Lyxigt eller spartanskt? Test av fjällhotell

Vad har hänt med de gamla fjällhotellen? Och levs det ännu klassiskt pensionatsliv i fjällvärlden? I Norge vårdas många anrika ställen, men i Sverige har flertalet lagt ner eller gjorts om till lyxiga spahotell.

Vårvintern 2009 besöker jag två legendariska etablissemang: STF:s fjällstation i Grövelsjön respektive Fjällnäs högfjällshotell i södra Härjedalen. Fyra mils väglösa fjällvidder skiljer de båda anläggningarna – som båda ligger bortom de turistiska allfarvägarna.

Svenska Turistföreningens fjällstation i Grövelsjön är förmodligen den mest klassiska fjällhotellmiljö man i dag hittar i Sverige. Det är rustikt och gediget, och trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare – inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.

Dalarnas turistförening föreslog 1934 att STF borde uppföra ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön. STF:s dåvarande ordförande, Gunnar Lindgren, inbjöds att se på området. Han blev entusiastisk och talade om ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in ett markområde och överlämnade det som gåva till STF.

Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, som ansvarat för hotellet sedan 1986, vårdar ställets traditioner, vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bl.a. en spa-anläggning tillkommit här på Långbergets sluttning, 816 meter över havet.

Charlie Ekberg förklarar: ”Det händer att jag säger att vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här t.ex. finns färdledare, gästerna stanna vanligtvis veckovis och är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som det blir vid weekendresor. Faktum är att konceptet är precis som när fjällstationen byggdes. Det är gästtypen som förändrats något och att personalen får ta plats (och det gör de bl a via lönekostnader). Det finns fortfarande ”direktörer”, professorer, läkare och präster bland våra gäster. Huvuddelen är dock ”vanliga” människor, med en dragning mot det akademiska hållet.”

Tidigare under 1980-talet drev Charlie Ekberg Bruksvallarnas fjällhotell (”då var det som Grövelsjön var 1970”). Högfjällshotellet i Fjällnäs beskriver han som ”en av de sista av våra ’konkurrenter’. Men inte nu längre, efter ombyggnaden där: ”Deras gäster är här nu eller letar efter ersättare i Funäsdalsområdet.”

Jag frågar Charlie Ekberg om han har någon medveten strategi för att behålla den gamla stämningen. Jo: ”Vi har ett motto sedan vi kom hit: ’Nytänkande och tradition i bästa kombination’. Det tillåter oss att utvecklas efter dagens behov men samtidigt bromsa när vi står inför nya möjligheter. T ex är det bekvämt för oss att utveckla kök och restaurang enlig Slow Food-konceptet. Samtidigt ligger bordsservering, vita dukar, kristallglas, silverbestick och bakgrundsmusik långt borta. Det kommer alltid att finnas en gräns som inte får överträdas. Men den flyttar sig för varje år.”

Grövelsjön är barnvänligt, avspänt och rustikt. Det känns som om kommersiella villkor underordnats – ja, nästan ideella syften. Vid frukostbuffén prasslar det i matsalen: gästerna plockar med sig smått och gott i en påse med lunchförnödenheter (detta är rena Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (kunde lika gärna ha varit en scen från 1950-talet!).

Alldeles invid fjällstationen börjar flera fina markerade vandringsleder och skidspår, som leder både ut på fjället och runt i närområdet. Märkta leder och kunniga färdledare ger många möjligheter. På eftermiddagarna väntar stor middagsbuffé vid bestämd tid, bastubad eller annan avkoppling. Eller kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik och mäktiga fjäll utanför. Väldiga panoramafönster ger öppen sikt, med norska högfjäll i fonden.

Grövelsjöns fjällstation är ombonat och mysigt, inte minst i restaurangen, med kravmärkta råvaror och stort vinsortiment – men vad gäller själva boendet får man vandrarhemskänsla: rummen är små och tyvärr mycket lyhörda. Den känslige bör välja en av de uthyrningsstugor som STF har nära huvudbyggnaden.

