Tillbakablick på bokåret 2008

Åtskilliga svenska poeter brukar utkomma med sparsmakade diktsamlingar där texten är milligramnoga balanserad. 33-årige Johan Jönson gör tvärtom. Hans senaste diktsamling (om det nu är rätta ordet? Man får snarast känslan av inblick i ett lyriskt fabrikskonglomerat med mångsidig verksamhet och intensiv dygnet-om-produktion), Efter arbetsschema (Bonniers, 2008) är på 795 sidor och fullständigt eruptiv vad gäller kraft, ambitioner och mångfald. ”Är det möjligt att åstadkomma ett anti-arbete?” frågas i en av dikterna. Svaret är uppenbart: Ja.

Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (Bonniers, 2008) är en fristående fortsättning på ”Priset på vatten i Finistère” och har samma brokiga karaktär som föregångaren, med personliga reflektioner i de mest skilda ämnen. Texterna är korta, ofta lite kåserande, andra gånger mer filosofiskt anlagda, lite melankoliskt färgade. Ibland är Malmsten känslomässig som ett barn (”Jag ser på min trädgård och den är ful. Till och med havet är fult”), andra gånger funderar hon kring det egna skrivandet; särskilt när det skönlitterära skrivandet gått i stå).

Per Wästbergs Anders Sparrmans resa (Wahlström&Widstrand, 2008) är en biografiskt anlagd roman (”Jag har plockat skärvor och brottstycken och fogat ihop med olika sorters klister”) om Linnélärjungen Anders Sparrman, som i blomsterkungens tjänst seglade jorden runt för att kartlägga och utforska främmande land. Det är en roman väl i linje med Wästbergs faiblesse för inte bara kulturhistoria utan också för det lite kuriösa. Prosan är stramt gammaldags; mitt i allt det äventyrliga får jag ibland känslan av något tillrättalagt, tittskåpsaktigt.

Per-Olov Enquist erhöll Augustpriset för sin självbiografiska Ett annat liv (Norstedts, 2008), och inte utan skäl: detta är något av det bästa han skrivit: självrannsakande och generöst, samtidigt som det är baserat på välgestaltade hågkomster (och därigenom får ett drag av minnesdiktning; jag associerar till Ivar Lo Johanssons fantastiska memoarsvit från sent 70-tal).

Bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel hade en dotter, Signe, som revolterade mot faderns värld och i stället orienterade sig mot sekelskiftets anarkister, Ellen Key och andra frisinnade intellektuella. En läsvärd roman om Signe Thiel har nu skrivits av Helga Henschen: Hon älskade (Brombergs, 2008), där ”spelscener” interfolieras av tydligt dokumentära avsnitt med bl.a. citat ur brev och dagböcker.

Så en snabbtitt på utländska skönlitteratur som översatts till svenska. Brasilianaren Bernardo Carvalhos dokumentärroman Nio nätter (Atlas, 2008), är en modern variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, här i amazonasmiljö, med indianer – och en stor dos antropologisk nyfikenhet. Gerard Reves Kvällarna (Ersatz, 2008) är en roman om illusionslösheten i ett Holland alldeles efter andra världskriget; en furiöst mörk skildring som får mig att minnas Wolfgang Borcherts ”Draussen vor der Tür” (1947). En synnerligen spännande roman – lyrisk, sagoaktig och surrealistisk – är litteraturhistorikern Hugh Syke Davies Petronius (Sphinx, 2008); en ultrapoetisk text från 1935 som stolt rider på tjugotalets banbrytande surrealistvåg. Irène Némirovsky, rysk judinna som dog 1942 i Auschwitz, har gjort postum succé med krigsromanen ”Storm över Frankrike”. Allt fler av hennes romaner har nu börjat översättas. Flera av hennes verk utkom f.ö. på svenska redan på 30-talet, då författaren bodde i Paris. Némirovskys Ensamhetens vin (Bonniers, 2008) handlar om en ung kvinnas utveckling i mellankrigstidens Paris och är kanske inte hennes bästa bok, men den griper som tidsdokument och med sin sinnligt registrerande stil. Den libanesiska författaren Hoda Barakat, idag bosatt i Paris, har med rätta blivit uppmärksammad för den vackra berättelsen Vattenplöjaren (Leopard, 2008) som berättar om livet i ett sönderbombat Beirut och om överlevnadsstrategier i en värld där så mycket kan gå förlorat så snabbt. Det är både insiktsfullt och drömskt; samtidens helvete mot en fond av drömmar och sagor. Slutligen norska Vigdis Hjorts Hjulskifte (Ordfront, 2008): om en kvinnlig litteraturprofessor i Oslo och hennes leda vid arbetet och hela den värld hon lever i; det hela har smak av ”Lady Chatterleys älskare”. Huvudpersonen möter en ung bilförsäljare och tvingas efterhand omvärdera sitt dittillsvarande liv. Här bjuds kvinnlig självreflektion (lite à la Hanne Örstavik och Helena von Zweigbergk), men någon mer djupgående läsupplevelse får jag inte.

