OM MUSIKMINNEN

Musikminnen kan ofta bli bärare av även andra minnen. Lyssnar man till något som en gång gjort ett starkt intryck, kan ens inre aktiveras så till den grad att det förflutna återuppstår. Musiken väcker liv i stämningar och sådant man kanske trodde man glömt.

Erinrar jag mig psalmen ”Den klara sol går åter upp” förflyttas jag med ens till en dalsländsk småskola. Och jag kan tydligt erinra mig hur vi står där bakom bänkarna och sjunger, med blickarna riktade mot fröken framme vid tramporgeln.

Hör jag en viss låt av Genesis kommer tonårstiden tillbaka. Jag drar mig till minnes tjejerna i sjuan; fortsätter jag att lyssna kan jag till och med se dem stå och röka där vid trappräcket till ungdomsgården. Det är nästan så att jag - inne i den här musiken - kan gå fram till dem.

Eller jag spelar en gammal LP med Supertramp och minns exakt hösten 1978…

Somliga musikminnen förvaras särskilt djupt. En konsert i Yxnerums kyrka våren 1970: barnkörens kristallklara stämmor i ”Maria går bland törnrossnår” och den avslutande Bachkonserten med flöjt och violin i solistrollerna. Hur jag liksom svävade av lycka inför detta. Eller Budapest 1984: den förtätade stämningen i Liztkonservatoriets stora konsertsal när Sibeliuskvartetten spelade, eller den varma, disiga höstkväll 1989 då Prags stråkkvartett framträdde i en rokokovilla med utsikt över floden - alltsammans med en så gnistrande klarhet och innerlighet att flera i publiken efteråt satt och grät.

Musikupplevelser är känsloupplevelser - som sådana lever de sitt eget liv. Ofta förstärks den grundstämning vi redan har när vi kommer till en konsert. (På samma sätt som alkohol sägs göra den ledsne mera ledsen och den glade ännu gladare.)

Det man lyssnar till när man är förälskad kan fastna särskilt djupt. Man får sin ”egen” musik.

Känner man sig till freds och öppen får man ut mer av en konsertupplevelse än om man känner sig illa till mods; kanske bekymrad, trött eller stressad. Musiken speglar i hög grad oss själva. Vi hör det vi känner oss som. (Samtidigt som musikupplevelser i hög grad kan förändra en sinnesstämning.)

Man kan vara mer eller mindre mottaglig - samtidigt talar musiken till oss på en frekvens där vi i någon mening alltid är skyddslösa. Murar rasar - man kan känna oväntad glädje, kanske få lust att dansa. Man kan lyssna till musiken som till en underbar dikt.

Visst, man kan sitta på en konsert och lyssna litet pliktskyldigt, i värsta fall nästan motvilligt - men så, med ens, händer något, och helt oförhappandes dras man med - som om man öppnades för musiken och trädde in i den.

Det behövs inte en enastående tolkning av någon stor symfoni. Det kan räcka att en viss passage berör; att något görs oväntat bra eller medryckande: att musiken plötsligt griper tag i en.

Det kan räcka med några pianotoner från ett halvöppet fönster medan man gör förbi på gatan nedanför. Och genast kan man känna sig oförklarligt lycklig.