Om Dalasinfoniettans konsert i Falun den 19/11 2009

Kristinehallen, Falun, 19/11
Dalasinfoniettan
Dirigent: Johannes Gustavsson
Verk av Mozart, Dvorák och Beethoven

För var gång jag ser den unge Johannes Gustavsson leda orkestrar tycker jag bättre och bättre om hans entusiastiska stil. Han dirigerar ju med en smittande närvarokänsla – och framför allt: med en tydlighet som är exceptionell. Främst värdesätter jag hans uppfinningsrika rörelsemönster och hans genomgående ANVISANDE sätt att slå in de olika stämmorna.

Denna kväll inledde stråksektionen med en miniatyr av Mozart: en lättillgänglig bagatell. Nå, det är i vart fall vad programbladsförfattaren kallar serenad nr 13, ”Eine kleine Nachtmusik”; ett fyrsatsigt, i själva verket komplext verk som tonsättaren skrev bara några månader innan sin död och som präglas av ett ljus och en klarhet som är frapperande. Den rokokoartade variationskonsten firar här ideliga triumfer. Det är lätthet och virtuoseri i en skön förening – och sinfoniettans stråkmusiker lyckades också finna mycket av den galanta balansen på verkets spända lina mellan ljus och mörker.

Härefter framfördes Dvoraks Serenad i d-moll för blåsare, cello och kontrabas – och här är tonspråket så senromantiskt att det emellanåt mer påminner om 1900-tal än om mozartskt 1700-tal. Musikerna spelade utmärkt och fick fram precis den där raffinerade kontrasten mellan folkligt värdshusstoj och stilla drömmeri som så ofta präglar Brahms.

Efter paus var det dags för orkestern att i samlad tropp ta sig an kvällens kraftprov: Beethovens tredje symfoni, den s.k. Eroican (1804). Symfonin var delvis tänkt som en hyllning till Napoleon, men när Beethoven fick veta att denne utropat sig till kejsare blev han så besviken att han utplånade dedikationen – och han gjorde det med sådant eftertryck att det till och med gick hål på notbladet!

Dalasinfoniettan spelade den inledande allegro-satsen utomordentligt väl: sammanhållet, energiskt och – ja: med glänsande brio. Fortsättningen blev mera flack, vilket kanske delvis har att göra med stråkstämmornas musikaliska fordringar, men Johannes Gustavsson eldade på och mot slutet samlade sig orkestern till en samstämd, expressiv final.