Fjällnäs högfjällshotell öppnade 1882, som ett pensionat. Huvudbyggnaden ser ut som en gammal prästgård, utslängd mitt i fjällvärlden, vid stranden av sjön Malmagen. Här startade den egentliga fjällturismen i Härjedalen. Till en början tog man emot ”luftgäster”, societetspersoner som behövde luftombyte, men också brittisk nobless, liksom en del rika lungsjuka.

Minns när jag var här 1991. Nu är det lyxigt – men en lyx så diskret att den knappt märks. Traditionell reception saknas, personalen kommer ut och handhälsar på nyanlända. Gäster hälsar på varandra med förnamn. En har just anlänt från Mauritius. En annan ägnar en kvart åt att lovorda restaurangens lax. En barnfamilj talar om vad som inte var bra under senaste flygresan till Kina.

Fjällnäs högfjällshotell har nyligen återinvigts, efter en kostsam renovering, varvid också uppförts två toppmoderna flygelbyggnader, som arkitektoniskt bryter av mot de stilrena originalhusen. Flyglarna erbjuder rum av högsta internationella hotellstandard. Alltsammans är ytterst smakfullt, med platsbyggda snickerier, dyra naturmaterial, handvävda tyger, trä- och skiffergolv, osv. Golvvärme, minibar och skrivbord med bredband men också eget brevpapper hör till bekvämligheterna.

Nygamla Fjällnäs är en luxuös anläggning – som förresten New York Times nyligen listade som ett av de resmål i världen man inte får missa. Fjällnäs kom på 6:e plats bland de globalt listade attraktionerna för välbeställda amerikanare.

I huvudbyggnaden finns något av gamla tiders atmosfär kvar i sällskapsrummen, men alltsammans är samtidigt påverkat av ett slags urban modernitet; jag får snarast associationer till de mer luxuösa norska fjällhotellen, där något uråldrigt möter en hypermodern samtid; ungefär som på Rondablikk höyfjellshotell. Restaurangen är närmast att betrakta som en gourmetkrog. Här gäller det att ha ett välfyllt kreditkort.

Fjällnäs kanske förnämsta attraktion är ”Mii Gullo” – ett nybyggt spa nere vid strandkanten. Den lapska frasen betyder ”Hur mår du”. Egentligen onödig fråga: alla som får uppleva detta är säkert nöjda. Det hela är rustikt elegant – ungefär som på finska Hanaholmen, med enkla material och extrem finish. Kort sagt: gedigen lyx baserat på det elementära snarare än det extraordinära. Bastuavdelningen, med panoramautsikt över fjällvärlden, är sagolik – och strax utanför väntar en bassäng med 38-gradigt vatten. Trivs man inte i värmen kan man svalka sig i isvaken intill.

Fjällnäs är exklusivt, rogivande och vackert – och extremt dyrt. Det märkliga är att man över huvud taget kostat på det gamla pensionatet en så uppseendeväckande påkostad makeover. Vem betalar? Jag börjar nysta i ägarförhållandena, och finner att stället ägs av finansmannen Lars Bertmar, tidigare vd och ordförande i Carnegie, men också docent på handelshögskolan, professor vid Berkely, börskrönikör på Veckans Affärer, vice cd på Handelsbanken, osv. Lars Bertmar och hans fru Christina är bosatta i London, men har sommarbostad i Stockholms skärgård, och sedan tiotalet år även strax intill Fjällnäs högfjällshotell.

Paret Bertmar fick för några år sedan idén att anlägga ett hotell i området. De förvärvade mark (900 hektar!) och började skissa på ett lyxhotell för 140 miljoner. Men efter diverse problem med ny väg upp i det jungfruliga fjällområdet beslutade de sig för att skrinlägga planerna. De förvärvade istället det gamla pensionatet och byggde om det till lyxhotell. Målgruppen är densamma: en välbeställd, internationell elit.

