Baroque en masse!

Concerto Italiano, Sandrine Piau, Sara Mingardo: arior av Händel (Naïve
Capella Coloniensis, Emma Kirkby m.fl., Johann Adolf Hasse, Cleofide (WDR)
Capella Coloniensis, Emma Kirkby m.fl., Soprano Cantatas (Händel, Bach, Hasse) (WDR)
Boston Baroque, Vivaldi, Four Seasons (Telarc)
Akademie für alte Musik Berlin m.fl. medverkande, Telemann, Brockes-Passion (Harmonia Mundi)

Efter att åter ha sållat lite i strömmen av nyinspelad barockmusik vill jag börja med den helt underbara inspelning som Concerto Italiano gjort under ledning av en av Europas bästa dirigenter på området: Rinaldo Allesandrino (skivbolaget naïve). Och omgiven av två av kontinentens nu främsta sångerskor, underbara sopranen Sandrine Piau och kontraalten Sara Mingardo, bjuder han på denna cd på instuderingar ur en rad Händel-operor så man häpnar. Sittande vid stereon svävar jag in i ett parallellt, hisnande vackert universum.

Sopranen Emma Kirkby tillhör också stjärnskiktet bland barockoperasångare, även om hon i mitt tycke emellanåt kan låta lite gäll, eller kanske rättare: en smula skarpt konturerad. Det hindrar inte att hennes insatser i solokantater ur Johann Adolf Hasses 1700-talsopera Cleofide (idag nästan aldrig spelad) är utmärkta – där Capella Coloniensis medverkar liksom en rad andra sångsolister (WDR). Parallellt utges en cd där Kirkby/Capella Coloniensis och sopranerna Sophie Boulin och Isabelle Poulenard sjunger kantater för sopran och orkester av såväl Händel som Bach och Hasse (WDR). Musik mild som översinnligt morgonljus.

Från USA är barockmusikflödet mer begränsat, men nyligen kom en fin inspelning med Boston Baroque som (på tidstrogna instrument) framför Vivaldis Årstiderna men dessutom, och framför allt, ger ett sagolikt framförande av Francescos Geminianis Concerto Grosso nr 12. Om Vivaldi och Geminianis Concerto Gross nr 4 klingar ovanligt slätstruket så tolkas Geminiani nr 12 alltså betydligt mer temperamentsfullt; åtminstone en god del av dess potential realiseras.

Det bästa till sist: Telemanns Brockes-Passion med Akademie für Alte Musik Berlin och Rias Kammerchor under legendariske René Jacobs – som återigen överträffar sig själv. Telemanns sällan framförda passionsoratorium för solister, kör och orkester är minst i klass med Bachs Johannespassionen – men genomgående mer åt Händel- och operahållet. Dramatiken är stor, också musikaliskt. Och med så fina insatser som här är det svårt att inte bli rörd – och svårt att inte rekommendera denna gedigna produktion på dubbel-cd och med fylligt texthäfte (Harmonia Mundi).