Så facklitteraturen! Karl-Erik Lagerlöfs Dostojevskij, liv och dikt utkom redan på 70-talet, men har nu getts ut i en omarbetad, betydligt utvidgad och än bättre utgåva (Carlssons, 2008). Samtidigt vill jag påminna om att Dostojevskijs ungdomsroman Vita nätter utkommit i en ny, vacker liten volym (Bakhåll, 2008). Owe Wikström har beskrivit religiösa och allmänt existentiella frågor i en rad böcker, genomgående med ett brett publikt tilltal; många gånger intressant, emellanåt lite förnumstigt och lättvindigt, likt en Herman Lindqvist på utflykt i det andliga området. Wikströms nya bok, Till längtans försvar (Natur&Kultur, 2008), är av samma karaktär: allmänmänskliga funderingar om allmänmänskliga frågor. Karla Werner, docent i etnologi, skriver i Gamla murar, cypresser och mobiler (Carlssons, 2008) om livet i en uråldrig syditaliensk by och bygger så upp bilden av ett samtida samhälle med levande rottrådar ner i medeltiden. Här får man en inblick i Italien som säger långt mer än mången resehandbok. Lars Lerins Mellan husen (Natur&Kultur, 2008), med underrubriken Bilder från Lofoten, är en vacker och påkostad fotobok där akvareller och text samspelar på gängse lerinskt vis. Jag blir djupt berörd av hans konst och återupplever Lofoten så starkt att det känns minst lika levande som när jag var där (”Man bör måla så blått att man kan drunkna i det”).

Ytterligare fackböcker: Lennart Nilsson, en av Sveriges mest kända fotografer, har utkommit med ett praktverk om Sveriges huvudstad. I jättevolymen Stockholm (Max Ström, 2008) visas en fantastisk svit stockholmsbilder från 40- och 50-talen. En totalt annorlunda värld draggas här upp i ljuset. Bland många fascinerande sekvenser: interiörerna från Riksbanken 1955, där de kostymklädda tjänstemännen arbetar i guldornamenterad salongsmiljö och har pistoler i sina skrivbord och emellanåt samlas bredvid hålkortsregistret för att idka prickskytte: riksbanken och dess tillgångar skulle till varje pris försvaras! Jag vill också nämna W G Sebalds Saturnus ringar (Bonniers, 2008); denne tyske essäist beskriver en fotvandring i England och upptäcker världen och litteraturen med sådan iver och bredsyn, och med så fria associativa språng, att jag tänker mig att en författare som Göran Tunström fullkomligt skulle ha älskat den. Jag gör det, i alla fall.

Till sist några tyvärr ständigt aktuella böcker: om krigets fasor. Ernst Jüngers klassiska skildring av striderna på västfronten under första världskriget, I stålstormen (Atlantis, 2008), har återutgetts med ett bra företal av Peter Luthersson. Boken ger en ruggig närvarokänsla; inte bara på slagfälten, utan också i dåtida krigsromantik (jag föredrar dock Remarques mer sakliga, inte så nationellt-heroiskt färgade ”På västfronten intet nytt”). Första världskriget är temat också i Peter Englunds 630-sidiga Stridens skönhet och sorg (Atlantis, 2008), där författaren låter oss betrakta krigsutvecklingen ur ett ental enskilda människors perspektiv (här beskrivs kriget ur närmast mentalitetshistorisk synvinkel). Boken är intressant, men korsklippningen av mänskoöden gör att volymen får lite för mycket ”short cuts” över sig; varför detta försök att dramatisera något som redan i sig, sakligt sett, är bara allt för dramatiskt. Världskriget – men här nummer två – är temat för Jonathan Littells 910-sidiga De välvilliga (Brombergs, 2008). För att vara en romandebut är detta verk på många sätt exceptionellt. Littell blickar tillbaka på andra världskriget med en f.d. SS-officer som berättare. Greppet är genialt: den i grunden kultiverade Max Aue undrar lika mycket som många av nutidens människor hur det var möjligt att Europa kunde falla så djupt i mördande och barbari.