Irländsk hjälte i Falun

Nisserska teatern (Falu teateramatörer)
HJÄLTEN PÅ DEN GRÖNA ÖN
av John Millington Synge
Översättning och regi: Cahtherine Gordon
I rollerna: Tony Westling, Kristian Lund, Stefan Hyttsten, Victoria Ericols, Pia Jogér, Anita Lundmark m.fl.
Kör: Jennifer Ashbourne, Karin Busch, Maj Ardesjö, Birgitta Tomas, Kent Vickström, Maggie Eklund, Sven Lagerström och Karin Nordström.

”Hjälten på den gröna ön” mottogs med oro och bråk vid urpremiären 1907: pjäsen ansågs ”vanära” irländarna. Nationalistledaren Sinn Féin betecknade den som ”omänsklig” och hävdade att den var skriven på ”det värsta språk som hörts från en scen”. Och vid New York-premiären 1911 kastades grönsaker och stinkbomber mot scenen – och hela ensemblen greps efter kort tid, anklagad för att ha iscensatt en ”omoralisk” pjäs.

Med åren har Millingtons pjäs allt oftare betecknats som mästerlig – och den har gjorts i många versioner. Till och med i Kina har den spelats. Pjäsen har även filmatiserats samt getts som både musikal och opera.

Vad i denna djupt irländska komedi är det som lockar? Berättelsen om den unge fadermördaren som söker skydd på ett värdshus är knappast någon biblisk uppbyggelsehistoria, men den har åtskilliga kvalitéer: en djupt folklig förankring, känsla för berättande och dramaturgi och, inte minst, en humor av ovanligt drastiskt och burleskt slag. I mångt och mycket är detta en irländsk variant av Nikolaj Gogols ”Riksrevisorn”.

Parallellt med ett mustigt berättande i klass med Rabelais skrönor finns även en stark känsla för berättandets själva magi, och berättande som förförelse. Härutöver framställs det muntliga berättandet som en konstform gränsande till poesin.

I Nisserska teaterns intima lokal, med kongenial scenografi, blir jag dock inledningsvis fundersam. Här möter en humor så grovkornig att det irländska sipprar rakt igenom: de första tio minuterna bjuds ett spel som pendlar mellan Peter Flacks revyform, undermålig bygdegårdsteater och patetiskt överspel à la nattståndna pilsnerfilmer. Men efter fem—tio minuter stabiliseras spelet, finner sin rytm, sitt rätta tilltal. Det som förut var plågsamt blir snart njutningsfullt. Det som var överspel hakar i den drastiska humorn och driver handlingen framåt, genomgående med artistisk lyster.

Framför allt Tony Westlings ”fadermördare” och krogvärdens dotter Pia Jogér lyfter spelet, men även exempelvis Anita Lundmark som kärlekskrank änka; en av många kvinnor som försöker förföra den unge ”hjälten”.

Lägg härtill förinspelad irländsk musik samt utomordentlig körsång av en ensemble som framträder med verklig känsla för denna uråldriga folkmusik – och man går med varmt hjärta ut från Nisserska i den kylslagna vinternatten.