Zornspelet 2010 har haft premiär - en blixtrande resa in i ett zornskt förgånget

S:t Mikaelsskolan, Mora, 26/6
ZORNSPELET
Manus: deltagare vid Zornspelskursen i Mora 1997/1998; viss omarbetning har gjorts av nuvarande ensemble
I rollerna: Marianne Martinsen-Persson, Linnéa Aronsson, Helene Lindh, Uwe Weigel, Agneta Justrell, Ewa Andersson, Lena Wikström, Vincent Bröms, Emma Gråd, Johnny Eriksson, Torbjörn Jonsson, Christoffer Willertz, Timmy Eriksson, Niklas Matsson, Anneli Persson, Peo Wennberg m.fl.
Musiker: Mia Eriksson, Alexandra Särström och Olle Nyberg
Regi: Andreas Stenback.


De senaste tjugo åren har jag besökt åtskilliga sommarteatrar – faktiskt alltför många, har jag i efterhand tyckt: föreställningarna har ofta varit otroligt segdragna och (dess värre) mestadels även med magert innehåll.

Men efter att ha varit på premiären för årets upplaga av Zornspelet (som jag tidigare inte sett) är det svårt att inte bli entusiastisk. Detta är snudd på trolleriaktigt: en så genomtänkt, välstrukturerad och välspelad föreställning i Mora! Varifrån kommer alla dessa enormt duktiga skådespelare och alla andra som är involverade i den ambitiöst upplagda föreställningen? Om det funnits en anrik teaterskola och ett sjudande teaterliv i Mora hade jag inte förundrats. Men nu är det ett mysterium! Ett sjuttiotal personer har gått samman och skapat något som ligger skyhögt över snittet för gängse amatörspel.

Pjäsen växte fram som en kollektiv prestation av en mängd deltagare vid en folkhögskolekurs i Mora, 1997/1998 – en skola som för övrigt var Anders Zorns skapelse.

Draget av kollektivpjäs återkommer tematiskt: här ges bilden av en konstnär vars vurm för hembygden resulterade i mycket som än i dag präglar samhället.

Zornspelet följer Anders Zorn från barndomen och långt upp i åren, speglar viktiga skeenden i hans liv och det låter även hustrun Emma och konstnärsvännerna ta plats på scenen. Dramaturgin är relativt platt: här följer snarare ett kronologiskt adderande av scener – av vilka dock somliga har drömspelskaraktär och kan innesluta andra; det gäller främst den magnifika slutscenen, som är genialisk – inte minst i sin oväntade final med dess låt-oss-odla-vår-trädgård-filosofi. En viktig fråga, som gott kunde ha accentuerats, är Anders Zorns tilltagande aversion mot experiment och moderna stilförsök: som konstnär blickar han gärna bakåt i tiden – man får känslan av en Gopshus-romantik som mänger sig in i skapandet. I Gopshus skulle det ätas på trätallrikar och levas på hedniskt vis.

Amerikanska rikemanssalonger och urgammalt vildmarksliv – vilken spännvid!

Jag läste någonstans att Zornspelet föddes som en protest. År 1994 hade det nämligen varit premiär för Gunnar Hellströms ”Zorn”, en film som folkhögskoleeleverna i Mora uppfattade som ytlig och orättvis; de ville istället lyfta fram Emma Zorn och parets gemensamma arbete i folkbildningens tjänst.

Regissör för årets upplaga av spelet är Andreas Stenback, ursprungligen från Leksand. Han har med säker hand ställt samman ett spel som blir till en lustfylld resa genom ett livsöde. Här finns en fluffig, teatral uppfinningsrikedom – som dock aldrig tippar över i teatralitet och ironi. Scenspråket är rappt, ofta förbluffande rappt, mycket av spelet lyser av både lust och intelligens. Kreativ enkelhet och elegans präglar scenlösningarna. Lägg därtill mycket duktiga musiker och goda sångarinsatser – det sammanlagda resultatet blir en blixtrande resa in i ett zornskt förgånget. Ett zornskt förgånget som består.