Huvudarkitekt för omgestaltningen av pensionatet har varit Fanny Sachs, gift med Marcus Wallenberg. Ansvarig för upprustningen av huvudbyggnaden har varit iranskfödda Shideh Shaygan, gift med Moderna museets chef, Lars Nittve.

Omgestaltningen av Fjällnäs är ganska extrem, men tidstypisk. En rad luxuösa fjällanläggningar har tillkommit på senare år, som exempelvis Storhogna fjällhotell, med sober vinterträdgård, påkostad spaanläggning, osv. Och i Åre finns liknande lekplatser för de rika: Copperhill Mountain Lodge och Holiday Club.

Frågan är dock om inte traditionella, enklare fjällanläggningar, som STF:s Grövelsjön, står bäst rustade för framtiden och där en mer blandad publik välkomnas och där den främsta lyxen alltjämt består av tallurskog, vattenfall och vindgenomströmmad tystnad.

Den finska bastuns åldriga moder...

”Att bada i en äkta finsk rökbastu är en unik upplevelse. Vi eldar ugnen i bastun under fyra timmar och när elden brunnit ut vädras röken ut. Därefter hälls vatten på ugnens heta stenar och bastun förvandlas till en ångbastu. Tack vare den höga stentemperaturen räcker hettan i rösugnen, som saknar murbruk, till ett långt angenämt ångbad. Som komplement till bastubadet finns en badtunna som rymmer 10 personer. Vi fyller den med källvatten och värmer vattnet till 40 grader. Behöver man svalka av sig är det bara att hoppa i dammen med fyragradigt källvatten.”

Detta lockrop från konferens- och aktivitetscentrumet Skålsjögården – belägen i anrika finnbygder i de höglänta skogarna mellan Svabensverk och Edsbyn – kunde jag omöjligt motstå; en oktoberdag for jag därför till den årent-runt-öppna kursgården i Hälsingland, bara 7 mil norr om Falun.

Ett underbart vildmarksområde, med överallt ståtligt kuperade marker! Här finns gångstigar, fäbodar, vattenrika åar och vintertid milsvida längdåkningsspår. Området är ett av de snösäkraste inom en tiomilsradie från Falun; i klass med Orsa Grönklitt, och för övrigt på exakt samma breddgrad och i samma växtzon (6).

Vildmarksanläggningen Skålsjögården (med 100 bäddar, restaurang, eldpallkoja, finnskogsmuseum m.m.) har potential att bli ett allt mer välbesökt vintereldorado för skidsugna sörlänningar. Medeltemperaturen i Dalarna motsvarar numera Mälardalen på 60-talet. Nu på 2000-talet måste man norr om en linje Vansbro–Orsa—Bingsjö för att få uppleva en någorlunda säker snövinter.

Oktoberdagen går mot kväll. Efter fem timmars eldande är den timrade rökbastun het: äntligen kan jag kliva in och börja ösa vatten på stenarna. Rökbastu är dock egentligen en ångbastu: röken är redan utvädrad när bastubadet påbörjas. Men som ångbastu är den ojämförlig: rökbastuns värme är mycket speciell: intensiv men ändå mild och mjuk.

Finnarna har flera namn för bastuånga (likaväl som samer och islänningar har mängder av namn för olika sorters snö). Ett av dem är ”löyly”. En löyly ska vara lång och mjuk och kännas som en omfamning.

Tja… jag tycker mig här omfamnas av hela den gamla finska skogskulturen, och av en gången tids djupa ro. Samtidigt innebär upplevelsen i detta halvmörka utrymme, med jordgolv, timmerväggar, vatten och kvardröjande eldhetta, en underbar närkontakt med fyra grundelement, här sammanfogat till genuin avkoppling och säregen kroppslig njutning.

Rökbastun är för kroppen vad Kalevala-läsning är för själen.

Hade jag dessutom inlett med att åka skidor eller vandra skulle nog känslan av avspänning ha varit än starkare.

Det brukar sägas att det första hus en skogsfinne uppförde på sitt nybygge var en bastu.

