Ulf Lundells öppna vinter

Ulf Lundell
En öppen vinter
Wahlström&Widstrand

Ulf Lundells 830-sidiga Frukost på en främmande planet minns jag som en oerhört stark upplevelse; det var ett slags monumental dagbokspoesi – och i grund och botten påminde alltsammans om jämnårige Lars Noréns dagbokspoesi från 70-talet. Ulf Lundells lyriska metod påminner för övrigt också om Göran Greiders.

Ulf Lundells senaste bok, En öppen vinter, kan läsas som en fortsättning på det inslagna spåret: här redovisas den egna vardagen, samtidigt som texten rymmer ett stort mått av minnen och understråk av ett slags dov sorg över tidens obönhörliga gång. Man möter en författare som försöker orientera sig i en tillvaro där känslor av hemlöshet återkommer. Texten, författandet, blir ett hem.

Samtidigt leder den öppna, redovisande formen till ett slags bokslut: så här ser mitt liv ut i dag. I en nya boken skriver Ulf Lundell om sitt liv hösten och vintern 2009 – och alltsammans mynnar i en rimbaudsk längtan efter nya horisonter.

Men genom detta verk drar även kalla vindilar av sorg efter det folkhemsaktiga Sverige som skymtar fram i de återgivna barndomsminnena. Oftast manas dessa scener fram med en knapp, exakt stil – med emellanåt chockartat stark lyrisk effekt. Kanske handlar det om en variation på följande insikt, daterad 12 juli 2009: ”ju äldre jag blir, desto underligare blir det självklara”.

Så blir alltsammans ett slags konkret poesi, laddad av undertexter och sammantaget med en överväldigande helhetsverkan.