OM FOLKMUSIK

Sommaren 2006 arrangerades utanför Mora en teateraktig rekonstruktion av den första spelmansstämman i Sverige: alltså den som Anders Zorn 1906 utlyste i Gesunda, i syfte att rädda svensk folkmusik, som vid denna tid höll på att gå i graven. Hoten kom bland annat från frikyrkorörelser, dragspelsmusikens frammarsch och en allt snabbare samhällsomvandling.

I dag ordnas årligen cirka 300 spelmansstämmor i Sverige (!) och sammantaget tycks intresset – inte minst bland unga – för denna del av det svenska kulturarvet vara större än någonsin. Bara Bingsjöstämman brukar locka uppåt 20 000 besökare – varav minst ett par tusen är spelmän.

Men häromåret lade jag i Bingsjö märke till inslag som pekar på en förändring, i riktning mot en mer multikulturell inriktning. Möjligen utvecklas Bingsjö till ett slags alternativ för alla som söker ersättning för den nedlagda Falu folkmusikfestival (där det ju spelades folkmusik från hela världen).

Gesundastämman 1906 blev hur som helst startskottet för en räddningsaktion för svensk spelmansmusik, vars traditionella roll redan då starkt urgröpts av den snabbt inbrytande industrialismen. Under första hälften av 1900-talet överlevde folkmusiken tack vare spelmansstämmor lite varstans i landet – men inramningen var pompös, med nationella högtidstal, och någon stor publik drog de knappast.

Först med gröna vågen i början av 1970-talet och dåtidens alternativa ungdomsrörelser blev det fart på dessa tillställningar. Jag minns en stämma i Ransäter 1974: det var många hippies i publiken och framåt natten kändes marijuanarök och stämningen blev woodstockartad. Likaså i Delsbo: de långhåriga killarna i Skäggmanslaget spelade för åhörare som var lika långhåriga och skäggiga själva.

Fram till nyligen fanns ingen skriven historik över svenska spelmansstämmor och deras utveckling under de hundra åren fram till 2006. Men nyligen kom en sådan – och dessutom mycket läsvärd och initierat skriven. Det är journalisten och riksspelmannen Peo Österholm som i den rikt illustrerade boken Buskspel (Gidlunds) berättar om ämnet, både ur historisk och musikalisk synvinkel. För alla som är det minsta intresserade av ämnet är detta en guldgruva.

Peo Österholm skriver kärleksfullt och ingående om folkmusikens utveckling under 1900-talet och konstaterar hur unika svenska spelmansstämmor är just genom det så kallade buskspelet, alltså det faktum att spelmän här träffas för att oorganiserat spela tillsammans och lära av varandra. Han är starkt kritiskt till vad han uppfattar som massmedias ointresse för denna musikgenre: ”en musikaliskt inkorrekt företeelse”.

Han behandlar också den delikata frågan i vad mån dragspel ska tillåtas på spelmansstämmor. Österholms skildringar växlar mellan lyriska beskrivningar från olika stämmor, med stark närvarokänsla, och temperamentsfulla utfall mot sådant som han betecknar som avarter inom den särpräglade stämmokultur som vuxit fram.

En inrättning som vidgat intresset för folkmusik på senare år är inrättandet av Folkmusikens hus i Rättvik. Nyligen visades där en nyproducerad film av Thomas Fahlander, ”Gubbstugan”, som ömsint porträtterar en grupp legendariska dalaspelmän, såsom Sparf Anders och Päkkos Gustaf, som träffas i en sportstuga för att repetera inför en konsert på ett hotell. Kontrasten mellan deras skröpliga yttre (flera är långt över åttio) och deras brinnande håg för fiolspel gör detta till en gripande filmupplevelse.

Efter varsin kopp morgonkaffe och rotmos spelar de tills förtrollningen är ett faktum: musik som en högre form av gemenskap.