Vykort från Wien

Klapprande hästhovar ekar mellan de välhållna gamla husen i Wiens pittoreska innerstad, där rader av ålderdomliga droskor far förbi i gränderna… Om Mozart eller Beethoven kunde återvända skulle de nog känna igen sig exakt.

Och ”die Kaffehäuser”..! Många är av kaféerna är från sent 1800-tal, enastående vackra, med kyrklik takhöjd och utsökta stuckaturer. Den här sortens kaféer skulle sedermera komma att bli stilbildande för hela Europa. (I svenska städer fanns förr ”wienerkonditorier”, som i regel brukade vara litet bättre än genomsnittliga konditorier).

Traditionsenligt håller Wiens kaféer med ett stort antal dagstidningar, både inhemska och internationella. Kypare i smoking och fluga skrider skugglikt mellan borden, ständigt med ett ”Grüss Gott” på läpparna. Över huvud taget råder en djupt avslappnad atmosfär: kaffedrickande, läsning, sorlande samtal… På Bräunerhof framträder om kvällarna en stråkensemble, och en rad andra kaféer håller med egna pianister… Och i Stadpark, med en guldklädd Johann Strauss-staty, spelar en orkester valser…

Över huvud taget får man i centrala Wien känslan av välputsat utomhusmuseum. Må vara att kejsardömet försvann med första världskriget och imperiet krympte till ett minimum - likväl tycks staden i mångt och mycket färgad av haubsburgväldets glansdagar. Dagens Wien har dock betydligt färre invånare än 1914. Den österrikiska huvudstaden blev, som några uttryckte det, ett alltför stort huvud på en alltför liten kropp.

Wien har länge varit en europeisk musikmetropol. Redan i mitten av 1800-talet fanns här 65 pianofabriker – men så spelades också kammarmusik i vart och vartannat hem. Det fanns till och med en kejserlig stråkkvartett. Förutom kejsaren deltog en fältmarskalk, en greve och en hovkapellmästare.

Jag passar på att se musikalen ”Elisabeth”, om dubbelmonarkins legendariska kejsarinna som helst levde bohemliv utanför hovet - här iscensatt av legendariske Harry Kupfer i Theater an der Wien, som invigdes 1801 och där Beethovens ”Fidelio” för första gången kunde höras. Och byggmästaren, Emanuel Schikaneder, spelade Papageno när vännen Mozarts ”Trollflöjten” uruppfördes i ett tidigare hus på samma plats. Jämfört med exempelvis Värmlandsoperans uppsättning är denna mastodontuppsättning av internationell klass, med androgyne Rob Fowler som främste aktör.

I Wiener Staatsoper, inrymmande 2 200 besökare, spelar Wienerfilharmonikerna, världens förmodligen förnämsta symfoniorkester. Jag ser ”Valkyrian”. Och jo: Wagner är en operans Marcel Proust – och alltsammans är så perfekt framfört att jag ryser. Dirigenten Simone Young får fram musikens finstilta rörelser, violinerna glittrar även i pianissimo, som solreflexer på ett kav lugnt hav. Och Lisa Gasteens Brünnhilde är makalös. Därtill scenbildernas sofistikerade enkelhet och sinnliga tilltal – det är som på gamla Schaubühne i Berlin, under Andrea Breths ledning på 90-talet.

Staatsoper bjuder nu även på barnopera – en högst föredömlig satsning. På en liten scen högt upp i huset såg jag – tillsammans med välklädda femåringar – Nino Rotas ganska djärva tonsättning av sagan om Aladdin och den underbara lampan. På scenen gammaldags kulisslandskap, färgrikt kostymerade aktörer och utomordentlig sång. Och en liten orkester à fyra man. Opera ”på riktigt” men i miniformat.

Volksoper (som även gör en del samproduktioner med Staatsoper) satsar brett, med både operor, operetter och musikaler – oftast modernt iscensatta, litet à la Folkoperan i Stockholm. Jag hinner med 90-åriga Csardasfurstinnan, här i en lika fräsch som gedigen iscensättning, och Sound of Music; den sistnämnda, om musikens förvandlande kraft, har sedan premiären i februari gått för slutsålda hus. Berättelsen om familjen Trapp bygger på verkligheten och blev genom filmatiseringen 1965 med Julie Andrews världskänd. Renaud Docets urstyva iscensättning är helt i nivå med den femfaldigt Oscarsbelönade filmen och tycks bli Volksopers största musikalframgång någonsin.

Wiens kulturliv må te sig konservativt men å andra sidan finns även inslag av provokationer (en liknande situation råder, sedan länge, inom den österrikiska skönlitteraturen). Jag bevistade den experimentinriktade festivalen ”Out of control” och var med om urpremiären på musikalen ”Der 7-te Himmel” av Max Nagel, som visade sig vara en operettparodi, en anti-operett! – och samtidigt ett sataniskt lustmord på president Bush; här framställd som en Hitlerlik diktator som ömkar sin lilla hund men struntar i världens öde. En djärv grotesk i Dürrenmatts anda.

Redan år 962, då den tyskromerska kejsaren kröntes i Wien, var staden ett stormaktscentrum. Men i dag? Snarare en kulturkonservatismens högborg, där videofilmande turister i detta stads-Disney kan få uppleva mycket av sådant som annorstädes försvunnit eller i varje fall satts på undantag.

Romantisch? Jawohl, men här och var bryter den ofrånkomliga verkligheten fram, den tjocka kulturfernissan till trots.