Nya böcker

I en av Andrej Tarkovskijs filmer, jag vill minnas Spegeln, bläddrar en av huvudpersonerna i en praktfull bokvolym, fylld av reproducerade ikonmålningar. Kameran dröjer andaktsfullt vid bild efter bild. Pappersprassel vid sidvändningen är det enda ljud som hörs. Själva läsakten förlänas en underbar materialitet. Närbilderna, lugnet, handen som vänder blad – det är som om även läsandet här blir något ikonartat.

Jag minns detta när jag nu bläddrar i den nyutkomna ”Hälsning från Leksand”, med gamla vykort och andra fotografier från tiden kring förra sekelskiftet – då Leksand var ett av landets populäraste resmål. Jag sjunker in i motiven. Det är som att falla djupt i en brunn av historia. Jovia Marceta på Leksands kulturhus är redaktör för denna gediget sammanställda bok, utgiven av kommunen och med Roland Andersson som textförfattare.

Inte nog med att detta är en fantastisk bok: det medföljer även en dvd, där Olle Winge berättar om gamla tiders Leksand, varvat med avsnitt ur gamla dokumentärfilmer. Dessutom finns flera bildspel där fotografier passerar revy, till musik av Leksands spelmanslag, Sofia Sandéns sång, osv.

Jag nämner detta som exempel på en av 2010 års intressanta bokvolymer. Låt mig helt kort nämna ytterligare några: Litteraturprofessor Lars Lönnroths fantastiskt välskrivna memoarer; här bjuds en stilistisk uppvisning av i dag sällsynt slag. Lönnroths ”minnesfragment” är skrivna med en språklig klarhet som påminner mig om Ivar Los memoarer, som utstrålade samma berättarglädje, samma språkliga smidighet och okonstlade uttryckskraft. Lönnroths 500-sidiga ”Dörrar till främmande rum” (Atlantis) är hyperspännande; inte minst interiörerna från Berkeley, som utgjorde något av 68-rörelsens vagga och där gästlärare Lönnroth i den allmänna radikaliseringens namn med ens lade sig till med helskägg.

Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” (Ordfront) är inte genomgående så personligt präglad som jag kanske hade väntat mig; i mångt och mycket bestås läsaren med ganska allmänt hållna analyser av de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling. Greider tar sig grundligt fram; han plogar upp höga vallar av läsfrukter och komplexa analyser – men om man framhärdar i den emellanåt ganska kompakta prosan belönas man rikt: Göran Greiders reflektioner kring klass och miljö är fundamentala och viktiga. Läs!

Att Henrik Berggren inte fick Augustpris för sin suveränt skrivna Palmemonografi, ”Underbara dagar framför oss” (Norstedts), förvånar. Det är en av årets bästa böcker – som därtill blixtbelyser det svenska folkhemmets uppgång och fall.

Jag vill även nämna den lite udda ”Långsamhetens nej”, utgiven av den produktive Thomas Nydahl (Tusculum), som här odlar ett slags ”slow thinking” i montaignesk anda. Det är reflektioner i allehanda ämnen, men genomgående återkommer ett slags vantrivsel i den moderna kulturen (jag kommer att tänka på Botho Strauss). Thomas Nydahl hatar ”shoppingkulturen” och värnar sin outsiderroll (och längtar, följdriktigt, till ”Ölands allvarsmarker”).

"The story of Ekseption"

År 1970 fick jag en LP-skiva som snabbt blev min käraste. Det var musik av den holländska gruppen Ekseption: en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som ingen annan. Kända verk av Mozart, Beethoven och Bach hade här poppats upp i riktning mot symfonirock och jazz och framstod nyspolat skinande.

För mig, som till vardags spelade med i ett musiksällskap med en medelålder på sextio år och där allt gick i ingrodda spår, var detta underbart. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions sätt att spela Bachs ”Air”. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag kom en släkting, han var musikkritiker i grannstaden, och när mina föräldrar förklarade att det var jag som fått den där skivan hörde jag honom föraktfullt deklarera att så där fick man minsann inte förstöra klassikerarvet.

