Varför skriver Linné på sin dalaresa 1734 inget om den magnifika utsikten härifrån Söderås? Han gör några botaniska noteringar – men faktiskt inte ett endaste ord om utsikten! En rättvikshistoriker har försökt försvara blomsterkungen: det kanske var soldis den dagen – eller så regnade det!
Senare tiders besökare har mer eller mindre excellerat i beskrivningar av skönheten här i ”Dalarnas Arkadien”. Rättviksbygden har liknats vid en väldig amfiteater – med kyrkan som blickfång ute på udden: ”en knäfallande brud”; ”en vit svan”; en glänsande pärla”; ”en vallkulla”; ett vitt jätteljus”…
För exakt hundra år sedan fick ortens provinsialläkare Anders Lindwall nog av receptskrivande och satte sig istället att dikta: ”Stod du på krönet av Vidablick/ en morgon i strålande våren,/ tavlan du därifrån skåda fick;/ du skulle minnas den till båren”.
Men Karl-Erik Forsslund tar nog priset vad gäller lyrisk hänförelse. År 1913 skriver han i ”Det blå landet” om rättviksbygden: ”Å, ett sagoland, ett sagotempel!/ Allt är svept i klarblå rökelse/ runtomkring på bergens altarring/ björkar stå som tusen vita vaxljus”.
Jag ser framför mig det tidiga 1900-talets hänförda herrskapsfolk: likt ett pilgrimsfölje skakar de fram på hästdragna kärror och vinkar glatt till allmogen på fälten, kastar slantar till grindpojkarna och kanske ger en extra peng till någon vacker kulla i bygdedräkt. Och i ljusa linnekläder – damerna med parasoller, herrarna med monoklar – stegar de med friska svenska kliv upp på bergstopp efter bergstopp och avnjuter högtidligt utsikterna – som hade de denna sommar anlänt till ett naturens smörgåsbord där allt är idel läckerheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar