Lustspelssäsongen igång!

På senare år har det blivit mäkta populärt runtom i Sverige att iscensätta bygdespel av olika slag - ofta baserade på verkliga händelser och med skådespelare föreställande personer som tidigare levat i trakten. ”Dramatiserad lokalhistoria”, skulle man också kunna kalla fenomenet.

Länge var det bara ”Värmlänningarna” och liknande 1800-talsklassiker som spelades; men från och med 1980-talet drog en lustspelsväckelse genom landet och antalet sommarteatrar exploderade. Ett av de tidiga startskotten var när Dramaten med buller och bång år 1988 satte upp Vilhelm Mobergs folklustspel Marknadsafton (föreställningen inleddes med att Solveig Ternström satt och mjölkade en ko utanför Dramaten-huset).

Lustspelet ”Herrgårdslif” på Högbo bruk utanför Sandviken kan inräknas i den under senare år snabbt växande mängd svenska sommarspel som på olika sätt söker levandegöra episoder ur den oftast lokala historien. Jag har på sistone sett en rad liknande pjäser; bl.a. ”Patron Hedengren på Riseberga” (Närke) och ”Patronerna på Alkvettern” (Värmland; 80 medverkande).

Må vara att Per-Ola Björklunds lustspel om livet på Högbo bruk på 1860-talet nog rör sig i relativt fiktiva rymder, men till stor del påminner iscensättningen faktiskt om just friluftsteatern vid Alkvetterns herrgård – inte minst eftersom även Björklund tryfferat berättelsen med en hel del sång- och dansnummer (vilket samtidigt lättar upp de ibland lite mekaniskt adderade scenerna).

Lustspel kan annars ofta vara en påfrestande sak, och när som här titeln dessutom stavas med ”f” var jag beredd på det värsta. Ganska snart stod det dock klart att detta är en föreställning som på ett förtjänstfullt sätt lyckats undvika en alltför gropig pekoral-färd genom pärlbandet av scener.

Per-Ola Björklund har regisserat en föreställning som på ett lyckat sätt drar fördel av herrgården i fonden och där hästdroskor kommer farande från allén till höger och över grusgången fram till entrén; dessutom är inslagen med blåsorkester, körsång och solosång uppfriskande och över huvud taget agerar artisterna väl. Och inslagen av professionella skådespelare stagar upp spelet.

Tomas Bolmes brukspatron är möjligen en smula statuarisk, men emellanåt påminner han faktiskt om Edvin Adolphson när denne var som bäst. Och Elisabeth Nordkvist-Bolme som hustrun har ett bett i repliken som får mig att minnas Margareta Krook.

Lustspelet om Högbo bruk handlar om patron Järnsparre och om maktkamp mellan industrier men också om förvecklingarna kring dotterns bröllop (musikalartisterna Sandra Caménisch och Peter Malmrup gör de unga älskande med uppfriskande fräschör). Inslagen som rör den gryende arbetarrörelsen förblir underordnade – ungefär som när patron avbryter en knorrande arbetare och i stället ger order om ”Musik”!

Sammanfattningsvis oväntat sevärt, även om en pjäs som denna huvudsakligen har förströelsekaraktär. På grund av praktiska skäl kunde jag inte se hela den tre timmar långa föreställningen, men mitt huvudintryck är ändå: ett lustspel med en hel del lust i.