Nästan fyrtio år senare får jag en dvd som berättar historien om Ekseption – och när jag nu åter spelar deras musik på hög volym kan jag bara konstatera att jag fortfarande upplever den som lika stark och omtumlande. Det är starkt, självständigt och kärleksfullt.

”The story of Ekseption” (som kan beställas via www.musicaction.nl) är en påkostad dvd som innehåller en rad konsertfilmer från de gyllene åren kring 1970 men också en cd med några av de populäraste låtarna, som ”Peace Planet”, ”Rhapsody in blue”, ”The fifth” och ”Italian concerto”.

Vari består Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de ännu fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker.

Detta blev gruppens signum och lycka. Åren mellan 1968 och 1975 var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt mötte de en kväll en publik på 160 000 personer.

Inte bara min släkting musikkritikern förfasade sig över Ekseptions misshandel av ärevördiga verk ur musikhistorien. Gång på gång framträdde personer som ansåg att gruppen våldförde sig på originalen. Men i takt med framgångarna hördes allt mindre av sådan kritik. Och i Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent. Numera används ibland Ekseption i skolundervisningen som ett led i att popularisera den klassiska musiken.

När gruppen framåt mitten av 70-talet tog sig an annan musik än den klassiska började populariteten dala. I dag är Rick van der Linden död och minnet av gruppen på väg in i glömska.

Men när jag ser denna film och märker den lycka dessa vänliga hippies sprider sinsemellan likaväl som på konserter i Marocko och Stockholm minns jag åter det tidiga sjuttiotalet och hur märkvärdigt det var när den klassiska musiken förvandlades till något av det hippaste man då kunde uppleva.

Svensk präst lämnade kyrkan - för att fullgöra sin prästerliga plikt

Det här är berättelsen om en präst som var så radikal att han avsade sig sin tjänst som kyrkoherde och i stället gick ut till människorna – som en jämlike; som Jesus…

År 1910 skänkte David Petander sina ägodelar till socknens fattiga, lämnade den ståtliga prästgården och påbörjade ett liv som kringvandrande predikant.

Det finns många berättelser kring denne ”vandringspräst”; en av dem är att fåglar satte sig på hans axlar och på hans huvud utan att bli rädda…

Systern gifte sig med den mäktige biskopen i Karlstads stift, J. A. Eklund, men broderns levnadsbana blev den motsatta: efter att ha prästvigts i Härnösand och ha verkat som kyrkoherde i bl.a. Ragunda och Ånge fick han nog. Han ville leva som Jesus apostlar hade gjort. David Petander tog Jesu förkunnelse bokstavligt. Han ville förverkliga ett gudsrike redan här på jorden. Endast genom att lämna kyrkan ansåg han sig kunna fullgöra sin prästerliga plikt.

David Petander menade att statskyrkan grundligt hade misslyckats: den försökte faktiskt inte realisera kristendomen och Jesus förkunnelse. Petander skrev i ett brev: ”Den nuvarande kristenheten står på gammaltestamentlig grund. Det finns nit för Gud på många sätt. Men den äger icke Jesu ande.”

Redan som präst visade han en originell omsorg om samhällets behövande. Han öppnade prästgården i Ånge för luffare, som här fick mat och husrum. En sjuklig sjöman fick bo flera månader i huset. Många har vittnat om hur David Petander försökte bistå bygdens fattiga.

Från år 1910 vandrade han land och rike runt för att söka… människor. Några slog följe med honom, de blev nästan lärjungar. En längre tid fick han sällskap av en kvarnarbetare som fascinerats av Petanders utomhuspredikan i Ljusdal. Utan ägodelar luffade de långväga och tog dagen som den kom.

En kvinna som hörde Petander berättar i brev: ”Hans ovanliga människokärlek och hjälpsamhet mot dem som voro behövande voro av sådan beskaffenhet att alla måste se något rent gudomligt i hans gärningar. Jag tyckte mig mer än en gång höra Jesu kärleksfulla ord ställas för mig.”

Några citat ur Petanders efterlämnade brev och predikningar:

”Framför allt gäller det för kärleken att stiga ned. Där nere på bottnen av världen förhärligas människan. Gå ned i kärleken, så löser sig allt. Då ger Gud visdom.”