Finnarna har ett bra ordspråk: ”Om tjära, brännvin eller bastu inte hjälper, då är döden nära.”

För vidare äventyr inom rökbastu-området rekommenderas Bredsjö i södra Bergslagen (underbart belägen på en liten udde med badmöjlighet i sjön och vattenfall på andra sidan viken), Anttila respektive Hovfjället i Nordvärmland samt rökbastun i Hofors, uppförd vid en sjö efter en ritning från 1872.

Rökbastun är den finska bastuns åldriga moder – och det är just känslan av ursprunglighet, enkelhet och djup ro som slutligen toppar den där underbara utmattningen som flera timmars bastubadande ger.

Bestsellers = bäst litteratur?

Som ”inköpsvägledning” har Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris börjat skicka listor över nyutgivna böcker till svenska bibliotek. I exempelvis Stockholm görs redan de flesta beställningar utifrån Adlibris-listorna.

”Det här är en grundklassning över vad de behöver köpa”, förklarar företagets vd, Pär Svärdson.

Kategori A, ”Storsäljande författare”, presenteras först. Allra sist, under F, förtecknas ”Mycket smal litteratur”.

Ska svenska bibliotek alltså hädanefter basera sina inköp på hur kommersiellt gångbar en viss titel är?

Även Bibliotekstjänst drivs i allt högre grad av kommersiella hänsyn. Tidigare recenserades allt nyutkommet (recensionerna betydde åtskilligt när landets bibliotekarier planerade bokinköp) men numera avböjer BTJ att recensera bl.a. ”smal lyrik med låga försäljningssiffror”.

Adlibris har alltså börjat toppstyra bibliotekens inköp. Konsekvens: deckare och kokböcker kommer att fylla en allt större del av utrymmet medan ”smal” litteratur aldrig får en chans.

”Vi underlättar bara bibliotekariernas jobb”, säger Fredrik Lind på Adlibris.

Snart blir väl biblioteken Adlibris-filialer. Dags för ett nytt författaruppror?

Utblick över fördomar

När Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes båda för hätsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstänkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.

På ett seminarium hörde jag en gång Kerstin Ekman berätta om när hon blev uppringd av DN:s kulturredaktion, som berättade nyheten att Harry Martinson var död. Tidningen ville ha en reaktion. Kerstin Ekman: ”Jag började gråta i telefonen. Men då blev journalisten förvånad: ’Va? Gråter du? Det är du den första som gör.’ Sådan var stämningen på den tiden.”

Karl Vennberg deklarerade att Johnson och Martinson inte var värda priset. Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ”katastrofalt”. När Harry Martinson och Eyvind Johnson själva fick komma till tals i tv framstod de som så sammanbitna, så på sin vakt, att man snarast fick intrycket av två anklagade. Harry Martinson förklarade inför tv-kameran att han var ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött.

Sveriges Radio gjorde ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson faktiskt hånade denne. När Johnson mångordigt försökte besvara frågan hur det kändes att få nobelpris, avbröt Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.”

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Politruker som konstapelaktigt bevakar litteraturen har väl alltid funnits. Själv fick jag nyligen höra att min senaste bok, Utblickar från Söderås (med ju ganska oskyldiga små betraktelser från Siljansbygden), var att betrakta som i det närmaste ”sverigedemokratisk”.

Varför det? Jo, ordet ”nationalromantik” nämns där flera gånger.

Hm… Kanske hela sjön mellan Rättvik och Mora är lite misstänkt – ja, utsikterna häromkring lite sverigedemokratiska?

Jussi Björling - storfiskare och världstenor

Jacob Forsell (huvudred.), Björn Ranelid, Harald Henrysson, Roger Alderstrand
JUSSI
(Norstedts)

Lagom till hundraårsdagen av Jussi Björlings födelse utkommer en bok om detta sångarfenomen; en av världens största tenorer någonsin. Det är en ytterligt påkostad volym. Lägg därtill Johannes Sjöbergs bifogade cd-skiva med 19 sångnummer så blir detta praktverk relativt komplett (dock hade jag önskat att inspelningarna, gjorda mellan 1920 och 1959, skulle ha presenterats kronologiskt).

