Lyxigt eller spartanskt? Test av fjällhotell

Vad har hänt med de gamla fjällhotellen? Och levs det ännu klassiskt pensionatsliv i fjällvärlden? I Norge vårdas många anrika ställen, men i Sverige har flertalet lagt ner eller gjorts om till lyxiga spahotell.

Vårvintern 2009 besöker jag två legendariska etablissemang: STF:s fjällstation i Grövelsjön respektive Fjällnäs högfjällshotell i södra Härjedalen. Fyra mils väglösa fjällvidder skiljer de båda anläggningarna – som båda ligger bortom de turistiska allfarvägarna.

Svenska Turistföreningens fjällstation i Grövelsjön är förmodligen den mest klassiska fjällhotellmiljö man i dag hittar i Sverige. Det är rustikt och gediget, och trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare – inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.

Dalarnas turistförening föreslog 1934 att STF borde uppföra ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön. STF:s dåvarande ordförande, Gunnar Lindgren, inbjöds att se på området. Han blev entusiastisk och talade om ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in ett markområde och överlämnade det som gåva till STF.

Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, som ansvarat för hotellet sedan 1986, vårdar ställets traditioner, vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bl.a. en spa-anläggning tillkommit här på Långbergets sluttning, 816 meter över havet.

Charlie Ekberg förklarar: ”Det händer att jag säger att vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här t.ex. finns färdledare, gästerna stanna vanligtvis veckovis och är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som det blir vid weekendresor. Faktum är att konceptet är precis som när fjällstationen byggdes. Det är gästtypen som förändrats något och att personalen får ta plats (och det gör de bl a via lönekostnader). Det finns fortfarande ”direktörer”, professorer, läkare och präster bland våra gäster. Huvuddelen är dock ”vanliga” människor, med en dragning mot det akademiska hållet.”

Tidigare under 1980-talet drev Charlie Ekberg Bruksvallarnas fjällhotell (”då var det som Grövelsjön var 1970”). Högfjällshotellet i Fjällnäs beskriver han som ”en av de sista av våra ’konkurrenter’. Men inte nu längre, efter ombyggnaden där: ”Deras gäster är här nu eller letar efter ersättare i Funäsdalsområdet.”

Jag frågar Charlie Ekberg om han har någon medveten strategi för att behålla den gamla stämningen. Jo: ”Vi har ett motto sedan vi kom hit: ’Nytänkande och tradition i bästa kombination’. Det tillåter oss att utvecklas efter dagens behov men samtidigt bromsa när vi står inför nya möjligheter. T ex är det bekvämt för oss att utveckla kök och restaurang enlig Slow Food-konceptet. Samtidigt ligger bordsservering, vita dukar, kristallglas, silverbestick och bakgrundsmusik långt borta. Det kommer alltid att finnas en gräns som inte får överträdas. Men den flyttar sig för varje år.”

Grövelsjön är barnvänligt, avspänt och rustikt. Det känns som om kommersiella villkor underordnats – ja, nästan ideella syften. Vid frukostbuffén prasslar det i matsalen: gästerna plockar med sig smått och gott i en påse med lunchförnödenheter (detta är rena Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (kunde lika gärna ha varit en scen från 1950-talet!).

Alldeles invid fjällstationen börjar flera fina markerade vandringsleder och skidspår, som leder både ut på fjället och runt i närområdet. Märkta leder och kunniga färdledare ger många möjligheter. På eftermiddagarna väntar stor middagsbuffé vid bestämd tid, bastubad eller annan avkoppling. Eller kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik och mäktiga fjäll utanför. Väldiga panoramafönster ger öppen sikt, med norska högfjäll i fonden.

Grövelsjöns fjällstation är ombonat och mysigt, inte minst i restaurangen, med kravmärkta råvaror och stort vinsortiment – men vad gäller själva boendet får man vandrarhemskänsla: rummen är små och tyvärr mycket lyhörda. Den känslige bör välja en av de uthyrningsstugor som STF har nära huvudbyggnaden.

Fjällnäs högfjällshotell öppnade 1882, som ett pensionat. Huvudbyggnaden ser ut som en gammal prästgård, utslängd mitt i fjällvärlden, vid stranden av sjön Malmagen. Här startade den egentliga fjällturismen i Härjedalen. Till en början tog man emot ”luftgäster”, societetspersoner som behövde luftombyte, men också brittisk nobless, liksom en del rika lungsjuka.