”Var i världen går Jesu fotspår, som vi skola efterfölja? Jo, där kärleken går fram. Den går fram, där nöden och eländet äro störst.”

”Från hjärtat går livet, och sådana människohjärtana äro, sådan är världen. Och därför säger Skriften enstämmigt, att den nya världen är grundad på ny födelse. Det måste bli nytt där inne: andra värden, andra grundsatser; en annan glädje.”

David Petander upprepade att människan står i valet mellan det materiella och det andliga, mellan ”världen” och ”Gud”; i valet mellan två världsordningar: den nuvarande och den tillkommande.

Han ville – likt medeltidens rebelliska ”apostlabröder” – reformera kyrkan; inte störta den. Han upprördes av se hur människor som kallade sig kristna i praktiken levde så okristet. Han upprördes av att se präster som välbeställda godsägare och med församlingsborna på behörigt avstånd.

Kort efter första världskrigets utbrott nåddes David Petander av en mobiliseringsorder. Han vägrade att inställa sig. ”Lika lite som individen bör försvara sina ägodelar, lika lite bör en nation försvara sina.” Han häktades för ohörsamhet mot mobiliseringslagen. Polisen grep honom och förde honom i en tredjeklassvagn till Sundsvall. Flankerad av två militärer ställdes han där inför krigsrätt.

En av polismännen som bevakade honom under tågresan till Sundsvall blev senare ångerfull – och berättade då följande: ”Tvånget som utövades mot honom under resan, och resans mål, tycktes fullständigt bryta ned hans känsliga själ. Jag kände mig ytterst obehagligt berörd över att nödgas vara verktyget, och det är en av de mest motbjudande tjänstehandlingar jag hittills utfört.”

Under sin tid i häktet fick David Petander lunginflammation och blev allt sämre. Det beslutades att han skulle frisläppas i väntan på dom. Han reste då till sitt älskade Ånge där han togs om hand av en nära vän från hans tidigare tjänstgöring i socknen. Kort tid därefter, den 6 oktober 1914, ännu ej fyrtio fyllda, avled han. David Petander vigdes till sin sista vila av en prästkollega från Stockholm – som efter jordfästningen sa att han aldrig mött en så Kristuslik människa som Petander.

Eftermälena talar om en både stark och ödmjuk man. En av vännerna skrev: ”Han saknade helt de drag av flammande extas som så ofta vidlåder frälsningspredikanter. Man såg bara en hel, enhetlig människa, i vilken allt mänskligt fått sin förklaring genom det gudomligas herravälde i honom.”

En annan minns honom så här: ”Ställning, framtid, hem – allt offrade David Petander för att skänka människorna den enda fullkomliga och den enda saliggörande sanningen. Han förverkligade Jesu bud om fattigdomen, om kärleken, om lydnaden. Besjälad av helig eld predikade han evangelium med liv och med ord, väckte sovande samveten och tröstade bedrövade. För David Petander låg lyckan i att förverkliga Guds rike på jorden.”

David Petander var en särling inom svenska kyrkan, mer släkt med ryska ”heliga dårar” och Franciskus än med gängse präster – som ju oftast har en mer pragmatisk inställning till grundläggande frågor om kyrkans roll i samhället. Kanske minns de Augustinus ord: Kyrkan är en hora – men hon är min mor.

Vykort från Wien

Klapprande hästhovar ekar mellan de välhållna gamla husen i Wiens pittoreska innerstad, där rader av ålderdomliga droskor far förbi i gränderna… Om Mozart eller Beethoven kunde återvända skulle de nog känna igen sig exakt.

Och ”die Kaffehäuser”..! Många är av kaféerna är från sent 1800-tal, enastående vackra, med kyrklik takhöjd och utsökta stuckaturer. Den här sortens kaféer skulle sedermera komma att bli stilbildande för hela Europa. (I svenska städer fanns förr ”wienerkonditorier”, som i regel brukade vara litet bättre än genomsnittliga konditorier).

