Den svenska spelmansstämmans historia

Peo Österholm: Buskspel
(Gidlunds)

Sommaren 2006 arrangerades utanför Mora en rekonstruktion av den första spelmansstämman i Sverige: den som Zorn 1906 utlyste i Gesunda, i syfte att rädda svensk folkmusik, som då förde en tynande tillvaro i spåren av frikyrkorörelser, dragspelsmusikens framfart och en allt snabbare samhällsomvandling.

I samband med jubileet slog det mig att det faktiskt inte finns någon skriven historik om den svenska spelmansstämman och des utveckling sedan den legendariska Gesunda-träffen. Men nu har en sådan äntligen kommit: en utomordentligt initierad, välskriven och informativ bok, författad av journalisten Peo Österholm, tillika riksspelman.

Peo Österholm är inte bara påläst och engagerad; som flitig stämmobesökare sedan många år har han många viktiga erfarenheter och intryck att förmedla. För alla med minsta intresse av svensk folkmusik och dess utveckling de senaste hundra åren är detta en guldgruva.

Svenska spelmansstämmor är unika, framhåller författaren, inte minst genom det omfattande buskspel som sedan slutet av 1960-talet blivit en viktig del av evenemangen, alltså det faktum att spelmän oorganiserat spelar tillsammans i mindre eller större grupper efter det inledande allspelet.

Riktigt folkkära blev spelmansstämmorna först mot slutet av 1960-talet. Gröna-vågen-rörelsen och dåtidens alternativa ungdomsrörelser gav tillställningarna en ibland woodstockartad prägel. Jag har sett filmer från stämmorna i Delsbo och Ransäter i början av 1970-talet: en stor del av publiken såg ut som rena hippies (för att inte tala om Skäggmanslaget). Bingsjöstämman var landets största med uppåt 35 000 besökare i början av 80-talet.

I dagsläget finns cirka 300 spelmansstämmor i landet, intresset är fortfarande stort – även om inslagen av dragspel och andra instrument enligt Peo Österholm på sikt kan hota egenarten. Författaren är också starkt kritisk till massmedias enligt honom totala brist på intresse för svensk folkmusik – ”en musikaliskt inkorrekt företeelse”.

Peo Österholm skriver med brinnande engagemang och skapar sammantaget en utomordentlig överblick över ämnet, samtidigt som han genom att närmare beskriva stämmorna också förmedlar närvarokänsla. Den rikt illustrerade boken har ett brett tilltal och är skriven på ett språk som smidigt växlar mellan lyriska skildringar och eldfängda utfall mot vad författaren betecknar som avarter inom den särpräglade stämmokultur som vuxit fram under 1900-talet.