Nyutkommet på cd

1. Edvard Grieg, Master Pieces, diverse ensembler (Naxos)
2. Wilhelm Peterson-Berger, Arnljot, Stockholmsfilharmonikerna (Sterling)
3. Wilhelm Stenhammar, Piano Music, Martin Sturfält (Hyperion)
4. Jean Sibelius, Night Ride and Sunrise (m.fl.) New Zealand Symphony Orchestra (Naxos)

En allsidig bild av Edvard Grieg ges i ”Master pieces”, med ett rikt urval av musik och med olika ensembler och solister. Kammarmusiken med solosång är dock inte så väl företrädd. Tolkningarna är mestadels mycket bra, men särskilt hettar det till när Henning Kraggerud tar sig an violinsonat nr 3 i c-moll, och när Oslo Camerata spelar Holberg-sviten som ett stormigt hav av känslor, och när Oslo stråkkvartett tolkar stråkkvartett nr 1 i g-moll (extatiskt likt ett ungt Hugo Alfvén-verk). Och Håvard Gimses överdådiga solistspel i pianokonsert i a-moll är att likna vid en norsk fjällfors ljusa fall.

För exakt hundra år sedan, 1909, när nationalromantiken var som populärast, skrev Wilhelm Peterson-Berger sin ”dramatiska dikt” Arnljot; ett musikdrama som varje sommar brukar iscensättas på en utomhusscen på Frösön, nära kompositörens hem i ”Sommarhagen”. Det är betecknande att Arnljot nu utkommer med endast ett utdrag ur operan – och att inspelningen med Stockholmsfilharmonikerna är hämtad från en konsert 1973. Peterson-Bergers musik har inte hävdat sig särskilt väl i konsertsalongerna sedan 1970-talet. Likväl finns här så mycket tidstypiskt av ungt svenskt sekelskifte att det är synd att låta musik som denna avfärdas som ointressant. Och med sångsolister som Erland Hagegård och Karin Langebo blir denna inspelning riktigt bra. Här om någonsin framstår Peterson-Berger som en svensk Wagner.

Det har sagts att Wilhelms Stenhammars musik är närmast arketypiskt romantisk – och visst, redan i inledningen av pianosonaten i g-moll från 1890 så befinner man sig mitt dåtidens svärmeri för allt som pekade bort-iväg från den industrikultur som snabbt hade omdanat samhället. 30-årige Martin Sturfält är briljant i denna nyinspelning, som också inkluderar Stenhammars högt älskade ”Sensommarnätter” m.m. Och visst hör man dessutom släktskap med exempelvis Peterson-Bergers ”Intåg i sommarhagen” i Stenhammars Molto appassionato-sats i ”Tre fantasier”.

Jean Sibelius är förvisso representativ för finländsk nationalromantik under samma tidsperiod – men hans musik har en mer inbäddat lyrisk ton och ljuder expressivt i snarast kontinental anda. Men här finns också den vekt melankoliska ”Valse triste” som väl torde vara något av det ypperligaste som komponerats i hela Norden under tidigt 1900-tal. Jag undrade först varför Nya Zeelands symfoniorkester tagit sig an Sibelius, men svaret är att ännu en ung dirigentmatador från Finland, Pietari Inkininen, verkar som ledare för denna mycket välspelande orkester.