Traditionsenligt håller Wiens kaféer med ett stort antal dagstidningar, både inhemska och internationella. Kypare i smoking och fluga skrider skugglikt mellan borden, ständigt med ett ”Grüss Gott” på läpparna. Över huvud taget råder en djupt avslappnad atmosfär: kaffedrickande, läsning, sorlande samtal… På Bräunerhof framträder om kvällarna en stråkensemble, och en rad andra kaféer håller med egna pianister… Och i Stadpark, med en guldklädd Johann Strauss-staty, spelar en orkester valser…

Över huvud taget får man i centrala Wien känslan av välputsat utomhusmuseum. Må vara att kejsardömet försvann med första världskriget och imperiet krympte till ett minimum - likväl tycks staden i mångt och mycket färgad av haubsburgväldets glansdagar. Dagens Wien har dock betydligt färre invånare än 1914. Den österrikiska huvudstaden blev, som några uttryckte det, ett alltför stort huvud på en alltför liten kropp.

Wien har länge varit en europeisk musikmetropol. Redan i mitten av 1800-talet fanns här 65 pianofabriker – men så spelades också kammarmusik i vart och vartannat hem. Det fanns till och med en kejserlig stråkkvartett. Förutom kejsaren deltog en fältmarskalk, en greve och en hovkapellmästare.

Jag passar på att se musikalen ”Elisabeth”, om dubbelmonarkins legendariska kejsarinna som helst levde bohemliv utanför hovet - här iscensatt av legendariske Harry Kupfer i Theater an der Wien, som invigdes 1801 och där Beethovens ”Fidelio” för första gången kunde höras. Och byggmästaren, Emanuel Schikaneder, spelade Papageno när vännen Mozarts ”Trollflöjten” uruppfördes i ett tidigare hus på samma plats. Jämfört med exempelvis Värmlandsoperans uppsättning är denna mastodontuppsättning av internationell klass, med androgyne Rob Fowler som främste aktör.

I Wiener Staatsoper, inrymmande 2 200 besökare, spelar Wienerfilharmonikerna, världens förmodligen förnämsta symfoniorkester. Jag ser ”Valkyrian”. Och jo: Wagner är en operans Marcel Proust – och alltsammans är så perfekt framfört att jag ryser. Dirigenten Simone Young får fram musikens finstilta rörelser, violinerna glittrar även i pianissimo, som solreflexer på ett kav lugnt hav. Och Lisa Gasteens Brünnhilde är makalös. Därtill scenbildernas sofistikerade enkelhet och sinnliga tilltal – det är som på gamla Schaubühne i Berlin, under Andrea Breths ledning på 90-talet.

Staatsoper bjuder nu även på barnopera – en högst föredömlig satsning. På en liten scen högt upp i huset såg jag – tillsammans med välklädda femåringar – Nino Rotas ganska djärva tonsättning av sagan om Aladdin och den underbara lampan. På scenen gammaldags kulisslandskap, färgrikt kostymerade aktörer och utomordentlig sång. Och en liten orkester à fyra man. Opera ”på riktigt” men i miniformat.

Volksoper (som även gör en del samproduktioner med Staatsoper) satsar brett, med både operor, operetter och musikaler – oftast modernt iscensatta, litet à la Folkoperan i Stockholm. Jag hinner med 90-åriga Csardasfurstinnan, här i en lika fräsch som gedigen iscensättning, och Sound of Music; den sistnämnda, om musikens förvandlande kraft, har sedan premiären i februari gått för slutsålda hus. Berättelsen om familjen Trapp bygger på verkligheten och blev genom filmatiseringen 1965 med Julie Andrews världskänd. Renaud Docets urstyva iscensättning är helt i nivå med den femfaldigt Oscarsbelönade filmen och tycks bli Volksopers största musikalframgång någonsin.

Wiens kulturliv må te sig konservativt men å andra sidan finns även inslag av provokationer (en liknande situation råder, sedan länge, inom den österrikiska skönlitteraturen). Jag bevistade den experimentinriktade festivalen ”Out of control” och var med om urpremiären på musikalen ”Der 7-te Himmel” av Max Nagel, som visade sig vara en operettparodi, en anti-operett! – och samtidigt ett sataniskt lustmord på president Bush; här framställd som en Hitlerlik diktator som ömkar sin lilla hund men struntar i världens öde. En djärv grotesk i Dürrenmatts anda.