Minns när jag var här 1991. Nu är det lyxigt – men en lyx så diskret att den knappt märks. Traditionell reception saknas, personalen kommer ut och handhälsar på nyanlända. Gäster hälsar på varandra med förnamn. En har just anlänt från Mauritius. En annan ägnar en kvart åt att lovorda restaurangens lax. En barnfamilj talar om vad som inte var bra under senaste flygresan till Kina.

Fjällnäs högfjällshotell har nyligen återinvigts, efter en kostsam renovering, varvid också uppförts två toppmoderna flygelbyggnader, som arkitektoniskt bryter av mot de stilrena originalhusen. Flyglarna erbjuder rum av högsta internationella hotellstandard. Alltsammans är ytterst smakfullt, med platsbyggda snickerier, dyra naturmaterial, handvävda tyger, trä- och skiffergolv, osv. Golvvärme, minibar och skrivbord med bredband men också eget brevpapper hör till bekvämligheterna.

Nygamla Fjällnäs är en luxuös anläggning – som förresten New York Times nyligen listade som ett av de resmål i världen man inte får missa. Fjällnäs kom på 6:e plats bland de globalt listade attraktionerna för välbeställda amerikanare.

I huvudbyggnaden finns något av gamla tiders atmosfär kvar i sällskapsrummen, men alltsammans är samtidigt påverkat av ett slags urban modernitet; jag får snarast associationer till de mer luxuösa norska fjällhotellen, där något uråldrigt möter en hypermodern samtid; ungefär som på Rondablikk höyfjellshotell. Restaurangen är närmast att betrakta som en gourmetkrog. Här gäller det att ha ett välfyllt kreditkort.

Fjällnäs kanske förnämsta attraktion är ”Mii Gullo” – ett nybyggt spa nere vid strandkanten. Den lapska frasen betyder ”Hur mår du”. Egentligen onödig fråga: alla som får uppleva detta är säkert nöjda. Det hela är rustikt elegant – ungefär som på finska Hanaholmen, med enkla material och extrem finish. Kort sagt: gedigen lyx baserat på det elementära snarare än det extraordinära. Bastuavdelningen, med panoramautsikt över fjällvärlden, är sagolik – och strax utanför väntar en bassäng med 38-gradigt vatten. Trivs man inte i värmen kan man svalka sig i isvaken intill.

Fjällnäs är exklusivt, rogivande och vackert – och extremt dyrt. Det märkliga är att man över huvud taget kostat på det gamla pensionatet en så uppseendeväckande påkostad makeover. Vem betalar? Jag börjar nysta i ägarförhållandena, och finner att stället ägs av finansmannen Lars Bertmar, tidigare vd och ordförande i Carnegie, men också docent på handelshögskolan, professor vid Berkely, börskrönikör på Veckans Affärer, vice cd på Handelsbanken, osv. Lars Bertmar och hans fru Christina är bosatta i London, men har sommarbostad i Stockholms skärgård, och sedan tiotalet år även strax intill Fjällnäs högfjällshotell.

Paret Bertmar fick för några år sedan idén att anlägga ett hotell i området. De förvärvade mark (900 hektar!) och började skissa på ett lyxhotell för 140 miljoner. Men efter diverse problem med ny väg upp i det jungfruliga fjällområdet beslutade de sig för att skrinlägga planerna. De förvärvade istället det gamla pensionatet och byggde om det till lyxhotell. Målgruppen är densamma: en välbeställd, internationell elit.

Huvudarkitekt för omgestaltningen av pensionatet har varit Fanny Sachs, gift med Marcus Wallenberg. Ansvarig för upprustningen av huvudbyggnaden har varit iranskfödda Shideh Shaygan, gift med Moderna museets chef, Lars Nittve.

Omgestaltningen av Fjällnäs är ganska extrem, men tidstypisk. En rad luxuösa fjällanläggningar har tillkommit på senare år, som exempelvis Storhogna fjällhotell, med sober vinterträdgård, påkostad spaanläggning, osv. Och i Åre finns liknande lekplatser för de rika: Copperhill Mountain Lodge och Holiday Club.

Frågan är dock om inte traditionella, enklare fjällanläggningar, som STF:s Grövelsjön, står bäst rustade för framtiden och där en mer blandad publik välkomnas och där den främsta lyxen alltjämt består av tallurskog, vattenfall och vindgenomströmmad tystnad.