En handelsresande i Reinfeldts nya sköna värld

Dramaten, Lilla scenen
EN HANDELSRESANDES DÖD
av Arthur Miller
Regi: Eva Dahlman
Scenografi: Lehna Edwall
I rollerna: Krister Henriksson, Lena Endre, Christopher Wagelin, Martin Wallström, Jan Waldekranz, Kristina Törnqvist m.fl.

Jag har följt pjäsutbudet på Dramaten sedan sent sjuttiotal och kan bara konstatera att det är ganska sällan man blir helt överväldigad av något. Men nu finns en sådan uppsättning: Eva Dahlmans version av En handelsresandes död är fullständigt magnifik – inte minst tack vare Lena Endre och Krister Henriksson, som båda spelar sublimt; på en nivå man numera sällan ser maken till.

Sammantaget blir detta fantastisk teater. Ja, den aktuella uppsättningen överglänser faktiskt Dramatenversionen från 1991, regisserad av Lars Amble. Jag minns att Arthur Miller själv kom ut på scenen vid slutapplåderna; han hade i någon mån själv varit med under repetitionsarbetet.

Den nya uppsättningen når emellertid längre. Dels förmedlas här en nästan kusligt skarp samtidskänsla. Och i föreställningen ges en dödsstöt inte bara mot den stackars huvudpersonen – en tragisk marionett i marknadskrafters spel, långt ovan hans huvud – utan här framstår hela den reinfeltska Alliansen som måltavla. Pjäsens huvudperson kunde lika gärna vara en av alla de svenskar som nu sliter livet ur sig på underbetalda jobb, i tron på framtida segrar – men samtidigt ingående i ett system där fackföreningar fått allt mindre att säga till om och med en försäkringskassa som numera nekar även svårt sjuka sjukpenning och i stället obönhörligt direktavvisar ”patrasket” till arbetsmarknadens växande utbud av underbetalda småjobb (den sortens jobb växer lavinartat; ungefär som kåkstäderna kring världens megastäder).

Mot slutet av föreställningen tänds bländstarka strålkastare mot publiken, som för att säga: Hör ni också till dem som likt denne handelsresande sliter livet ur er för liknande illusioner?

Där Jarl Kulle 1991 var teatralt överväldigande med sin yviga, lite Markurells-lika stil framträder här Krister Henriksson som en hunsad, dämpad försäljartyp vars drömmar inte hägrar i framtiden utan i det förflutna. Här möter ett drömspelsartat spel där Krister Henriksson som i ett förestående avsked till livet möter olika tidsskikt. Men hans tillvaro är som ett tombolahjul med endast nitlotter kvar. Lena Endre som hustrun gör en av sina bästa roller någonsin: milt inlevelsefull – och försynt vakande över makens oroliga väsen.

Pjäspersonerna framställs så till den grad som blinda offer att alltsammans här artar sig till närmast antikt ödesdrama. Lägg härtill en skarpsynt psykologi à la O´Neill. Publiken möter en familj som likt fyra skärvor speglar ohyggliga samhällskrafter. Det är lika starkt som uppfodrande.