Redan år 962, då den tyskromerska kejsaren kröntes i Wien, var staden ett stormaktscentrum. Men i dag? Snarare en kulturkonservatismens högborg, där videofilmande turister i detta stads-Disney kan få uppleva mycket av sådant som annorstädes försvunnit eller i varje fall satts på undantag.

Romantisch? Jawohl, men här och var bryter den ofrånkomliga verkligheten fram, den tjocka kulturfernissan till trots.

Kalle Anka eller starka operaupplevelser?

Svenska skolor avsätter ofta stora resurser på sportundervisning och simträning. Alla barn får lära sig simma – men hur många får lära sig att lyssna på klassisk musik? Men om svenska skolor låter barnen läsa Kalle Anka (”det tycker ungarna är kul”), men inte skönlitteratur – då begår de ett misstag.

Ungefär så resonerar operasångerskan Anna Larsson i ett av kapitlen i en nyutkommen bok om opera, ”Vitsen med opera”, där Malin Wahlstedt dryftar fördomar kring såväl opera som ”finkultur” i största allmänhet.

Varför måste opera betraktas som ”fin” kultur? Opera kan numer vara väldigt rough, experimentell, smart och över huvud taget helt på tvärs mot gängse föreställningar.

Journalisten Malin Wahlstedt (som i sin kärlek till musikdramatiken tagit extrajobb på operahus, som statist och påklädare) anlägger här en rad perspektiv på operan som konstart, och en hel del intressanta personer har intervjuats. Eftersom hon själv bekänner en viss ambivalens inför operamusik har det blivit en ovanligt spännande bok. Hon älskar opera (”det maffigaste som finns”; ”en konstform som involverar alla sinnen”; ”maximal stimulans”) – samtidigt som hon ser de trösklar som finns. Men om fördomarna övervinns väntar stora upplevelser.

”Vitsen med opera” är – trots den ganska virriga dispositionen – en intressant nykomling inom operalitteraturen. Det är minsann inte ofta det ges ut operaböcker. Det senaste tillskottet till min bokhylla var nog när András Battas urflotta uppslagsverk ”Opera” för åtta år sedan kom i svensk översättning (en 900-sidig bjässe som presenterar 338 operor och som inrymmer 1500 foton plus en massa skisser och notbilder). I övrigt har jag inte mycket mer än Forums operalexikon och Folke Törnbloms tillförlitliga ”Operans historia”.

Numera letar sig operakonsten ut i samhället på många sätt och på många vägar. Operacafér, operabarer, experimentella småscener för ny opera, biografer som visar direktsänd opera från världsledande operahus – möjligheterna är många. Lägg därtill hela webbrymden: youtube, bloggar och operahus som ibland (med hjälp av streaming-teknik) sänder via nätet – och följden är att opera numera finns snart sagt överallt. Nästan.

Det gäller bara att få fler att inse att operan som konstform inte alls är föråldrad utan tvärtom (faktiskt) nu stadd i en snabb och spännande utveckling. Men för att få även unga att inse detta krävs att skolor och andra hjälper barn och ungdomar att tidigt få vidare sceniska vyer än vad som erbjuds på ”Idol”.

Lyxigt eller spartanskt? Test av fjällhotell

Vad har hänt med de gamla fjällhotellen? Och levs det ännu klassiskt pensionatsliv i fjällvärlden? I Norge vårdas många anrika ställen, men i Sverige har flertalet lagt ner eller gjorts om till lyxiga spahotell.

Vårvintern 2009 besöker jag två legendariska etablissemang: STF:s fjällstation i Grövelsjön respektive Fjällnäs högfjällshotell i södra Härjedalen. Fyra mils väglösa fjällvidder skiljer de båda anläggningarna – som båda ligger bortom de turistiska allfarvägarna.

Svenska Turistföreningens fjällstation i Grövelsjön är förmodligen den mest klassiska fjällhotellmiljö man i dag hittar i Sverige. Det är rustikt och gediget, och trots stora utbyggnader sedan invigningen 1937 lever gamla tiders atmosfär vidare – inte minst i de stora sällskapsrummen, med bibliotek, öppna spisar, familjespel och vackert möblemang. Och med Jerk Werkmästers välbevarade takmålningar.

