Svensk präst lämnade kyrkan - för att fullgöra sin prästerliga plikt

Det här är berättelsen om en präst som var så radikal att han avsade sig sin tjänst som kyrkoherde och i stället gick ut till människorna – som en jämlike; som Jesus…

År 1910 skänkte David Petander sina ägodelar till socknens fattiga, lämnade den ståtliga prästgården och påbörjade ett liv som kringvandrande predikant.

Det finns många berättelser kring denne ”vandringspräst”; en av dem är att fåglar satte sig på hans axlar och på hans huvud utan att bli rädda…

Systern gifte sig med den mäktige biskopen i Karlstads stift, J. A. Eklund, men broderns levnadsbana blev den motsatta: efter att ha prästvigts i Härnösand och ha verkat som kyrkoherde i bl.a. Ragunda och Ånge fick han nog. Han ville leva som Jesus apostlar hade gjort. David Petander tog Jesu förkunnelse bokstavligt. Han ville förverkliga ett gudsrike redan här på jorden. Endast genom att lämna kyrkan ansåg han sig kunna fullgöra sin prästerliga plikt.

David Petander menade att statskyrkan grundligt hade misslyckats: den försökte faktiskt inte realisera kristendomen och Jesus förkunnelse. Petander skrev i ett brev: ”Den nuvarande kristenheten står på gammaltestamentlig grund. Det finns nit för Gud på många sätt. Men den äger icke Jesu ande.”

Redan som präst visade han en originell omsorg om samhällets behövande. Han öppnade prästgården i Ånge för luffare, som här fick mat och husrum. En sjuklig sjöman fick bo flera månader i huset. Många har vittnat om hur David Petander försökte bistå bygdens fattiga.

Från år 1910 vandrade han land och rike runt för att söka… människor. Några slog följe med honom, de blev nästan lärjungar. En längre tid fick han sällskap av en kvarnarbetare som fascinerats av Petanders utomhuspredikan i Ljusdal. Utan ägodelar luffade de långväga och tog dagen som den kom.

En kvinna som hörde Petander berättar i brev: ”Hans ovanliga människokärlek och hjälpsamhet mot dem som voro behövande voro av sådan beskaffenhet att alla måste se något rent gudomligt i hans gärningar. Jag tyckte mig mer än en gång höra Jesu kärleksfulla ord ställas för mig.”

Några citat ur Petanders efterlämnade brev och predikningar:

”Framför allt gäller det för kärleken att stiga ned. Där nere på bottnen av världen förhärligas människan. Gå ned i kärleken, så löser sig allt. Då ger Gud visdom.”

”Var i världen går Jesu fotspår, som vi skola efterfölja? Jo, där kärleken går fram. Den går fram, där nöden och eländet äro störst.”

”Från hjärtat går livet, och sådana människohjärtana äro, sådan är världen. Och därför säger Skriften enstämmigt, att den nya världen är grundad på ny födelse. Det måste bli nytt där inne: andra värden, andra grundsatser; en annan glädje.”

David Petander upprepade att människan står i valet mellan det materiella och det andliga, mellan ”världen” och ”Gud”; i valet mellan två världsordningar: den nuvarande och den tillkommande.

Han ville – likt medeltidens rebelliska ”apostlabröder” – reformera kyrkan; inte störta den. Han upprördes av se hur människor som kallade sig kristna i praktiken levde så okristet. Han upprördes av att se präster som välbeställda godsägare och med församlingsborna på behörigt avstånd.

Kort efter första världskrigets utbrott nåddes David Petander av en mobiliseringsorder. Han vägrade att inställa sig. ”Lika lite som individen bör försvara sina ägodelar, lika lite bör en nation försvara sina.” Han häktades för ohörsamhet mot mobiliseringslagen. Polisen grep honom och förde honom i en tredjeklassvagn till Sundsvall. Flankerad av två militärer ställdes han där inför krigsrätt.

En av polismännen som bevakade honom under tågresan till Sundsvall blev senare ångerfull – och berättade då följande: ”Tvånget som utövades mot honom under resan, och resans mål, tycktes fullständigt bryta ned hans känsliga själ. Jag kände mig ytterst obehagligt berörd över att nödgas vara verktyget, och det är en av de mest motbjudande tjänstehandlingar jag hittills utfört.”

Under sin tid i häktet fick David Petander lunginflammation och blev allt sämre. Det beslutades att han skulle frisläppas i väntan på dom. Han reste då till sitt älskade Ånge där han togs om hand av en nära vän från hans tidigare tjänstgöring i socknen. Kort tid därefter, den 6 oktober 1914, ännu ej fyrtio fyllda, avled han. David Petander vigdes till sin sista vila av en prästkollega från Stockholm – som efter jordfästningen sa att han aldrig mött en så Kristuslik människa som Petander.

Eftermälena talar om en både stark och ödmjuk man. En av vännerna skrev: ”Han saknade helt de drag av flammande extas som så ofta vidlåder frälsningspredikanter. Man såg bara en hel, enhetlig människa, i vilken allt mänskligt fått sin förklaring genom det gudomligas herravälde i honom.”

En annan minns honom så här: ”Ställning, framtid, hem – allt offrade David Petander för att skänka människorna den enda fullkomliga och den enda saliggörande sanningen. Han förverkligade Jesu bud om fattigdomen, om kärleken, om lydnaden. Besjälad av helig eld predikade han evangelium med liv och med ord, väckte sovande samveten och tröstade bedrövade. För David Petander låg lyckan i att förverkliga Guds rike på jorden.”

David Petander var en särling inom svenska kyrkan, mer släkt med ryska ”heliga dårar” och Franciskus än med gängse präster – som ju oftast har en mer pragmatisk inställning till grundläggande frågor om kyrkans roll i samhället. Kanske minns de Augustinus ord: Kyrkan är en hora – men hon är min mor.