Jag vet inte om dessa cd-inspelningar remastrats i studio, hur som helst är ljudkvalitén förbluffande bra. Inledningsspåret, där nioårige Jussi tillsammans med bröderna sjunger psalmen ”Hör mig när jag ropar” – en inspelning gjord i USA 1920 – är närmast sensationellt. Även några intervjuavsnitt ingår.

Jacob Forsell, vars farfar var operachef i Stockholm och hjälpte den unge Jussi i början av hans karriär, inleder med ett kort förord; därefter följer bokens enda längre textavsnitt, skrivet av Björn Ranelid, som här ger ett mångfacetterat porträtt av sångaren och människan Jussi Björling. Det är personligt snarare än högstämt skrivet, och påfallande insiktsfullt.

I det långa avsnittet om närstående och släktförhållanden saknar jag en övergripande, summerande text; å andra sidan bildar de många texterna ett pussel som så att säga lägger sig självt. Ju längre man kommer in i boken, desto tydligare tycker man sig se denne Jussi Björling, som tycks ha trivts lika bra på världsscenerna som hemma på bryggan i Stockholms skärgård, ensam med ett metspö i den svenska sommarkvällens stora tystnad. Till och med på en operaturné i USA tog sig Jussi tid att fiska; på ett foto från Bahamas står han med kastspö i ena handen och en fisk i den andra – en bjässe i femkilosklassen.

En stor del av boken fylls av fotografier, dessutom har bl.a. många operaaffischer reproducerats. Boken avslutas med en sammanställning av Jussi Björlings alla sångframträdanden, från 1915 till 1960. Det är en värdefull katalogisering som här gjorts.

Irländsk hjälte i Falun

Nisserska teatern (Falu teateramatörer)
HJÄLTEN PÅ DEN GRÖNA ÖN
av John Millington Synge
Översättning och regi: Cahtherine Gordon
I rollerna: Tony Westling, Kristian Lund, Stefan Hyttsten, Victoria Ericols, Pia Jogér, Anita Lundmark m.fl.
Kör: Jennifer Ashbourne, Karin Busch, Maj Ardesjö, Birgitta Tomas, Kent Vickström, Maggie Eklund, Sven Lagerström och Karin Nordström.

”Hjälten på den gröna ön” mottogs med oro och bråk vid urpremiären 1907: pjäsen ansågs ”vanära” irländarna. Nationalistledaren Sinn Féin betecknade den som ”omänsklig” och hävdade att den var skriven på ”det värsta språk som hörts från en scen”. Och vid New York-premiären 1911 kastades grönsaker och stinkbomber mot scenen – och hela ensemblen greps efter kort tid, anklagad för att ha iscensatt en ”omoralisk” pjäs.

Med åren har Millingtons pjäs allt oftare betecknats som mästerlig – och den har gjorts i många versioner. Till och med i Kina har den spelats. Pjäsen har även filmatiserats samt getts som både musikal och opera.

Vad i denna djupt irländska komedi är det som lockar? Berättelsen om den unge fadermördaren som söker skydd på ett värdshus är knappast någon biblisk uppbyggelsehistoria, men den har åtskilliga kvalitéer: en djupt folklig förankring, känsla för berättande och dramaturgi och, inte minst, en humor av ovanligt drastiskt och burleskt slag. I mångt och mycket är detta en irländsk variant av Nikolaj Gogols ”Riksrevisorn”.

Parallellt med ett mustigt berättande i klass med Rabelais skrönor finns även en stark känsla för berättandets själva magi, och berättande som förförelse. Härutöver framställs det muntliga berättandet som en konstform gränsande till poesin.