Dalarnas turistförening föreslog 1934 att STF borde uppföra ett fjällhotell i snösäkra Grövelsjön. STF:s dåvarande ordförande, Gunnar Lindgren, inbjöds att se på området. Han blev entusiastisk och talade om ”kärlek vid första ögonkastet”. Dalarnas turistförening köpte in ett markområde och överlämnade det som gåva till STF.

Värdparet i Grövelsjön (vd-titlar förekommer inte här!), Barbara och Charlie Ekberg, som ansvarat för hotellet sedan 1986, vårdar ställets traditioner, vilket dock inte utesluter en försiktig, successiv förnyelse. Under paret Ekbergs period har bl.a. en spa-anläggning tillkommit här på Långbergets sluttning, 816 meter över havet.

Charlie Ekberg förklarar: ”Det händer att jag säger att vi är den sista anläggningen med traditionell fjällpensionatsanda. Med det menar jag att här t.ex. finns färdledare, gästerna stanna vanligtvis veckovis och är utvilade när de åker härifrån och inte helt utmattade som det blir vid weekendresor. Faktum är att konceptet är precis som när fjällstationen byggdes. Det är gästtypen som förändrats något och att personalen får ta plats (och det gör de bl a via lönekostnader). Det finns fortfarande ”direktörer”, professorer, läkare och präster bland våra gäster. Huvuddelen är dock ”vanliga” människor, med en dragning mot det akademiska hållet.”

Tidigare under 1980-talet drev Charlie Ekberg Bruksvallarnas fjällhotell (”då var det som Grövelsjön var 1970”). Högfjällshotellet i Fjällnäs beskriver han som ”en av de sista av våra ’konkurrenter’. Men inte nu längre, efter ombyggnaden där: ”Deras gäster är här nu eller letar efter ersättare i Funäsdalsområdet.”

Jag frågar Charlie Ekberg om han har någon medveten strategi för att behålla den gamla stämningen. Jo: ”Vi har ett motto sedan vi kom hit: ’Nytänkande och tradition i bästa kombination’. Det tillåter oss att utvecklas efter dagens behov men samtidigt bromsa när vi står inför nya möjligheter. T ex är det bekvämt för oss att utveckla kök och restaurang enlig Slow Food-konceptet. Samtidigt ligger bordsservering, vita dukar, kristallglas, silverbestick och bakgrundsmusik långt borta. Det kommer alltid att finnas en gräns som inte får överträdas. Men den flyttar sig för varje år.”

Grövelsjön är barnvänligt, avspänt och rustikt. Det känns som om kommersiella villkor underordnats – ja, nästan ideella syften. Vid frukostbuffén prasslar det i matsalen: gästerna plockar med sig smått och gott i en påse med lunchförnödenheter (detta är rena Norge!). Frampå eftermiddagen kommer tidningshungrande besökare ner till receptionen för att köpa dagens tidningar, som anlänt med eftermiddagsbussen från Mora (kunde lika gärna ha varit en scen från 1950-talet!).

Alldeles invid fjällstationen börjar flera fina markerade vandringsleder och skidspår, som leder både ut på fjället och runt i närområdet. Märkta leder och kunniga färdledare ger många möjligheter. På eftermiddagarna väntar stor middagsbuffé vid bestämd tid, bastubad eller annan avkoppling. Eller kanske en stunds avkoppling i ”Blå rummet” med klassisk musik och mäktiga fjäll utanför. Väldiga panoramafönster ger öppen sikt, med norska högfjäll i fonden.

Grövelsjöns fjällstation är ombonat och mysigt, inte minst i restaurangen, med kravmärkta råvaror och stort vinsortiment – men vad gäller själva boendet får man vandrarhemskänsla: rummen är små och tyvärr mycket lyhörda. Den känslige bör välja en av de uthyrningsstugor som STF har nära huvudbyggnaden.

Fjällnäs högfjällshotell öppnade 1882, som ett pensionat. Huvudbyggnaden ser ut som en gammal prästgård, utslängd mitt i fjällvärlden, vid stranden av sjön Malmagen. Här startade den egentliga fjällturismen i Härjedalen. Till en början tog man emot ”luftgäster”, societetspersoner som behövde luftombyte, men också brittisk nobless, liksom en del rika lungsjuka.

