i böcker som Alice i underlandet, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta.

Många huvudpersoner i barnböcker ägnar sig åt dagdrömmerier. Inte minst i Astrid Lindgrens verk kompenserar ofta drömmar för något som barnet saknar i verkligheten. Hos Elsa Beskow däremot fungerar de drömlika äventyren snarare som upptäcktsresor i det mänskliga livets många former, med en mer framhävd moral.

I barnlitteraturgenren är metamorfoserna legio. Philippa Perches Tom’s midnight garden är typisk: den ensamme pojken drömmer varje natt att den trista bakgården förvandlas till en underbar trädgård.

Lewis Carroll avslutar sina böcker om Alice med orden ”Life, what is it but a dream?”. Barndomen kan eftervart i en människas liv komma att framstå som allt mer drömlik – liksom möjligen tillvaron i stort.

Kanske vi mer eller mindre drömmer våra liv?