Utblick över fördomar

När Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 tilldelats nobelpriset i litteratur utsattes båda för hätsk kritik. De mer eller mindre förföljdes i media. Deras sista tid i livet fördystrades av detta misstänkliggörande. Eyvind Johnson slutade skriva och dog efter två års tystnad, Harry Martinson blev allt mer deprimerad och tog sitt liv.

På ett seminarium hörde jag en gång Kerstin Ekman berätta om när hon blev uppringd av DN:s kulturredaktion, som berättade nyheten att Harry Martinson var död. Tidningen ville ha en reaktion. Kerstin Ekman: ”Jag började gråta i telefonen. Men då blev journalisten förvånad: ’Va? Gråter du? Det är du den första som gör.’ Sådan var stämningen på den tiden.”

Karl Vennberg deklarerade att Johnson och Martinson inte var värda priset. Sven Delblanc betecknade Akademiens beslut som ”katastrofalt”. När Harry Martinson och Eyvind Johnson själva fick komma till tals i tv framstod de som så sammanbitna, så på sin vakt, att man snarast fick intrycket av två anklagade. Harry Martinson förklarade inför tv-kameran att han var ”beklämd” av de negativa reaktioner han mött.

Sveriges Radio gjorde ett Eko-inslag med Mikael Timm som reporter – som spydig och ironisk gentemot Eyvind Johnson faktiskt hånade denne. När Johnson mångordigt försökte besvara frågan hur det kändes att få nobelpris, avbröt Mikael Timm (likt en raljant Täppas Fogelberg): ”Jaha, det var tydligen en svår fråga.”

De kritiska rösterna var många. Kurt Aspelin menade att valet var ”helt befängt” och Sven-Eric Liedman ansåg att såväl Johnson som Martinson var ”fruktansvärt passé”. Olof Lagercrantz anklagade Nobelkommittén för ”återfall i nationalism och provinsialism” och DN-kritikern Karl-Erik Lagerlöf skrev: ”Eyvind Johnson är ju internationellt sett inte på något vis en nydanare.”

När jag i början av 1980-talet så smått började forska valde jag Eyvind Johnsons prosa. Jag mötte förvånade reaktioner och nedlåtande kommentarer på den litteraturvetenskapliga institutionen. Hur kunde jag över huvud taget intressera mig för Eyvind Johnson? Han var ju överspelad sedan länge! En mossig, borgerlig författare! En klassförrädare! En överlöpare! Några av de mer revolutionära forskarna menade att hans nobelpris var överklassens uppmuntrande tack för att han genom sitt författarskap avslöjat sig som en klassförrädare.

Politruker som konstapelaktigt bevakar litteraturen har väl alltid funnits. Själv fick jag nyligen höra att min senaste bok, Utblickar från Söderås (med ju ganska oskyldiga små betraktelser från Siljansbygden), var att betrakta som i det närmaste ”sverigedemokratisk”.

Varför det? Jo, ordet ”nationalromantik” nämns där flera gånger.

Hm… Kanske hela sjön mellan Rättvik och Mora är lite misstänkt – ja, utsikterna häromkring lite sverigedemokratiska?