Minns när jag var här 1991. Nu är det lyxigt – men en lyx så diskret att den knappt märks. Traditionell reception saknas, personalen kommer ut och handhälsar på nyanlända. Gäster hälsar på varandra med förnamn. En har just anlänt från Mauritius. En annan ägnar en kvart åt att lovorda restaurangens lax. En barnfamilj talar om vad som inte var bra under senaste flygresan till Kina.

Fjällnäs högfjällshotell har nyligen återinvigts, efter en kostsam renovering, varvid också uppförts två toppmoderna flygelbyggnader, som arkitektoniskt bryter av mot de stilrena originalhusen. Flyglarna erbjuder rum av högsta internationella hotellstandard. Alltsammans är ytterst smakfullt, med platsbyggda snickerier, dyra naturmaterial, handvävda tyger, trä- och skiffergolv, osv. Golvvärme, minibar och skrivbord med bredband men också eget brevpapper hör till bekvämligheterna.

Nygamla Fjällnäs är en luxuös anläggning – som förresten New York Times nyligen listade som ett av de resmål i världen man inte får missa. Fjällnäs kom på 6:e plats bland de globalt listade attraktionerna för välbeställda amerikanare.

I huvudbyggnaden finns något av gamla tiders atmosfär kvar i sällskapsrummen, men alltsammans är samtidigt påverkat av ett slags urban modernitet; jag får snarast associationer till de mer luxuösa norska fjällhotellen, där något uråldrigt möter en hypermodern samtid; ungefär som på Rondablikk höyfjellshotell. Restaurangen är närmast att betrakta som en gourmetkrog. Här gäller det att ha ett välfyllt kreditkort.

Fjällnäs kanske förnämsta attraktion är ”Mii Gullo” – ett nybyggt spa nere vid strandkanten. Den lapska frasen betyder ”Hur mår du”. Egentligen onödig fråga: alla som får uppleva detta är säkert nöjda. Det hela är rustikt elegant – ungefär som på finska Hanaholmen, med enkla material och extrem finish. Kort sagt: gedigen lyx baserat på det elementära snarare än det extraordinära. Bastuavdelningen, med panoramautsikt över fjällvärlden, är sagolik – och strax utanför väntar en bassäng med 38-gradigt vatten. Trivs man inte i värmen kan man svalka sig i isvaken intill.

Fjällnäs är exklusivt, rogivande och vackert – och extremt dyrt. Det märkliga är att man över huvud taget kostat på det gamla pensionatet en så uppseendeväckande påkostad makeover. Vem betalar? Jag börjar nysta i ägarförhållandena, och finner att stället ägs av finansmannen Lars Bertmar, tidigare vd och ordförande i Carnegie, men också docent på handelshögskolan, professor vid Berkely, börskrönikör på Veckans Affärer, vice cd på Handelsbanken, osv. Lars Bertmar och hans fru Christina är bosatta i London, men har sommarbostad i Stockholms skärgård, och sedan tiotalet år även strax intill Fjällnäs högfjällshotell.

Paret Bertmar fick för några år sedan idén att anlägga ett hotell i området. De förvärvade mark (900 hektar!) och började skissa på ett lyxhotell för 140 miljoner. Men efter diverse problem med ny väg upp i det jungfruliga fjällområdet beslutade de sig för att skrinlägga planerna. De förvärvade istället det gamla pensionatet och byggde om det till lyxhotell. Målgruppen är densamma: en välbeställd, internationell elit.

Huvudarkitekt för omgestaltningen av pensionatet har varit Fanny Sachs, gift med Marcus Wallenberg. Ansvarig för upprustningen av huvudbyggnaden har varit iranskfödda Shideh Shaygan, gift med Moderna museets chef, Lars Nittve.

Omgestaltningen av Fjällnäs är ganska extrem, men tidstypisk. En rad luxuösa fjällanläggningar har tillkommit på senare år, som exempelvis Storhogna fjällhotell, med sober vinterträdgård, påkostad spaanläggning, osv. Och i Åre finns liknande lekplatser för de rika: Copperhill Mountain Lodge och Holiday Club.