I Nisserska teaterns intima lokal, med kongenial scenografi, blir jag dock inledningsvis fundersam. Här möter en humor så grovkornig att det irländska sipprar rakt igenom: de första tio minuterna bjuds ett spel som pendlar mellan Peter Flacks revyform, undermålig bygdegårdsteater och patetiskt överspel à la nattståndna pilsnerfilmer. Men efter fem—tio minuter stabiliseras spelet, finner sin rytm, sitt rätta tilltal. Det som förut var plågsamt blir snart njutningsfullt. Det som var överspel hakar i den drastiska humorn och driver handlingen framåt, genomgående med artistisk lyster.

Framför allt Tony Westlings ”fadermördare” och krogvärdens dotter Pia Jogér lyfter spelet, men även exempelvis Anita Lundmark som kärlekskrank änka; en av många kvinnor som försöker förföra den unge ”hjälten”.

Lägg härtill förinspelad irländsk musik samt utomordentlig körsång av en ensemble som framträder med verklig känsla för denna uråldriga folkmusik – och man går med varmt hjärta ut från Nisserska i den kylslagna vinternatten.

En handelsresande i Reinfeldts nya sköna värld

Dramaten, Lilla scenen
EN HANDELSRESANDES DÖD
av Arthur Miller
Regi: Eva Dahlman
Scenografi: Lehna Edwall
I rollerna: Krister Henriksson, Lena Endre, Christopher Wagelin, Martin Wallström, Jan Waldekranz, Kristina Törnqvist m.fl.

Jag har följt pjäsutbudet på Dramaten sedan sent sjuttiotal och kan bara konstatera att det är ganska sällan man blir helt överväldigad av något. Men nu finns en sådan uppsättning: Eva Dahlmans version av En handelsresandes död är fullständigt magnifik – inte minst tack vare Lena Endre och Krister Henriksson, som båda spelar sublimt; på en nivå man numera sällan ser maken till.

Sammantaget blir detta fantastisk teater. Ja, den aktuella uppsättningen överglänser faktiskt Dramatenversionen från 1991, regisserad av Lars Amble. Jag minns att Arthur Miller själv kom ut på scenen vid slutapplåderna; han hade i någon mån själv varit med under repetitionsarbetet.

Den nya uppsättningen når emellertid längre. Dels förmedlas här en nästan kusligt skarp samtidskänsla. Och i föreställningen ges en dödsstöt inte bara mot den stackars huvudpersonen – en tragisk marionett i marknadskrafters spel, långt ovan hans huvud – utan här framstår hela den reinfeltska Alliansen som måltavla. Pjäsens huvudperson kunde lika gärna vara en av alla de svenskar som nu sliter livet ur sig på underbetalda jobb, i tron på framtida segrar – men samtidigt ingående i ett system där fackföreningar fått allt mindre att säga till om och med en försäkringskassa som numera nekar även svårt sjuka sjukpenning och i stället obönhörligt direktavvisar ”patrasket” till arbetsmarknadens växande utbud av underbetalda småjobb (den sortens jobb växer lavinartat; ungefär som kåkstäderna kring världens megastäder).

Mot slutet av föreställningen tänds bländstarka strålkastare mot publiken, som för att säga: Hör ni också till dem som likt denne handelsresande sliter livet ur er för liknande illusioner?

Där Jarl Kulle 1991 var teatralt överväldigande med sin yviga, lite Markurells-lika stil framträder här Krister Henriksson som en hunsad, dämpad försäljartyp vars drömmar inte hägrar i framtiden utan i det förflutna. Här möter ett drömspelsartat spel där Krister Henriksson som i ett förestående avsked till livet möter olika tidsskikt. Men hans tillvaro är som ett tombolahjul med endast nitlotter kvar. Lena Endre som hustrun gör en av sina bästa roller någonsin: milt inlevelsefull – och försynt vakande över makens oroliga väsen.

Pjäspersonerna framställs så till den grad som blinda offer att alltsammans här artar sig till närmast antikt ödesdrama. Lägg härtill en skarpsynt psykologi à la O´Neill. Publiken möter en familj som likt fyra skärvor speglar ohyggliga samhällskrafter. Det är lika starkt som uppfodrande.