Frågan är dock om inte traditionella, enklare fjällanläggningar, som STF:s Grövelsjön, står bäst rustade för framtiden och där en mer blandad publik välkomnas och där den främsta lyxen alltjämt består av tallurskog, vattenfall och vindgenomströmmad tystnad.

Den finska bastuns åldriga moder...

”Att bada i en äkta finsk rökbastu är en unik upplevelse. Vi eldar ugnen i bastun under fyra timmar och när elden brunnit ut vädras röken ut. Därefter hälls vatten på ugnens heta stenar och bastun förvandlas till en ångbastu. Tack vare den höga stentemperaturen räcker hettan i rösugnen, som saknar murbruk, till ett långt angenämt ångbad. Som komplement till bastubadet finns en badtunna som rymmer 10 personer. Vi fyller den med källvatten och värmer vattnet till 40 grader. Behöver man svalka av sig är det bara att hoppa i dammen med fyragradigt källvatten.”

Detta lockrop från konferens- och aktivitetscentrumet Skålsjögården – belägen i anrika finnbygder i de höglänta skogarna mellan Svabensverk och Edsbyn – kunde jag omöjligt motstå; en oktoberdag for jag därför till den årent-runt-öppna kursgården i Hälsingland, bara 7 mil norr om Falun.

Ett underbart vildmarksområde, med överallt ståtligt kuperade marker! Här finns gångstigar, fäbodar, vattenrika åar och vintertid milsvida längdåkningsspår. Området är ett av de snösäkraste inom en tiomilsradie från Falun; i klass med Orsa Grönklitt, och för övrigt på exakt samma breddgrad och i samma växtzon (6).

Vildmarksanläggningen Skålsjögården (med 100 bäddar, restaurang, eldpallkoja, finnskogsmuseum m.m.) har potential att bli ett allt mer välbesökt vintereldorado för skidsugna sörlänningar. Medeltemperaturen i Dalarna motsvarar numera Mälardalen på 60-talet. Nu på 2000-talet måste man norr om en linje Vansbro–Orsa—Bingsjö för att få uppleva en någorlunda säker snövinter.

Oktoberdagen går mot kväll. Efter fem timmars eldande är den timrade rökbastun het: äntligen kan jag kliva in och börja ösa vatten på stenarna. Rökbastu är dock egentligen en ångbastu: röken är redan utvädrad när bastubadet påbörjas. Men som ångbastu är den ojämförlig: rökbastuns värme är mycket speciell: intensiv men ändå mild och mjuk.

Finnarna har flera namn för bastuånga (likaväl som samer och islänningar har mängder av namn för olika sorters snö). Ett av dem är ”löyly”. En löyly ska vara lång och mjuk och kännas som en omfamning.

Tja… jag tycker mig här omfamnas av hela den gamla finska skogskulturen, och av en gången tids djupa ro. Samtidigt innebär upplevelsen i detta halvmörka utrymme, med jordgolv, timmerväggar, vatten och kvardröjande eldhetta, en underbar närkontakt med fyra grundelement, här sammanfogat till genuin avkoppling och säregen kroppslig njutning.

Rökbastun är för kroppen vad Kalevala-läsning är för själen.

Hade jag dessutom inlett med att åka skidor eller vandra skulle nog känslan av avspänning ha varit än starkare.

Det brukar sägas att det första hus en skogsfinne uppförde på sitt nybygge var en bastu.

Finnarna har ett bra ordspråk: ”Om tjära, brännvin eller bastu inte hjälper, då är döden nära.”

För vidare äventyr inom rökbastu-området rekommenderas Bredsjö i södra Bergslagen (underbart belägen på en liten udde med badmöjlighet i sjön och vattenfall på andra sidan viken), Anttila respektive Hovfjället i Nordvärmland samt rökbastun i Hofors, uppförd vid en sjö efter en ritning från 1872.

Rökbastun är den finska bastuns åldriga moder – och det är just känslan av ursprunglighet, enkelhet och djup ro som slutligen toppar den där underbara utmattningen som flera timmars bastubadande ger.